Vem är vi om vi inte är oss själva?

Vad är då så negativt med att förändras? Genom att förändras är vi inte oss själva påstår ni. Med den synen kan vi lika gärna lägga oss ner och be om döden. Oavsett om vi vill eller inte så förändras vi. Varje förändring behöver inte väcka uppmärksamhet förvisso men förändras gör vi. Att ha för avsikt att förändra sin personlighet är värre än att omedvetet förändras, den som gör medvetna val är på låtsas. Du som har någon idé om hur du vill vara som person ge upp, du är bara en ynklig wannabe. Att vara en god medborgare är inte det viktiga, det viktiga är att du är dig själv. Att någon talar om för dig att du är otrevlig är helt bortkastat, anstränger du dig för att var någon/något du inte är i vanliga fall så är du helt fel ute.

Det är inte alls ovanligt att vuxna häver ur sig att yngre ”gör sig till”. Det kan handla om allt möjligt, den yngre personen använder medvetet ett bättre och mer tillkrånglat språk eller att den yngre personen har börjat anamma en mer ”vuxen” stil. Det är vanligen konkurrensmässiga skäl, jag skulle ljuga om jag påstod att vuxna inte har problem med att se yngre människor utvecklas. Det handlar om rädslan för att någon ännu äldre person ska finna den yngre personen mer intressant.

Kompromissrakarna

Visserligen skrev Kristina Thulin texten jag citerar nedan 2003, men jag tyckte den var så talande för hur kvinnor tänker:

”Jag tillhör kompromissrakarna. Att hälla brännhett vax på benen gör ont. Att raka underlivet till pedofilideal skulle kännas kränkande. Och att hålla på att rycka bort osynliga hårfjun mellan ögonbrynen är smått patetiskt! Men helt fri från hårtuktandet går jag inte. Jag är kanske feg, men jag orkar inte längre göra någon feministisk poäng av att hålla armhålorna längre. Min gräns går vid den så kallade bikinilinjen. Hela begreppet känns så krystat.”

Hon avslutar texten med: ”Just nu pratas om att vi håller på att få en hel generation utbrända kvinnor, men är det något vi borde kunna prioritera bort så är det väl det där överdrivna håransandet? För övrigt är det faktiskt rätt fult med bikinis som visar halva rumpan.”

När jag läste denna text blev jag besviken, hon är inte den första feminist som uttalar sig om sin egen anpassning. Susan Brownmiller berättar i boken ”Kvinnligt – myten och verkligheten” att hon bleker håret istället för att raka bort det. Det som inte syns lider ingen av. Nina Björk skriver i boken”Rosa täcket”:

”Om jag är feminist innehåller min identitet även ett plan som vill bryta med denna min ”kvinnliga identitet” som den ser ut i vårt samhälle, och det kräver på personligt plan en del kompromisser. Ett banalt exempel: när jag rakar mina ben skäms jag. Kvinnor har hår på benen, men på bilden av Kvinnan lyser benen släta – och jag väljer att leva upp till den bilden.”

Topless-debatten

Debatten om kvinnor ska tillåtas bada utan överdel är så förenklad. Varför låser Expressen inte kommentarsfunktionen? Det handlar inte om vad bröst är eller inte är. Kvinnor som vill bada utan överdel blir beskyllda för att de bara vill ”visa upp sig”. Även om du nu vore så, vad är problemet?

Förra sommaren var vi ett dussin människor som gick till Sidsjön. Kläderna åkte snabbt av. Några behöll trosorna på, andra inte. En mor som var där med sin son gnällde över att vi var ansvarslösa som inte tänkte på att det fanns barn i närheten.

Inget nytt fenomen att föräldrar ”talar för sina barn”, det lustiga är det faktum att när föräldrar försöker representera sitt barns vilja så har de ofta så fel det bara går att ha. Barn är vanligtvis mer avslappnade, det är vuxna människor som över huvud taget funderar över hur de ska förhålla sig till nakna människor.

För vi får faktiskt vara nakna vid badplatser. Barn däremot ska vara nakna på badplatser (jag har visserligen inget problem med det) men det handlar om barn som inte nödvändigtvis valt att vara nakna. Föräldrarna brukar bestämma om kläderna ska på i slutändan. Däremot tycks det vara fel om vuxna som själva valt att vara nakna är det.

Smärtans barn

Håller på att läsa ”Smärtans barn” med Waris Dirie, boken handlar om hennes kamp mot könsstympning och om könsstympning i största allmänhet. När jag läser boken är det svårt att inte fundera på vad föräldrar egentligen har rätt att göra emot sina barn. Det händer att föräldrar gör saker som de vet (eller åtminstone är rätt säker på att) ligger i barnets intresse. Jag skriver ”emot sina barn” just för att den vanligare existerande varianten är att föräldrar gör saker (som de vet) inte ligger i barnets intresse och sedan hävdar att de gör det för barnets bästa. Om inte kommer föräldrarna dragandes med favoritklyschan nummer ett i vuxenvärlden: ”du kommer förstå när du blir äldre” i brist på förklaring varför just du skulle må bra av ett övergrepp (eller vad det nu handlar om).

Att veta vad som är rätt och fel behöver inte alltid vara givet, men när saker verkar för dumma bör man kanske fundera en gång till. Dirie och hennes medarbetare åker runt i Europa och träffar olika personer som på något sätt har koppling till kvinnlig könsstympning. I Sverige är vi skyldiga att rapportera om vi misstänker att någon tänker könsstympa sin dotter eller om vi tror oss veta att dottern redan är stympad. Dirie träffar läkare som tar bort ärrvävnaden som bildas vid infibulation (även kallat ”faraonisk omskärelse”). Infibulation innebär att innebär att klitoris, de inre blygdläpparna samt delar av de yttre blygdläpparna skärs bort. Huden sys sedan ihop och ett litet hål lämnas för att mensblod och urin ska kunna passera. Förutom det försöker läkarna övertala patienterna att inte könsstympa sina egna döttrar. Det händer att läkare träffar patienter som funderar på att utsätta sina egna döttrar för samma övergrepp eller patienter som redan har stympat sina döttrar. Läkarna håller ofta tyst fastän de är skyldiga att rapportera om de misstänker könsstympning. Läkarna ursäktar sig med att om de anmälde föräldrarna skulle de förlora sin trovärdighet. Spontant tycker jag att det låter dumt, kan vi förhindra att en person könsstympas så ska vi göra det. Ännu värre är det att medvetet avstå från att förhindra dessa övergrepp.

De allra flesta människor är övertygade om att de föräldrar som låter stympa sina döttrar gör det av kärlek, de tror att det är det bästa för barnet. Avslutar med ett jobbigt citat ur boken: ”Kärlek gör ont tre gånger – när de skär dig, när du gifter dig och när du får barn”.

Ungdomsmottagningens bristande omdöme

”Slarviga Sara har fullt upp. Hon kastar sig från förfest till klubb till efterfest med samma fart som hon rusar från spinningen till repetitionen med bandet hon spelar i. Agendan skulle vara minst sagt fulltecknad. Om hon hade någon. Men saker händer snabbt i hennes liv, det är ingen idé att planera. Hon vet ändå aldrig säkert var hon är om två timmar. Eller var hon tillbringar natten. Inte för att det bekymrar henne, men ändå. Hon äter p-piller just nu. Men i hastigheten glömmer hon ta dom flera gånger i månaden. Alltså tar hon dagenefterpiller då och då.”

”Vilket p-medel passar Slarviga Sara? Om du har svårt att komma ihåg att ta dina piller, prata med din barnmorska om långtidsverkande p-medel, som till exempel p-ring, p-stav eller p-spruta.”


Ovanstående text är saxad ur ”P-piller guiden”, en tidning som finns att hämta på ungdomsmottagningen i Sundsvall. Enligt texten är Sara en kvinna som har många one night stands och enligt P-piller guiden är det bästa för henne ett preventivmedel som hon inte behöver bruka varje dag, ett långtidsverkande preventivmedel. För den som har sex med många personer är kondom ännu viktigare då kondom fortfarande är det enda preventivmedlet som skyddar mot könssjukdomar. Det är helt klart tvivelaktigt att ungdomsmottagningen har denna tidning framme samtidigt som de i media sörjer över ansvarslösa ungdomar som ”knullar runt”. När ska ungdomsmottagningen ta sitt ansvar?

Sara tar då och då dagenefterpiller, bör vi anta att hon gör det för att män kommer i henne? Det är så läsare kommer tolka texten även om författarens tanken möjligen var en annan. Tolkar vi det som att dessa män ejakulerar i Sara blir texten genast ännu mer tvivelaktigt med tanke på att könssjukdomar smittar ännu lättare vid ejakulation. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att männen ejakulerar i Sara. Jag har läst sexologer som uppmanar kvinnor att ta dageneftepiller utan att det finns skäl att anta att en eventuell graviditet skulle kunnat äga rum. Dagenefterpiller säljer lika lätt som p-piller och p-piller säljer lika lätt som smör.

Förutom att kondom skyddar mot könssjukdomar och förhindrar oönskad graviditet så är kondom det enda preventivmedlet som används under tiden du har sex. Chansen att du kommer ihåg att ta ditt p-piller klockan tolv när du är på väg till bussen är betydligt mindre. När du däremot ska ”komma till” kan du relatera till sex och du kommer tänka på sex. Är du dessutom en sund person som bryr dig om sin hälsa så kommer du tänka på skydd. Om vi tänker oss att vi lever i ett idealsamhälle så ni minst två personer som vill skydda er, så om en av er skulle glömma så kan fortfarande den andra personen be om kondom men detta är som sagt bara en vacker tanke. Bör vi ställa högre krav på männen vad det gäller preventivmedel? Jag är kluven, jag anser att båda borde ta ansvar för sina handlingar däremot finns det saker såväl män som kvinnor bör tänka på. Om det är möjligt eller ej att glömma kondom låter jag vara osagt. Däremot vill jag ändå påstå att du man kommer märka om kondomen inte sitter på och gör den inte det kanske du bör fundera en gång till. Vi vet att det finns kvinnor som har svårt att be om kondom och med den vetskapen bör män tänka ännu lite extra på att ta eget initiativ vad det gäller skydd. Män bör beakta att det inte är roligt att be om kondom. Tro mig när jag säger att jag inte är ensam om att mottagit en mängd olika sorters svar, jobbiga attityder och även argument män använder sig av för att slippa ta sin del av ansvaret.

(På baksidan av P-piller guiden finns en liten text som talar om att kondom är det enda preventivmedel som skyddar mot könssjukdomar. Det räcker inte, ungdomsmottagningen känns mer som ett företag som vill sälja sin tvivelaktiga varor. Personerna som jobbar där verkar inte alls bry sig om ungdomarnas hälsa)

Ge barnen kött?

Sedan jag blev vegetarian har jag sagt att om jag får barn kommer jag inte tillaga kött till dem vid sidan om min vegetariska kost. Jag har träffat vegetarianer som på fullaste allvar anser att det är fel att göra det valet för sina barn. Men, jag får ju avgöra om jag tänker servera dem makaroner eller potatis, varför är det mer givet att jag får göra det valet? För att inte välja åt mina eventuella barn måste jag då släppa lös dem i matbutiken och låta dem välja själva? Det framstår inte som någon lösning.

Om mina barn en dag skulle komma på att kött vore absolut nödvändigt skulle jag helt enkelt be dem köpa och tillaga sin egen mat. Jag har en avvikande kost hemma och jag tillagar min egen mat. Hade jag inte orkat lägga ned den tiden hade jag troligen inte gjort det heller men för mig är det omöjligt att vara så lat.

Jag umgicks med en kvinna för flera år sedan vars mor åt vegetarisk kost, hon hade nyligen blivit vegetarian. Eftersom att hon ”råkade” smaka av barnens köttfärssås när hon stod vid spisen och tillagade den så får jag anta att hon åt vegetarisk mat av rena hälsoskäl. Hade det varit fel av modern att sluta servera barnen kött? Nej, jag anser att det är upp till den som lagar maten att välja vad som ska tillagas och har de som ska äta avvikande förslag så får de tillaga maten själv.

Välgörenhet och bandtrenden

Rosa bandet var en trendkampanj under 2005 och 2006, att klädbutikerna sålde banden i kassan säger väl tillräckligt? Trenden höll i sig och banden kom i två upplagor om jag minns helt rätt. Under tiden banden fortfarande var en trend pendlade jag mellan att vara både positiv och negativ till rosa bandet. Det positiva vägde tyngre än de negativa aspekterna. Idag såg jag en kvinna med rosa bandet och reagerade över det, det hade jag inte gjort för ett halvår sedan då bar de flesta rosa band på ytterjackan. Lika starkt reagerade jag när såg en man med ett rosa bandet under tiden det var trendigt. Jag funderade om kvinnan med det rosa bandet inte hänger med i modeutvecklingen eller är hon en av de människor som bryr sig även nu när trenden är helt död?

Jag blir gladare när människor är vegetarianer för att de argumenterar utifrån att människan inte har någon rätt att döda något levande för att själv känna sig mätt än om vegetarian påstår sig älska djur. Oavsett att älska djur eller ej så anser inte jag att jag har rätt att döda en annan levande varelse. I slutändan spelar det ingen roll vad som driver människor till att välja bort köttet. Vi måste komma ihåg att vad som är den bakomliggande orsaken spelar mindre roll för oavsett vad så besparas några djurs lidande och det är ju vad vi vegetarianer strävar efter i första hand.

Bröstcancer är någon som drabbar kvinnor i större utsträckning än män men det berör många fler än den drabbade och därför tänker jag att fler män borde bry sig i frågan. Aftonbladet gjorde att rosa bandet kändes ännu mer som en kvinnofråga genom att lägga kampanjen under fliken ”Kvinna” och framställa bröstcancer som någonting som bara berör den drabbade. Blå bandet (prostacancerkampanjen) blev aldrig någon hit. Hellre en trend än inte men visst vore det positivt om dessa frågor berörde människor jämt och inte bara genom att media tillsammans med klädbutikerna skapar en trend likt de skapar dagens upplaga modekläder.

Hört på datakunskapen

I dag har jag haft datakunskap för första gången, vi kommer läsa datakunskap A i ett halvår. Vanligtvis brukar man läsa kursen i ett år men eftersom att vi har två pass efter varandra så behöver vi bara läsa datakunskap A under höstterminen. Pratade med en vän om datakunskap tidigare idag och han berättade att när han gick ut gymnasiet så var det inte alls ovanligt att halva klassen saknade datavana. Det var verkligheten då och idag är detta ett icke-problem. Jag skrattade nästan när jag läste planeringen, vi kommer ha en snabbgenomgång om mapphantering. Planeringen är inte anpassad för dagens ungdomar, idag kan vi snarare anta att elever har datavana och god sådan. Min lärare säger ”mapphantering tror jag är någonting de flesta här inne har provat på någon gång”. Någon gång? Vad säger hon tänker jag, säger hon så för att ingen ska behöva känna sig genomkorkad eller vet hon inte att de flesta redan i årskurs två vet hur man gör mappar, byter namn på mappar, klistrar in och kopierar? Jag lutar mot det första. I dag bör lärarna istället anta att de flesta har god datavana, Skolverket har redan gått ut och bekräftat det alla sannolikt misstänkte redan innan. Jag kan se att det finns ett problem med att inte ta upp det mest grundläggande om det faktiskt är någon som inte varit i kontakt med en dator men jag tycker inte vi bör förstora upp detta problem mer än nödvändigt. Vi får nog anta att även de som inte har en dator hemma någon gång varit i kontakt med en dator utanför hemmet.

Lärares bristande datakunskaper

I förra veckan kunde vi läsa att lärarna är efter eleverna vad det gäller datorer. Detta är ingenting nytt och det förvånar mig inte det minsta. Vi som är unga idag växte upp med datorer, redan på dagis fick vi möjlighet att sitta vid datorer en stund om dagen. Regeringen har efterlyst att lärarna ska få ökad kompetens inom nya kommunikationsformer, inte alls dumt snarare tycker jag det är bra att äldre människor får lära sig hur datororer fungerar. Människor som inte riktigt hänger med i utvecklingen tenderar att vara rädda för allting som är nytt, helt ologiskt då det flesta inte vet vad de pratar om. Dessa människor har låtit sig luras av medial hets mot internetbanken (för att bara ta ett exempel).

Det jag reagerade över när jag läste tidningsartiklarna kring ämnet var hur fruktansvärt det är att unga kan mer än äldre. Det gick att tolka skriverierna som om att problemet faktiskt inte är att äldre inte är lika duktiga på datorer utan att äldre har att lära av unga människor.

Det går alldeles utmärkt att lära av varandra den dagen då vuxna accepterar att unga människor är mer bildade inom vissa ämnen. För länge sedan läste jag om en mormor i Sundsvalls tidning, jag minns att jag blev glad när jag läste hennes råd till andra vuxna. Det råd jag minns allra bäst är – ”kom ihåg att både du och ditt barnbarn kan lära av varandra”. Jag tror att alla skulle bli bättre människor om fler började tänka så.

Sundsvalls värdelösa alkoholpolitik

Det är lätt att tro att man drömmer när man står i kassan på Hemköp och inser att människor i 30-årsåldern måste visa legitimation för att få köpa tobak och folköl. Min första tanke är att kassörerna på grund av deras rätt höga ålder har svårt att skilja på minderåriga och myndiga personer.

Sundsvall är kanske Sveriges trevligaste stad om man bortser från alkoholpolitiken. Butiksägarna i centrala Sundvall har tillsammans med kommunens alkoholenhet beslutat att inte sälja folköl till ungdomar under 25 år under gatufestveckan. Från början ville man förbjuda all folkölsförsäljning under gatufesten överhuvudtaget. Anledningen är att minska ungdomsfylleriet. Moderaten Magnus Sjödin, oppositionsråd i Sundsvall, sågar kommunens sätt att hantera ungdomsfylleriet. Sjödin anser att den nuvarande alkoholpolitiken hämmar stadens utveckling som centrum för turism, nöje och handel.

Ingen sund människa tycker att kommunen har skött detta ”problem” snyggt. Dessa åtgärder är tämligen tvivelaktiga, att omyndigförklara personer på detta vis är det verkligen lagligt? Dessa åtgärder kommer inte stoppa unga från att dricka alkohol. Det är hur lätt som helst att hitta vuxna som är villiga att köpa ut, det är bara be någon köpa några dagar innan den höjda tillfälliga åldersgränsen (om man nu vill dricka folköl). För den som inte hittar någon som vill köpa ut finns alltid hembränt. Att folkölen ses som boven går inte att ta på allvar. För de allra flesta är det grogg (vanligtvis hembränt blandat med någon sliskig läsk) eller billig starköl som gäller.

Jag undrar när vuxna ska förlika sig med att en del ungdomar dricker alkohol?