Skapar monogamin svartsjuka?

Jag lyssnade nyligen på några avsnitt av P1 Tendens med temat Är vi skapta för monogami? Relationsanarkisten Lina Asplund berättar i ett av dem om när hon ställde upp på så kallad ”okej då”-monogami (jag tror att Dr. Andie var först med den termen). Asplund och en kvinna blev kära i varandra och när de pratade om sin relation var kvinnan tydlig med att hon ville ha en monogam relation, vilket Asplund gick med på det för att flickvännen ville det. ”För jag tänkte jag kan inte bara ha relationer med personer som tycker som jag. […] Det blir ett så begränsat urval”, berättar hon.

Asplund beskriver hur monogamin gjorde henne till en svartsjuk person. Hon började se personerna i sin omgivning som ett hot mot förhållandet, vilket hon inte hade gjort inom tidigare polykonstellationer. Eftersom att hon skulle vara den enda för flickvännen kände hon sig utbytbar. Om någonting hände skulle hon inte längre vara den enda.

Hur gick det då? frågar programledaren. En dag fick Asplund veta att flickvännen, som hade bedyrat hur viktig monogamin var för henne, hade varit otrogen. Hon medger att hon kände sig lurad och det har jag all förståelse för då hon hade anpassat sig efter sin flickväns önskemål.

Skapar monogamin och mononormen svartsjuka kan man fråga sig. Asplunds historia är tänkvärd eftersom att den beskriver en person som har erfarenhet av friare relationer, men som går med på monogami för att den andre vill det och blir monogam mentalt.

Många föreställer sig att personer som valt bort monogamin lider av svartsjuka mer än andra. En av de vanligaste frågorna polypersoner får är ”Hur hanterar du svartsjuka?”. Det är en viktig sak att prata om, oavsett vilken relationsläggning man har, men frågan ställs oproportionerligt ofta till personer som lever icke-monogamt. Det är klart att många polypersoner känner svartsjuka, men vad talar egentligen för att de är mer svarsjuka än de som avlagt trohetslöften och varför skulle de ha ett större behov av att prata om svartsjuka?

Töm och glöm!

Det vanliga är att monogama relationer tar slut och ersätts med ingenting, men det finns undantag. Det finns personer som öppnar upp relationen och en del fortsätter att ha sex med varandra som singlar.

Det finns en hel del praktiska detaljer, men en av de största utmaningarna måste vara att lägga korten på bordet och säga att man vill öppna upp sin relation. Svårt för att mononormen som genomsyrar vår syn på kärleksrelationer är tydlig med att man bara kan älska en person åt gången. Den man älskar är den enda man sex med, vill man ha sex med flera älskar man inte. De som vill ha sex med flera är till skillnad från personer som vill ha flera vänner inga ”relationsmaterial”. De ser inte allvarligt på relationer eftersom att de inte kan nöja sig med en person. Har man matats med den definitionen av kärlek är det klart att man kan känna tvivel om ens partner plötsligt också vill dela sitt liv med någon annan.

Jag kan anpassa mig inom rimlighetens gränser om någon har önskemål för hur vår relation kan förändras/förbättras om det står mellan det och relationens upplösning.

Om det står mellan att dumpa och gå vidare och att flagga för att man skulle kunna öppna upp den redan etablerade relationen skulle de flesta ge dig rådet att dumpa. Med risk för krångel och att personen blir sårad och läser in att den inte är omtyckt är längre är det bättre att göra slut med honom eller henne. Är inte det ett märkligt resonemang?

Om du inte förbjuder mig att göra saker älskar du inte mig

Mina föräldrar förbjuder mig att göra vissa saker eftersom att de tycker om mig kunde jämnåriga säga när jag var barn. Om de verkligen såg förbuden som en bekräftelse på deras föräldrars kärlek till dem eller om de ville släta över det faktum att de inte hade tillåtelse att göra vissa saker kan jag inte svara på. Oavsett anledning förundrades jag över att de inte tycktes ha några moraliska betänkligheter med att indirekt säga att föräldrar som fungerade annorlunda inte älskade sina barn.

På samma sätt ser en del monogama personer på monogamins regelverk. Min partner tillåter mig inte att sova över hos andra utan hens godkännande eftersom att hen tycker om mig, kan det låta. Med snarlika argument har ”måttlig” svartsjuka och handlingar i svartsjukans namn försvarats: Om min partner inte hade blivit svartsjuk av att jag umgicks nära med personer som jag legat med skulle jag misstänka att hen inte älskade mig.

Det är inte konstigt att troheten är det som karaktäriserar monogama relationer då kan vara en stor uppoffring att gå från att ha sex med olika personer (åtminstone i teorin) till att ha sex med en och samma person, men trohetskravet är bara en del av monogamin. Jag vet inte hur många monopersoner jag känner som inte får (eller antar att de inte får) umgås med eller sova över hos sina före detta pojk- eller flickvänner, bara för att ta ett exempel. Med trohetskravet följer som regel krav på att kunna kontrollera att löftet efterlevs på olika sätt.

Personer som öppet propagerar för friare relationsformer får inte sällan frågor om hur de hanterar svartsjuka. På ett övergripande plan tycker jag att det är värdefullt att prata om hur man hanterar svartsjuka och, inte minst, hur man kommer över den. Vad som är märkligt är att frågan främst ställs till personer som tror på friare relationsformer.

Det torde vara uppenbart att monogami inte är en garanti för frånvaro av svartsjuka och att en monogam person kan drabbas av svartsjuka lika gärna som någon annan. Jag håller dock för sannolikt att risken att utveckla svartsjuka är större inom relationer där svartsjuka sopas under mattan, vilket är vanligt förekommande bland personer som på fullaste allvar tror att trohetskrav och kontroll gör samtalet om svartsjuka överflödigt. Av den anledningen tror jag att personer som förespråkar friare relationsformer har gynnats av att ständigt få frågor om hur de hanterar och besegrar svartsjuka. Personer som har en moralisk övertygelse om att friare relationer är att föredra måste rimligen söka andra lösningar än förbud när problem uppstår. En konsekvens av det är att rannsaka sig själv snarare än att begränsa personer i sin omgivning i kärlekens namn.

Politisera inte dina val!

Uttryck aldrig någonsin varför du inte sminkar dig, varför du inte äter kött, varför du inte avlägsnar håret på kroppen eller varför du valt bort monogamin till förmån för någonting annat. Om du är en person som vill passera utan att hamna i situationer där du måste försvara dig vill säga.

Glöm det personliga är politiskt och politisera inte dina avvikande val som någon person som lever i enlighet med normen skulle kunna betrakta dina val som ett hot. Ni har säkert hört någon världsfrånvänd heterosexuell påstå att homosexuella är ett hot för att någon HBTQ-person har sagt att denne vill krossa heteronormen.

Vegetarian är du av hälsoskäl. Låt säga att du vill värna om klimatet och att det är billigare att leva på uteslutande vegetarisk kost. Tycker du att det är för tillkrånglat kan du säga att du inte gillar kött. Vad du en säger får du inte föda tanken att köttätaren är en sämre person på grund av sina kostvanor.

Monogami är ingenting för dig, men du tycker så klart inte att monogami är mindre bra än någon annan relationsform. Alla är lika bra för olika människor gillar olika relationsformer.

Om någon hört rykten om att du är feminist kan du säga att du vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, viktigt är att du också lägger till skyldigheter.

Vill du inte ha några barn? Den har jag hört är svår att komma undan, men ett tips är att inte prata om att du inte har barn eller att du inte planerar att skaffa det i framtiden.

”Det känns bra” eller ”alla är vi olika” gör dig det närmaste oantastlig. Så länge du inte uttrycker någonting som implicit säger att någon annans val är moraliskt tvivelaktigt eller kan ifrågasättas är du okej.