Författaren och feministen Nina Björk intervjuas i det senaste numret av Tidskriften Vi. Två av svaren hon ger på VI-läsarnas frågor försvarar hennes rätt att ha en åsikt alldeles som om att hon skulle sakna den. ”Jag som intellektuell måste ju ha rätt att kritisera strukturer som jag anser är förtryckande”, ”Om man ska ha en intellektuell röst måste det väl få svida lite ibland. Jag måste väl ha rätt att kritisera andras drömmar?”. Då Björk svarar som hon gör måste hon någonstans veta att det finns ett tvivel inför det hon har att säga. Att vissa ser henne som en hycklare är uppenbart. Björk försöker trots allt och svaren är mer intressanta om du försöker tänka dig att det är någon annan som ger svaren för även svar från någon som upplevs som en hycklare av vissa kan vara en ögonöppnare.
Det är inte svårt att hålla med en aning om kritiken mot Björk som avfärdar bröstoperationer men inte ser sin egen delaktighet i att upprätthålla synen på hur en ”riktig kvinna” ska se ut:
[…] Jag vill inte att alla ska gå på myten om att vi är fria. Jag vill inte att vi ska investera så mycket i vårt utseende. Visst: jag tror också att folk kan bli lyckliga av att operera brösten i ett samhälle där det anses fult att åldras. Men jag säger att den typen av samhälle inte leder till lycka.
Jag har opererat brösten.
VA? Har du? Får jag se?
Nej, men är jag fördömd nu?
Nej, jag fördömer inte det enskilda individen som gör en skönhetsoperation men jag skulle aldrig göra det själv.
Varför inte?
För att då förstärker jag de värderingar som säger att fasta bröst är finare än hängiga.
Men jag tycker det.
Ja, men ju fler som opererar brösten desto mer onormal känner sig den kvinna som inte gjort det.
Så jag är omoralisk eftersom jag sätter mitt personliga välbefinnande över ansvaret att bryta mot ett förtryckande system?
Ja, det tycker jag nog att du är. Du är med och formar en falsk bild av hur en äldre kvinna ser ut.
Björks svar öppnar för frågan hur långt kan man gå med trovärdigheten i behåll. Inte så långt att man låter en kirurg skära i brösten uppenbarligen, men de andra normerna då som inte kräver att du lägger dig under kniven men som är desto mer närvarande? Det skulle jag vilja att Björk svarade på.
Har Björk distanserat sig från rätten att tycka? När jag var femton skulle jag benhårt hävda att hon hade gjorde det och att hon bara hade sig själva att skylla just för att hon är en intellektuell och för att hon har en analys hon hela tiden utgår från tillskillnad från dem som aldrig ens funderat i dessa banor. Jag skulle vara bestämd med att man inte först kan kritisera normer och sedan befästa dem med sitt eget beteende och vara delaktig i att göra dem legitima. Jag hade nog sagt att varje individ (läs: jag hade menat individ men föredragit att säga person) måste utgå från sig själv. Att alla små insatser blir stora när de klumpas samman. Jag skulle ha erkänt strukturerna, men jag skulle också ha sagt att hon har ett eget ansvar och att det i slutändan är hon som måste ta ansvar för sina handlingar. Allt detta beror mycket på hur jag själv har förhållit mig och förhåller mig till normer.
Vad skulle jag säga idag? Att det är lite lustigt att de flesta som kritiserar normer så gärna verkar vilja vara normativa, att normkritiken kommer från den fria människan som inte ser sig själv, utan alla andra, som slavar under strukturerna. Jag skulle fortfarande erkänna strukturerna och jag skulle poängtera vikten av att börja hos sig själv, men med tillägget att du slösar din tid om du vill vara analytisk och rota fram strukturer men inte använda dem till någon konstruktivt.
Jag tar ogärna ordet förtryckt i munnen. Jag säger gärna att jag är jämställd för att jag vill att det ska vara så. Att jag inte är något offer (vem vill vara ett offer?). Men jämställd, med vem då? Jag har ingen monogam relation. Ingen pojkvän att hålla bakom ryggen. Ingen flickvän heller för den delen om vi nu ska vara politiskt korrekta. Jämställd med mannen? Knappast.
Har jag som lever upp till nidbilden av hur en feminist ska se ut en större rätt att yttra mina åsikter? Ingen kastar bananer på mig och ifrågasätter att jag använder handväska. För det gör jag inte, men jag har heller aldrig vunnit medial uppmärksamhet på någon väskdebatt. Jag har bara mumlat för mig själv att jag inte vill använda attribut som försvårar min rörelsefrihet, gör mitt liv mindre praktiskt, legitimerar begränsande könmönster och dessutom sliter sönder mina axlar på sikt om jag inte ber pojkvännen (som jag inte har) förstöra sina.
Trovärdigheten då? Är du trovärdig i din normkritik och du ger normer legitimitet genom ditt eget agerande? Borde du inte snarare hålla munnen stängd och låta de som vill förändra lägga sig i? Hur trovärdig är du när du påtalar alla strukturer men själv står fri från varenda en? Kan det ens vara på riktigt? Var inte ”symöte för att dölja”-feminister i sådana fall aningen mer trovärdiga för vi vet ju trots allt hur risig och ojämställd din relation är när den tagit slut? Många frågor, men inga svar.
Maria Sveland är en annan författare som är väl bekant med denna typ att kritik efter att hon debuterade med den kärnfamiljskritiska romanen Bitterfittan. Det var inte några få som undrade varför Sveland envisades med att hålla sig kvar i kärnfamiljen och aldrig bröt sig loss. Någon undrade om Sveland älskade sina barn och jag tänkte genast på b-vapnet (begrepp myntat av Pär Ström som i sak har rätt, men jag tycker Ström missar hur vanligt det är att b-vapnet används och i vilka sammanhang) och att vi nu nått en punkt där vi inte kan ifrågasätta kärnfamiljen och fortfarande vara en bra morsa.
Det som gör Bitterfittan intressant är Sveland är hennes öppenhet. Tillskillnad från feminister som lever i jämställda relationer var Sveland öppen med vilket helvete kärnfamiljen innebar för henne. Tyvärr tror jag att hon hade vunnit mer trovärdighet om hon hade marknadsfört sig som en kvinna i en jämställd relation men med erfarenheter av riktigt risiga familjekonstellationer.
Diskussionen kom i mindre utsträckning än vad jag hade väntat mig att handla om kärnfamiljens vara eller icke vara utan. Fokus låg istället på Svelands eget agerande. Hon förklarades otrovärdig eftersom hon inte packade sin saker och lämnade sin sambo. Att det är provocerande när en person från insidan lägger fram en analys och sedan inte gör någonting av den blev uppenbart. Och hur ska man tolka det? Att du kan vända ut och in på alla faktor som tillsammans bildar strukturen men du är likt förbannat är fast? Var den skriven för alla andra kvinnor, de som Sveland hade ett större hopp om än sig själv?
Jag tror att Björk borde oroa sig mer för sin rätt att som feminist yttra sig i den politiska debatten. Feminism är inte politiskt korrekt. Inte längre.