Se till att Bahnhof inte behöver vända sig till EU-domstolen – stoppa datalagringen

EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet tidigare i år. Som ni kanske kommer ihåg implementerade inte Sveriges regering direktivet i tid. Det skulle ha gjorts i slutet av 2007, men det dröjde till och med 2012 innan det röstades igenom av en majoritet i riksdagen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var de enda partierna som röstade nej.

Innan omröstningen fälldes Sverige för fördragsbrott för att inte ha genomfört direktivet i tid. Det kostade Sverige 3 miljoner euro i skadestånd. För det politiska samtalet om övervakning och personlig integritet var fällningen i EU-domstolen i februari 2010 ett dråpslag. Efter domen var det rätt tyst från regeringen om datalagringsdirektivet. Åtminstone innan riksdagsvalet samma år. De som försökte lyfta upp datalagringen på den politiska dagordningen igen bemöttes med tystnad. De enda som kunde tala om direktivet utan att riskera något var de som senare kom att rösta emot det eller hade gjort det om de hade funnits representerade i riksdagen – Piratpariet och Feministiskt Initativ. Samtidigt var samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund emot datalagringsdirektivet.

Efter riksdagsvalet talade partierna om datalagringsdirektivet igen, eller åtminstone om behovet av att genomföra det. Det var mellanvalsperiod och flera år kvar till supervalåret. De partier som var emot direktivet och ville tala om det i anslutning till personlig integritet och frihet på nätet fick veta att Sverige är skyldiga att implentera EU-direktiv och att det bevisligen kostar att inte göra det. Någon ideologisk diskussion var det inte frågan om. Det fanns de som beskrev skadeståndet som billigt i sammanhanget. En del menade att det skulle kosta Sverige mer att genomföra direktivet. I kronor räknat.

Något som däremot inte går att värdera i kronor och ören, och det är också vad diskussionen borde handla om, är personlig integritet och frihet på nätet.

Moderaterna och Socialdemokraterna hade bråttom med att genomföra datalagringsdirektivet. Partierna hänvisade till EU när de inte ville prata ideologi. I våras ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet.

Direktivet är inte förenligt med Europakonventionens artikel 8 om rätten till ett privat- och familjeliv: ”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”.

För de som motsatt sig datalagringen var det något av ett erkännade. Sverige fick dessutom tillbaka skadeståndssumman på 3 miljoner euro. Det ansågs inte rimligt att Sverige hade tvingats betala skadestånd för att inte ha infört ett direktiv som hade underkänts.

Direktivet ogiltigförklarades för att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Var är politikerna som hänvisar till EU, EU-domstolen och Europakonventionen nu? Om det var så viktigt att Sverige implementerade datalagringsdirektivet på grund av EU varför är det då inte viktigt att Sverige upphör med datalagringen på grund av EU-domstolen? Den enda rimliga förklaringen är att Moderaterna och Socialdemokraterna är emot personlig integritet och frihet på nätet på närmast ideologisk grund.

Bahnhof som slutade datalagra i och med att datalagringsdirektivet ogiltigförklarades har anmält Sveriges datalagring till EU-kommissionen. Bahnhof kommer att ”kämpa hela vägen till EU-domstolen” om det behövs. Det borde inte behövas. Sverige kan stoppa datalagringen om inte av ideologiska skäl så åtminstone för att inte riskera att bli tillrättavisat av EU-kommissionen och EU-domstolen.

Kommer ni ihåg hur det gick till när tvångssteriliseringarna av transpersoner stoppades? Det var inte socialministern som förstod det orimliga i att transpersoner var tvungna att underkasta sig sterilisering för byte av juridiskt kön. Det var Kammarrätten som tolkade artikel 8 och 14 Europakonventionen. Tvångssteriliseringarna var inte förenliga med mänskliga rättigheter, enligt domstolen.

Sveriges regering och riksdag kan förhindra att ett liknande scenario upprepas om de vill bli ihågkomna för att ha stått upp för mänskliga rättigheter. Skulle de vara ointresserade av det önskar jag Bahnhof lycka till i EU-domstolen.

Säpo anspelar på terrorhot när de försöker övertala operatörer att lämna ut känslig information

Ett 30-tal oroliga kunder har hört av sig till oss och undrar om Bahnhof kommer att ger polisen direkttillgång till trafikdata. Men det kommer vi inte att göra, säger Jon Karlung, vd på Bahnhof. (Nyteknik)

För en månad sedan avslöjade Ekot att Säkerhetspolisen varit i kontakt med svenska operatörer för att få direkttillgång till trafikdata. Då förhandlade Säpo fortfarande med operatörer som sa sig vara tveksamma till ett sådana system. Det skulle innebära att Säpo och andra brottsbekämpande myndigheter utan att behöva tillstånd i varje enskilt fall fick tillgång till uppgifter om de fasta kundernas mejl, data- och teleuppgifter och att operatörerna inte skulle kunna sätta stopp för dem i fall att de gick ut över sin befogenheter och inhämtade information som de enligt lag inte har rätt till. En kontrollfunktion som Säpo helst skulle vara utan.

Det förvånar mig inte det minsta att säkerhetspolisen eller den vanliga polisen vill göra sitt arbete enklare. Det är mänskligt att önska att ens arbetsuppgifter var mindre krävande, men kanske inte till vilket pris som helst. Priset för effektivisering är alldeles för högt om det innebär att underrättelsetjänster och brottsutredare omedelbart och utan särskilt tillstånd kan hämta ut information om vilka vi ringer, mejlar och sms:ar och var vi befinner oss när vi gör det. Då är det inte mer än rätt att operatörerna säger ifrån.

Flera medier skrev om Säpos planer på direkttillgång till sådan information vilket ledde till att en organisation som redan hade kommit överens med Säpo backade. Andra operatörer sa i samband med uppmärksamheten att de hade dragit sig ur förhandlingarna med Säpo för att de inte var intresserade av något automatiserat samarbete.

Men riktigt så enkelt verkar det inte vara att säga nej till Säpo. Enligt Ekot har Säpo inte har gett upp om att förenkla sitt arbete. Säpo har bland annat varit i kontakt med Bahnhofs vd Jon Karlung och försökt få bolaget att ändra sig genom att anspela på terrorhot:

”Vi misstänker en terrorattack i Stockholms city och får in information som gör att det är värdefullt för oss att undanröja. Och det här får vi på fredag kväll klockan 20 utanför kontorstid. Svaret, med manuell hantering, innebär att vi får leveransen på måndag förmiddag. Då smäller det i Stockholm city med 800 döda. Jag tror inte att man vill vara vd för Bahnhof när man säger att man vill göra bedömningar i operativa ärenden”

Hur Kurt Alavaara från Säpo egentligen tänkte när han försökte övertala Bahnhof genom att anspela på terrorhot kan man fråga sig. Vi får vara tacksamma för att Karlung spelade in detta för annars hade vi kanske aldrig fått reda på vilka metoder de kan ta till. För Säpo skulle inte själva avslöja vilka operatörer de samarbetar med vilket försvårar för privatpersoner att välja bort de operatörer som kan tänka sig att göra det.

Förhoppningsvis får Bahnhofs agerande fler operatörer att lämna garantier om att de inte tänker ge Säpo direkttillgång till känslig information. Att Säpo insinuerar att operatörerna borde ge dem automatisk tillgång för att de inte lär vara så kul att inte ha lämnat ut trafikdata i händelse av terrorattacker är så skrupelfritt att jag saknar ord. Det är sådant jag hade förväntat mig av en del ministrar, inga namn nämnda, men kanske inte av Säpo i kontakt med Bahnhof.