Äktenskapsskillnad utan upplösningsgrund men med betänketid

Jag har ingen aning om vad ni ägnar er åt en lördag som denna men jag har skummat prop. 1973:32 om förslag till ändringar i giftorättsbalken. Har du aldrig hört talas om 1974 års giftorättsbalken, även kallad nya giftorättsbalken eftersom den ersatte 1920 års giftorättsbalk, kan det bero på att giftorättsbalken ersättes av äktenskapsbalken för drygt 30 år sedan.

Det finns många skäl att läsa förarbeten. Propositioner kan du förslagsvis läsa när du inte har något bättre för sig eller för att försöka få en förståelse för syftet med viss lagstiftning.

Jag läste propositionen i ett annat ärende men lade det tillfälligt åt sidan när jag fick syn på make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede – i lagtext. Visserligen var det enligt den nuvarande lydelsen enligt dåvarande gamla giftorättsbalken och inte enligt den föreslagna lydelsen som sedermera antogs av riksdagen.

Det mest intressanta med nya giftorättsbalken som trädde ikraft 1974 är att den inte kräver någon orsak för äktenskapsskillnad. I propositionen kan man läsa att ”makes vilja att upplösa äktenskapet alltid skall respekteras”.

”Enligt förslaget får make en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad. Vilka motiv maken kan ha för sin vilja att upplösa äktenskapet blir utan betydelse. Några motiv skall följaktligen inte som nu vid oenighet mellan makarna och vid talan om äktenskapsskillnad utan förutgången hemskillnad behöva redovisas och prövas av domstolen. Med denna utgångspunkt finns inget behov av att ange särskilda upplösningsgrunder i lagen och upplösningsförfarandet kan också i övrigt förenklas betydligt. Skilsmässan blir härigenom avdramatiserad, vilket är ett starkt skäl för den nya ordningen. De sakkunniga föreslår att det nuvarande förfarandet när särskild grund för omedelbar äktenskapsskillnad inte åberopas, med dom först på hemskillnad, därpå minst ett års särlevnad och slutligen dom på äktenskapsskillnad, avskaffas och ersätts med endast ett institut, äktenskapsskillnaden. Sådan skall enligt huvudregeln kunna meddelas omedelbart utan krav på föregående särlevnad. I vissa situationer skall dock äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på sex månader från det makarna gemensamt inledde upplösningsförfarandet eller, när bara ena maken vill skiljas, hans ansökan om äktenskapsskillnad delgavs andra maken.” (prop. 1973:32 s. 74)

Upplösningsgrunderna för skilsmässa har avskaffats och skilsmässan är i dag en rättighet. Det påminner delvis om hur den svenska aborträtten är utformad. Aborträtten i Sverige är fri till och med den 18:e graviditetsveckan i den meningen att den gravida inte behöver ha någon särskild ”abortgrund”. Vidare ska en gravid person som söker abortvård inte ifrågasättas i sitt beslut. Aborträtten är heller inte villkorad av att du har skaffat eller avser att skaffa barn. I länder med illiberal abortlagstiftning är abort som huvudregel förbjudet. En del av dessa länder tillåter abort i undantagsfall, t.ex. vid graviditet efter våldtäkt eller vid fara för den gravidas fysiska eller psykiska hälsa.

Du har rätt att skilja dig. Du behöver inte uppge något skäl. Till mitten av 70-talet hade oeniga makar endast rätt till äktenskapsskillnad under vissa omständigheter. Det är där ”äktenskapsbrott”, könssjukdomar, fängelsestraff på minst 6 månader och andra tänkbara upplösningsgrunder kommer in. Enligt den gamla giftermålsbalken hade en make till exempel rätt till äktenskapsskillnad om dennes make hade ”samlag eller annat könsumgänge” utanför äktenskap såvida den förstnämnda maken ”ej samtyckt till handlingen”. Ingen regel utan undantag, med ”hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl” kunde en domstol avslå en bedragen makes ansökan om skilsmässa. (Jag har inte fördjupat mig i hur vanligt det var att offer för äktenskapsbrott nekades skilsmässa med hänvisning till tänk på barnen eller de andra särskilda skälen, men förhoppningsvis har någon familjerättare gjort det.)

Mitt egentliga ärende när jag ögnade igenom propositionen var betänketiden som jag är tveksam till. I dag krävs en 6 månader lång betänketid om enbart den ena maken vill skilja sig. (I propositionen kan man läsa ”en av makarna” och det må vara korrekt i sak men ”ett av språkrören” åsyftar inte nödvändigtvis ett av två språkrör. Det behövs en ”nya äktenskapsbalken” som är anpassad för människor som vill kunna gifta sig med flera utan att lägga in en skilsmässa däremellan.)

Även om makarna är överens om skilsmässa krävs en 6 månader lång betänketid om någon av makarna varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad.

Propositionen gav mig någon slags förståelse för varför betänketiden infördes, det gjorde den. Hemskillnaden som i vissa fall föregick äktenskapsskillnaden och upplösningsgrunderna avskaffades. Utan att ha någon aning om lagförslaget som syftade till att förenkla ”upplösningsförandet” var omtvistat antar jag att det var radikalt för snart 50 år att skilsmässan blev formulerad som en rättighet. Kanske var det för radikalt att i samma veva föreslå att makar även i de fall då de var oense skulle ha rätt att skilja sig utan en föregående betänketid. Alldeles oavsett vet vi att makar fortfarande kan avkrävas en betänketid på 6 månader. Vänsterpartister har under en längre tid motionerat om att avskaffa betänketiden vid skilsmässa utan att så har skett. (Axplock av V-motioner: 2002, 2004, 2005, 2007)

” Vi menar att ett par som väl fattat beslut om att ansöka om äktenskapsskillnad redan har övervägt detta i tillräcklig omfattning. Bestämmelsen om betänketid rimmar för övrigt illa med synen på makarna som självständiga och jämställda individer. Om endast en av makarna vill att äktenskapet ska upplösas torde denna önskan ha sin grund i att relationen faktiskt inte fungerar. Tiden är nu mogen för att göra en ny avvägning och låta människor ta ut äktenskapsskillnad utan att det ställs krav på betänketid. Skulle parterna vid en senare tidpunkt ändra sig finns ju alltid möjligheten att på nytt ingå äktenskap. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ändring i lagstiftning i äktenskapsbalken som innebär att kravet på betänketid vid äktenskapsskillnad tas bort. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.” – Motion 2019/20:285 av Jon Thorbjörnson m.fl. (V)

Det sägs att betänketiden syftar till att undvika att personer tar förhastade beslut och skiljer sig utan att noga ha tänkt igenom saken. Nu har jag aldrig skiljt mig (eller gift mig för den delen) men en inte helt vågad gissning är att de flesta har en inre betänketid innan de skickar in papperna.

Även om det skulle finnas några enstaka människor som vaknar upp en dag och kommer på att de vill skiljas borde de ha rätt att göra det utan att avkrävas en 6 månader lång betänketid. Jag anser förvisso att människor bör ha rätt att fatta ”dåliga” beslut, men det förstår vem som helst vilka som kan utnyttja den nuvarande ordningen.

Vänsterpartisterna skriver i sin senaste motion:

” Vänsterpartiet anser att bestämmelsen om betänketid vid äktenskapsskillnad riskerar att utsätta kvinnor och barn för ett onödigt lidande. Betänketiden drar ut på processen, och människor tvingas stanna kvar i oönskade relationer. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet befinner sig ofta i en särskilt svår situation, och för de kvinnor och barn som utsätts för våld i äktenskapet kan den nuvarande betänketiden rent av vara livshotande. Vänsterpartiet anser att det är problematiskt att dessa kvinnor tvingas att uthärda betänketid innan ett destruktivt äktenskap kan avslutas”

Byt ut ”kvinnor” mot ”personer” om du föredrar det – är det rimligt att kräva att gifta människor måste ”sova på saken” i ett halvår?

Anser vi människor vara mogna att gifta sig utan en föregående lagstadgad betänketid får vi anta att de är mogna nog att bestämma om och när de vill skilja sig. Skulle några makar ha skiljt sig alldeles för förhastat, eller alldeles lagom förhastat för att flera år senare hitta tillbaka till varandra, får de väl gifta om sig.

Äktenskap är en juridisk konstruktion

Utanför juristkretsar verkar det vara tabu att vara öppen med att man gift sig av juridiska skäl. Vi måste inte gifta oss för att ha sex eller bilda familj så varför gifter vi oss? För bröllopsnatten? Knappast.

Jag vill läsa personer som är öppna med att de gift sig av juridiska skäl eller personer som gift sig för att vinna politiska, ekonomiska eller sociala fördelar. Jag förstår om personer som gift sig av migrationsrättsliga skäl (uppehållstillstånd) inte kan vara öppna med det.

En bekant berättade att hen hade gift sig för att ha någonstans att bo ifall relationen skulle ”krascha” som hen uttryckte det. En annan bekant gifte sig för att dennes partner inte skulle behöva ”förnedra sig” och bekräfta sitt faderskap. (En man som är gift med en kvinna som föder barn presumeras vara barnets far, faderskapspresumtion. Någon motsvarande moderskapspresumtion för den kvinna som är gift med en kvinna som föder barn finns inte, men det har diskuterats om inte makar till en som föder borde behandlas lika oavsett juridiskt kön.)

Personligen ser jag äktenskapet som en juridisk konstruktion och inte som en symbol för ojämställdhet som jag gjorde tidigare. Äktenskapsskillnad är bara en del av juridiken som triggas på ett mycket tidigare stadium. Hindersprövningen som föregår äktenskapet, till exempel. Du får inte gifta dig med någon som är omyndig, gift sedan tidigare eller är nära släkt med dig. Ingående av äktenskap är formaliserat till skillnad från ingående av samboskap. Äktenskapet är en registrerad relationsform. Det finns två sorters människor, ogifta och gifta.

Om man menar allvar med att man inte är gift eller vill gifta sig av juridiska skäl, att äktenskapet bara handlar om att bekräfta sin kärlek för varandra och sin omgivning samt förmedla att man ”hör ihop” och har för avsikt att dela sitt liv med varandra finns det inget som hindrar att man ordnar någon tillställning bortom juridiken. Ingen kommer undan juridiken helt, men ni fattar. Jämför med föräldrar som inte vill döpa sina barn och ordnar namngivningsceremonier.

Om man inte gifter sig gör man inte som ”alla andra” och då missar man allt det där äktenskapet är förknippat med, kanske någon tänker. Det är ointressant om ni vill försäkra varandra eller er själva en rimlig ekonomisk standard ifall relationen skulle ta slut, men kom inte och säg att du gifter dig av känslomässiga skäl, att juridiken bara är en bonus.

Äktenskap är juridik. Bonusen – och den ska vi inte underskatta värdet av – är personer allt oftare ingår äktenskap med någon (singular) de tycker om. Men det struntar juridiken i. Du får tycka illa om personen du lever med. Juridiken pågår i bakgrunden alldeles oavsett. Förr eller senare – om ni inte har hunnit skilja er vid det laget – dör någon och då kan ni ge er den på att den som överlevde den andra kommer att luta sig mot juridiken om hen kan tjäna på det. Det är ingenting att skämmas för. Skämmas kan de som bara tycker om varandra men är för lata för att ordna en ceremoni som inte medför någon juridisk bindning göra. Likaså de som förnekar sina juridiska skäl att ingå äktenskap. Det går oftast alldeles utmärkt att inte gifta sig om man ska vara sådan.

Oskuldsnormer och andra antalsnormer

För några dagar sedan såg jag Mustang på bio. Spoilervarning!


Mustang är en film om barnäktenskap och tvångsäktenskap. Man får följa fem systrar som uppfostras av sin mormor i en turkisk by vid Svartahavskusten. Mormodern försöker gifta bort dem och gör allt för att de inte ska ha sex och förlora i värde på äktenskapsmarknaden. I Mustang är sex synonymt med vaginala samlag. Det förekommer oskuldskontroller, oskuldsrapporter och föreställningar om mödomshinnan. I och med att äktenskap ses som en kvinnans räddning finns någon slags svårbegriplig inbyggd omtanke i att se till att unga kvinnor håller ”mödomshinnan” intakt.


När jag såg Mustang funderade jag en del på oskuldsnormernas ursprung och kände ett närmast instinktivt behov av att ha massor av sex. Inom vissa kulturer är äktenskap fortfarande mer eller mindre en förutsättning för sex. I Sverige talar man inte längre om sex före äktenskapet eller utomäktenskapliga barn, men vi har andra normer som inte kan förstås utan att förstå oskuldsnormerna.  Det förekommer att personer kategoriseras som antingen gifta eller ogifta i olika sammanhang där det saknar juridisk betydelse, men det är inte längre en fråga om när man gifter sig utan om man över huvud taget gifter sig.

De oskuldsnormer som finns i Sverige handlar inte så mycket om att det är viktigt att unga kvinnor håller på sig för att kunna gifta sig. De handlar snarare om när och med vem man ska ha sex första gången. De utgår från att personer har sex med någon av ett annat kön första gången. Man ska inte sexdebutera för tidigt, man ska helst debutera inom ramen för en kärleksrelation och debut är liksom sex i stor utsträckning fortfarande synonymt med vaginala samlag

Om man inte tror att det går att kontrollera om någon haft vaginala samlag borde det vara fritt fram för personer med fitta att ha hur mycket eller lite sex man vill, eller hur? Inte riktigt. Det finns idéer om vad som är lagom.

Om man funderar över oskuldsnormernas ursprung har jag svårt att se hur man kan försvara föreställningar om ”lagom” antal sexpartners. Det anses okej att ha fler sexpartners än tidigare, men det är fortfarande en sexuell relation åt gången som gäller. Vad som skedde först, om personer började ha sex med fler personer eller om normerna för hur många sexpartners det är okej att ha luckrades upp, vore intressant att läsa mer om, men antagligen var det parallella processer.

Intressant nog ska man fortfarande ha så många (eller få på hur man ser det) sexpartners som andra har. Det finns ett genomsnittligt antal sexpartners per person och liv som man bör hålla sig till. Då och då skrivs artiklar om hur många sexpartners personer haft i genomsnitt och hur många sexpartners personer tycker att deras partner bör ha haft innan dem . Siffrorna brukar variera mellan 8-12 personer. Ibland är det mer okej att män haft något fler sexpartners än kvinnor, ibland är det knappt någon skillnad. Siffrorna i sig är inte särskilt intressanta, men däremot antalsnormerna som sådana.

För unga som växer upp i dag är mödomshinnan förhoppningsvis helt främmande. Men för bara ett decennium sedan beskrev biologiböcker som användes inom ramen för skolans sexualundervisning mödomshinnan som en realitet. Jag är osäkert på hur det är i dag, om mödomshinnan beskrivs som en hinna som går sönder första gången en person med fitta har vaginala samlag.

RFSU lanserade ordet slidkransen år 2009: ”Begreppet mödomshinna har gett upphov till alldeles för många myter och missförstånd. Framför allt för att det ger en bild av att en kvinnas slidmynning täcks av en hinna som spricker vid penetration. Det stämmer inte. Det finns ingen hinna. Det är en myt som tjänar på att krossas, och i stället behövs kunskap om hur det verkligen förhåller sig.”

Jag kommer ihåg när jag var i 11-årsåldern och en väns mor uppmuntrade mig och min vän att lära känna våra kroppar. Hon förklarade att det var helt okej att ta på sig själv. Halvvägs in i resonemanget log hon och hejdade sig själv. Det slog henne att vi nog inte kunde utforska allt ännu. Jag minns det inte ordagrant men kontentan var att vi eventuellt hade en hinna som kunde försvåra utforskandet. Jag minns jag det som ett positivt samtal. Det kunde vara något lustfyllt att ta på sitt underliv. Det var den första gången jag hörde en vuxen säga någonting dylikt.

I dag känns det helt främmande att lyssna på personer som tror på mödomshinnan. En vanlig kritik mot oskuldskontroller och oskuldsrapporter är att de är en del av ett system som inte kan upprätthålla sig självt. Alla blöder inte första gången de har vaginala samlag, men att systemet inte ”fungerar” är knappast det som gör det absurt. Tänk om man hade kunnat se om kvinnor hade haft vaginalsex, analsex eller andra former av sex? Tänk om det bildades sexringar på deras kroppar för varje ny sexparters? Kontrollen av personer, i synnerhet kvinnors, sexualitet hade fortfarande varit absurd. Kunskapen om att det inte går att se på personer om och med hur många de haft sex kan lika gärna bli ett incitament för att kontrollera dem än hårdare.

Istället borde man använda den kunskap som finns till att utmana de normer som begränsar människor på sexualitetens område. Jag blir frustrerad av alla som skriver under på att oskuldsnormer är absurda, men sluter upp bakom föreställningar om lagom antal sexpartners.  Det är en klen tröst för oss som uppskattar sex att man kan ha sex med något fler än tidigare utan att anses förbrukad.

Ha hur mycket eller lite sex du vill. Kan du inte förändra normerna kan du åtminstone förändra urvalet. I slutändan får män ändå acceptera kvinnor som haft för ”mycket sex” om de över huvud taget ska kunna ha relationer med kvinnor.

Irland folkomröstar om definitionen av äktenskap

I dag hålls en folkomröstning på Irland om definitionen av äktenskap enligt konstitutionen. Irrländarna ska rösta ja eller nej till tillägget ”äktenskap kan ingås mellan två personer oavsett kön”. Att ordet ”två” tas med kan man ha synpunkter på, men om Irland röstar ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning är det förstås ett steg i rätt riktning.

Utan att ha varit på Irland och utan att ha någon aning om en folkomröstning egentligen behövs för att ändra konstitutionen tar det emot att det ordnas folkomröstningar om rättigheter. Saknas juridiska hinder borde lagstiftaren se till att personer som lever med varandra har samma möjligheter till juridiskt skydd oavsett kön. Kanske låter det sig inte göras på Irland. Kanske är frågan för känslig för att parlamentet ska våga köra över den konservativa delen av befolkningen. Jag har som sagt ingen aning.

Folkomröstar Irland om en rättighet? Europakonventionen innehåller en artikel om rätt till skydd för privat- och familjeliv. Bestämmelsen är könsneutral, men tidigare praxis från Europadomstolen, som inte gäller längre, uteslöt samkönade familjer. Det kan ifrågasättas, men får förstås mot bakgrund av en annan artikel i konventionen: ”Giftasvuxna män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet.”

Konventionsstaterna måste inte tillåta samkönade äktenskap på det sätt de måste tillåta äktenskap mellan personer av olika kön. Samkönade par har hittills utan framgång åberopat artikeln om rätt till äktenskap inför Europadomstolen. Domstolen har menat att frågan är en nationell angelägenhet.

EU:s rättighetsstadga som EU:s medlemsstater är bundna av innehåller också en artikel om familjebildning och äktenskap, men den har tillskillnad från konventionen en könsneutral formulering: ”Rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj ska garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.” Märk väl att stadgan är ett betydligt modernare rättighetsdokument. Den trädde i kraft 2008.

I EU-domstolen vore det kanske enklare att driva frågan om samkönade pars rättigheter med någon framgång. Det skulle – åtminstone i teorin – påverka samtliga medlemsstaters lagstiftning i den mån den inte redan lever upp till de krav som följer av rättighetsstadgan. I praktiken vet vi att ett land som Sverige struntat i att ändra sin lagstiftning trots att EU-domstolen förklarat datalagringsdirektivet ogiltigt.

Domstolsvägen är ett alternativ, men det kan ta flera år att få upp ett ärende. Samtidigt kan det fungera som ett påtryckningsmedel om ett medlemsland tror att det riskerar att bli fällt i någon av domstolarna som ska vaka över våra fri- och rättigheter. Innan så sker finns ett utrymme att ändra lagstiftningen som kanske inte hade använts annars.

Betydligt rimligare vore om lagstiftaren såg till att personer oavsett kön har rätt att ingå äktenskap med varandra. Irland är trots allt det första landet i världen som folkomröstar om frågan. För samkönade par känns det kanske bättre om de ges samma rättigheter som olikkönade genom ett politiskt beslut snarare än ett domstolsavgörande som underkänner nationell lagstiftning. Det skulle också kunna vara ett argument för en folkomröstning om samkönade äktenskap givet att folket röstar ”rätt”.

Om Irland istället folkomröstade om abort hade det varit svårt att resonera likadant. Det går nog inte att underskatta vikten av omgivningens stöd om man behöver genomgå en abort, men i det läget gör det nog detsamma varför man har den rätten. Om det beror på att folket röstat för abort eller om lagstiftaren visat vägen.

Låt oss hoppas att Irland röstar för samkönade äktenskap och att fler länder inför en könsneutral äktenskapslagstiftning.