Kategori: Normer

Oskuldsbegreppet

Oskuldsbegreppets betydelse har länge diskuterats, men ännu mer angeläget har det varit att definiera vem som är ”oskuld”, om oskuldsbegreppet alls har med sex att göra eller om det endast är ett ord för dem som ännu inte har idkat samlag (kuk i fittan). Fixeringen vid vem som är oskuld och vem som har gjort vad är för mig tämligen obegriplig och jag vill inte ha någon djupare diskussion om detta.

Om oskuldsbegreppet har någon funktion alls är det inkluderande, men helst skulle jag se att det raderades helt ur vårt medvetande. För att undvika missförstånd vore det på tiden att vi pratade om personer som inte haft sex/deltagit i sexuella aktiviteter i den mån det finns någon poäng med att göra det. För vad är vårt intresse av att veta vilka som haft kuk i fittan? Varför är det inte intressant vilka som kan suga av stora kukar till roten eller vilka som haft analsex i minst trettio minuter och uppskattat det?

Glädjande nog används ordet oskuld knappt alls längre när statistik om sexdebut presenteras. Frågan som ställs är vanligen ”har du haft sex?” vilket jag tycker är mycket rimligare.

Vanja, Reinfeldt och Johanna, 12 år.

Män i media får vara sina efternamn till skillnad från kvinnor som i större utsträckning är sina förnamn. Mona och Vanja. Reinfeldt och Borg. Att vi inte har kommit längre är förvånande, de mest extrema fallen är när män och kvinnor i samma artikeln behandlas olika.

Under högstadiet var jag stolt när flera i klassen (främst män) kallade mig Sjödin. Det hade aldrig hänt tidigare att en kvinna fick heta sitt efternamn, men däremot var det vanligt att männen gjorde det. Att jag fick heta Sjödin berodde nog uteslutande på mina klasskamraters naiva förhoppning om att jag var släkt med hockeyspelaren Tommy Sjödin. Nu var det inte så, men jag var glad i allafall.

För några dagar sedan blev jag lite stolt igen när jag och ett par för mig okända unga kvinnor tillverkade egna pins. Alla skrev sina förnamn på sina så jag ville inte vara sämre. Jag skrev dock ut hela mitt namn och efter det var det flera som gjorde detsamma. Det var glädjande då man som ung får lära sig att man är sitt förnamn. Jag tror att långt i från alla reflekterar över detta eller att det finns en skillnad i vilka namn vi tillskriver män och kvinnor. När någonting blir vardag tänker vi inte på det. Jag vet inte hur många gånger jag som fjortonåring presenterade mig med både för- och efternamn och enbart mitt förnamn antecknades.

Trovärdig och betydelsefull normkritik?

Författaren och feministen Nina Björk intervjuas i det senaste numret av Tidskriften Vi. Två av svaren hon ger på VI-läsarnas frågor försvarar hennes rätt att ha en åsikt alldeles som om att hon skulle sakna den. ”Jag som intellektuell måste ju ha rätt att kritisera strukturer som jag anser är förtryckande”, ”Om man ska ha en intellektuell röst måste det väl få svida lite ibland. Jag måste väl ha rätt att kritisera andras drömmar?”. Då Björk svarar som hon gör måste hon någonstans veta att det finns ett tvivel inför det hon har att säga. Att vissa ser henne som en hycklare är uppenbart. Björk försöker trots allt och svaren är mer intressanta om du försöker tänka dig att det är någon annan som ger svaren för även svar från någon som upplevs som en hycklare av vissa kan vara en ögonöppnare.

Det är inte svårt att hålla med en aning om kritiken mot Björk som avfärdar bröstoperationer men inte ser sin egen delaktighet i att upprätthålla synen på hur en ”riktig kvinna” ska se ut:

[…] Jag vill inte att alla ska gå på myten om att vi är fria. Jag vill inte att vi ska investera så mycket i vårt utseende. Visst: jag tror också att folk kan bli lyckliga av att operera brösten i ett samhälle där det anses fult att åldras. Men jag säger att den typen av samhälle inte leder till lycka.

Jag har opererat brösten.

VA? Har du? Får jag se?

Nej, men är jag fördömd nu?

Nej, jag fördömer inte det enskilda individen som gör en skönhetsoperation men jag skulle aldrig göra det själv.

Varför inte?

För att då förstärker jag de värderingar som säger att fasta bröst är finare än hängiga.

Men jag tycker det.

Ja, men ju fler som opererar brösten desto mer onormal känner sig den kvinna som inte gjort det.

Så jag är omoralisk eftersom jag sätter mitt personliga välbefinnande över ansvaret att bryta mot ett förtryckande system?

Ja, det tycker jag nog att du är. Du är med och formar en falsk bild av hur en äldre kvinna ser ut.

Björks svar öppnar för frågan hur långt kan man gå med trovärdigheten i behåll. Inte så långt att man låter en kirurg skära i brösten uppenbarligen, men de andra normerna då som inte kräver att du lägger dig under kniven men som är desto mer närvarande? Det skulle jag vilja att Björk svarade på.

Har Björk distanserat sig från rätten att tycka? När jag var femton skulle jag benhårt hävda att hon hade gjorde det och att hon bara hade sig själva att skylla just för att hon är en intellektuell och för att hon har en analys hon hela tiden utgår från tillskillnad från dem som aldrig ens funderat i dessa banor. Jag skulle vara bestämd med att man inte först kan kritisera normer och sedan befästa dem med sitt eget beteende och vara delaktig i att göra dem legitima. Jag hade nog sagt att varje individ (läs: jag hade menat individ men föredragit att säga person) måste utgå från sig själv. Att alla små insatser blir stora när de klumpas samman. Jag skulle ha erkänt strukturerna, men jag skulle också ha sagt att hon har ett eget ansvar och att det i slutändan är hon som måste ta ansvar för sina handlingar. Allt detta beror mycket på hur jag själv har förhållit mig och förhåller mig till normer.

Vad skulle jag säga idag? Att det är lite lustigt att de flesta som kritiserar normer så gärna verkar vilja vara normativa, att normkritiken kommer från den fria människan som inte ser sig själv, utan alla andra, som slavar under strukturerna. Jag skulle fortfarande erkänna strukturerna och jag skulle poängtera vikten av att börja hos sig själv, men med tillägget att du slösar din tid om du vill vara analytisk och rota fram strukturer men inte använda dem till någon konstruktivt.

Jag tar ogärna ordet förtryckt i munnen. Jag säger gärna att jag är jämställd för att jag vill att det ska vara så. Att jag inte är något offer (vem vill vara ett offer?). Men jämställd, med vem då? Jag har ingen monogam relation. Ingen pojkvän att hålla bakom ryggen. Ingen flickvän heller för den delen om vi nu ska vara politiskt korrekta. Jämställd med mannen? Knappast.

Har jag som lever upp till nidbilden av hur en feminist ska se ut en större rätt att yttra mina åsikter? Ingen kastar bananer på mig och ifrågasätter att jag använder handväska. För det gör jag inte, men jag har heller aldrig vunnit medial uppmärksamhet på någon väskdebatt. Jag har bara mumlat för mig själv att jag inte vill använda attribut som försvårar min rörelsefrihet, gör mitt liv mindre praktiskt, legitimerar begränsande könmönster och dessutom sliter sönder mina axlar på sikt om jag inte ber pojkvännen (som jag inte har) förstöra sina.

Trovärdigheten då? Är du trovärdig i din normkritik och du ger normer legitimitet genom ditt eget agerande? Borde du inte snarare hålla munnen stängd och låta de som vill förändra lägga sig i? Hur trovärdig är du när du påtalar alla strukturer men själv står fri från varenda en? Kan det ens vara på riktigt? Var inte ”symöte för att dölja”-feminister i sådana fall aningen mer trovärdiga för vi vet ju trots allt hur risig och ojämställd din relation är när den tagit slut? Många frågor, men inga svar.

Maria Sveland är en annan författare som är väl bekant med denna typ att kritik efter att hon debuterade med den kärnfamiljskritiska romanen Bitterfittan. Det var inte några få som undrade varför Sveland envisades med att hålla sig kvar i kärnfamiljen och aldrig bröt sig loss. Någon undrade om Sveland älskade sina barn och jag tänkte genast på b-vapnet (begrepp myntat av Pär Ström som i sak har rätt, men jag tycker Ström missar hur vanligt det är att b-vapnet används och i vilka sammanhang) och att vi nu nått en punkt där vi inte kan ifrågasätta kärnfamiljen och fortfarande vara en bra morsa.

Det som gör Bitterfittan intressant är Sveland är hennes öppenhet. Tillskillnad från feminister som lever i jämställda relationer var Sveland öppen med vilket helvete kärnfamiljen innebar för henne. Tyvärr tror jag att hon hade vunnit mer trovärdighet om hon hade marknadsfört sig som en kvinna i en jämställd relation men med erfarenheter av riktigt risiga familjekonstellationer.

Diskussionen kom i mindre utsträckning än vad jag hade väntat mig att handla om kärnfamiljens vara eller icke vara utan. Fokus låg istället på Svelands eget agerande. Hon förklarades otrovärdig eftersom hon inte packade sin saker och lämnade sin sambo. Att det är provocerande när en person från insidan lägger fram en analys och sedan inte gör någonting av den blev uppenbart. Och hur ska man tolka det? Att du kan vända ut och in på alla faktor som tillsammans bildar strukturen men du är likt förbannat är fast? Var den skriven för alla andra kvinnor, de som Sveland hade ett större hopp om än sig själv?

Jag tror att Björk borde oroa sig mer för sin rätt att som feminist yttra sig i den politiska debatten. Feminism är inte politiskt korrekt. Inte längre.

Hur vi förhåller oss till normer

Kurrylin skriver om frivillig barnlöshet och citerar Monika som menar att en person som väljer barnlöshet faktiskt inte väljer bort barn, utan väljer att inte få barn. Att vi ska ha barn är för många en självklarhet. Barn har kallats meningen med livet. Personer som inte ställer upp på denna mening med livet anses göra ett aktivt val.

Både ja och nej. Frågan är om barnfrihet är ett mer aktivt ställningstagande än beslutet att skaffa barn. Det kan jag inte svara på, men som regel skulle jag nog svara att det spontant känns mer medvetet att gå emot normer än att bara flyta med strömmen. För de som inte är fångade av samhällets normer är det kanske inte ett lika aktivt val att ”gå sin egen väg”.

Vad det gäller barn blir det allt svårare att påstå att det är stark norm att skaffa barn då fler och fler väljer att inte skaffa barn. Jag vill mena att det blivit mer och mer accepterat bland den yngre generationen. Bland många äldre är det fortfarande någonting som ses som helt självklart, men man ska komma ihåg att bara för att saker ses som självklara innebär inte det att det vore problematiskt att avstå det självklara.

Det kanske inte går att slå fast vad som är aktiva val och vad som inte är det. Att vi inte beskriver de avvikande som handlingskraftiga personer som vågar tänka själva förvånar mig en smula. För det är ju så viktigt att tänka själv, sägs det. Samtidigt antar vi att alla normföljande val är så medvetna och korrekta. Du kanske inte väljer rätt, men du väljer inte mer fel än någon annan, typ.

Vem är konstig? För mig är det inte ett dugg konstigt att vi lägger märke till det avvikande, men lite konstigt är det att det blivit så givet att den konstiga är han eller hon som inte är som alla andra. Flertalet ungdomar dricker, men vi säger inte att hon som inte gör det är konstig. Vi lägger in en värdering i ordet konstig och till skillnad från hur vi använder order normal anses det aldrig positivt att vara konstig. I vissa fall, där du uppbackas av vuxna, är det starkt att inte följa normer. Det ses som ett tecken på mognad att vänta med sex tills man fyllt tjugo. Det är avvikande, konstigt och onormalt men likväl ingenting som betraktas som särskilt negativt, snarare tvärtom. Den som väntar med sex anses ha goda skäl, han eller hon misstänkliggörs inte på samma sätt som tonåringen som är kåt och vill knulla. Att knulla runt är heller inget aktivt val, det är bara vulgärt och äckligt.

Ibland ska man vara normal och ibland ska man det inte. Det är denna inkonsekvens som gör att hela debatten om normal är helt poänglös. Jag lutar mot att Joakim Thåström har rätt. Det är ni som e dom konstiga, Det är jag som e normal.

Klart män kan vara lucior

En man som fick flest röster av luciakandidaterna på en skola förvägrades vara lucia och ställde sig frågandes till varför han överhuvudtaget blev antagen som kandidat. Det kan man verkligen fråga sig.

Rektorn Birgitta Wessmans försvar är helt briljant: "Det här har inget med kön att göra". Det handlar om att bevara fina traditioner. Men kära idiot till rektor sedan när kan inte traditioner vara kopplade till kön? Det är helt uppenbart att det har med kön att göra.

Könsdiskriminering är aldrig könsdiskriminiering, det är bara uttryck för viljan att bevara normerna, anständigheten och gamla fina traditioner.

Skolans påstådda likabehandling är och förblir ett skämt. Malin Uhlander fick rätt.

Tänk om jag vore lesbisk!

Min mormor skrev alltid till mig och mina syskon när vi var små, varje vecka damp ett vykort ned i brevlådan. Mormors läkarhandstil gick aldrig att läsa, min mor fick uppdraget att läsa för oss. Plötsligt dök det aldrig upp några vykort förutom när någon av oss fyllde år. Det händer att mormor ringer ibland, det händer att mormor frågar mor ”har Johanna skaffat någon fästman?”. Utöver det säger hon inte alls mycket om mig, när jag var tolv frågade hon om jag hade fått mens, det hade jag men min kära mor var osäker på om hon fick föra den informationen vidare.

Fästman? Tänk om jag vore lesbisk. Redan innan jag funderade över barn och familj hade någon annan siat min framtid. Heterosexuell kvinna med man och döpta barn. Min farmor nämner ibland ”mina kommande barn” utan att jag yttrat att jag ens vill ha några. Hur talar man om för sin farmor att man föredrar att knulla runt framför ett stadigt, typiskt svenssonförhållande med trohet och allt vad det innebär? Man gör det inte alls har jag kommit fram till. Varför? För att undvika eventuella dispyter.

Min begåvade vän Jua berättade om en av hennes lärare som enligt ord inte hade några som helst problem med homosexuella. Någon frågade den tämligen obegåvade läraren om hon själv var homosexuell.”Nej, nej jag är inte homosexuell. Jag har barn”. På frågan om hur hon skulle reagera om hennes enda barn, hennes son, kom ut som homosexuell svarade hon att hon inte kunde göra någonting åt det och att det vore tråkigt om det inte blev några barnbarn för hennes del. Jag roas av alla toleranta människor som försvarar HBT-personer med orden ”man kan faktiskt inte rå för att man är……”.

Nej mormor, jag har inte skaffat någon fästman. Det blir nog varkan fästman eller barn. Jag trivs bra med att ingen annan har monopol på min kropp. Jag trivs bra med att leva ömsom ”lösaktigt”. Jag trivs i skrivande stund, men betvivlar att du läser detta.

Kort om begreppet blottare

Första gången jag kom i kontakt med begreppet "blottare" var som barn när jag läste nyheterna. En man i Söråker hade blottat sig vid röda torget. Röda torget är en lekplats. Sedan den dagen var en blottare en person som fick ut någonting sexuellt av att visa upp sin nakna kropp. Att det naturligtvis skulle vara barn med i bilden får vi inte glömma. Inte bara min mor, utan alla vuxna som gillar att lura i sina barn om hemska gubbar som bjuder på godis älskar nog dessa nyheter. Så här efteråt får jag försvara min mor med att hon inte var fullt lika galen som en del människor som finns på Internet.

I sammanhang där det finns någonting som går att koppla till sex och människor under femton år handlar det om en sak, uppmuntrandet av pedofili och det digitala smörgåsbordet. Att köpa string till sina döttrar, att dela ut kondomer till elvaåringar och att överhuvudtaget applicera vad de flesta skulle kalla "vuxenkläder" på sina elvaåringar. Rätta mig om jag har fel men, äcklas inte pedofiler av bröst och allt vad det heter? Samhällets syn är att vi uppmuntrar pedofiler genom att "föråldra" barn med "vuxenassocearer", för mig går det riktigt inte ihop. Hela den här synen på att fjortonåringar skulle vara lovliga byten för pedofilen går heller inte ihop för mig riktigt. Människor med mens är väl knappast att räkna till skaran "barn"?

Den person som har sex med personer under 15 är enligt media pedofil. Media kan fortsätta förnedra trettonåringar hur de vill då jag har svårt att tänka mig att ett gäng pedofiler skulle gå ihop och bua ut mensen. Det tackar vi yttrandefriheten för. Jag skulle glädja mig så innerligt i att media fick ta den skiten. Jag vill aldrig mer höra om att trettonåringar inte vet vad de vill, eller inte kan vara kåta. Att trettonåringar är offer och ingenting annat. Att trettonåringar inte vet sitt bästa. Trettonåringar är inga "offer" för pedofiler. Vi har statistik på att majoriteten av sexuella övergrepp begås av bekant person och vad det gäller barn är det ofta förälder och styvförälder som står för övergreppen.

Idag har begreppet blottare fått en annan betydelse. Det behöver inte längre handla om att visa sin nakna kropp/blotta sig av sexuella skäl. En person som visar sitt könsorgan blottar sitt underliv. Jag har inga problem med ordet "blotta", begreppet "blottare" har jag däremot svårt att ta på allvar då "blottare" har blivit ett begrepp för naken person i det offentliga rummer. Människor blottar sig av sexuella skäl så gott som dagligen för sina sexpartners. Läste för ett tag sedan en jobbig bok om tjejjoursrörelsen på någon ort i Sverige. Vad som gjorde mig upprörd var all separatism, att kvinnor ska gå och bära på någon konstant offerroll men framförallt hatet mot människor som blottar sig. Människor som är nakna utomhus. Det behövde heller inte nödvändigtvis vara helnakna människor. Personerna som intervjuades ville få det till att de blivit utsatta för något övergrepp när de fått syn på en naken person.

För mig finns det en koppling mellan sex och nakenhet, men även mellan alkoholdrickande och nakenhet, kopplingen är ganska lös. Det är få saker som inte går att göra naken och vi är mer eller mindre nakna dygnet runt. Vi klär på oss, byter kläder, duschar, badar, knullar, klär på oss igen, klär av oss och sover. Det eviga tjatet om sexualiseringen har sexualiserat den nakna kroppen. Jag har svårt att tro att nakna kroppar eller lite urringning förr väckte ramaskri hos moralpekpinnar (vuxna och framförallt förälder). På den goda tiden badade de flesta topless och ingen höjde ögonbrynen. Att sexualisera kroppen har varit en kamp från vuxnas sida och de har vunnit den. Det är ett grövre övergrepp att be någon klä på sig anser jag. Vad jag eller andra gör så länge vi inte begränsar någon annans frihet ska ingen heller lägga sig i. Det går inte att tillmötesgå vilka dumheter som helst, det finns alltid någon som kommer känna sig kränkt. Konstigt nog funderar aldrig de som vill begränsa andra huruvida de själva bidrar till kränkandet av den egna kroppen och dess integritet.