Jag vill för sjutton inte fylla år

Vad är bra med att åldras? För att komma över sorgen försöker jag förgäves komma på någonting bra med att åldras. När man fyller arton händer massor av saker, visst. Mer frihet men även ett större mått utav ansvar som man av godtyckliga skäl i många fall inte vill ge ickemyndiga. Sjutton är en ickeålder, inga fler rättigheter, ingenting. Du är närmare din myndighet när du blir sjutton sa en person till mig för att jag skulle lugna ner mig för några veckor sedan. ”Vad är bra med att vara myndig?” blev mitt svar. Det finns fördelar och nackdelar precis som med allting annat. Vad det gäller den ekonomiska biten kommer jag vara överlycklig när jag blir arton, men rätten att köpa billig folköl på Lidl klarar jag mig utan. Det är klart att det inger en viss frihetskänsla i att kunna köpa sin egen alkohol, men det är för mig ingenting stort att kunna göra det, särskilt då jag fortfarande längtar tillbaka till mitt fjortonåriga utseende. Tvärtom tar jag det som en förolämpning i smyg när de inte ber mig om legitimation, vilket nästan aldrig händer. Jag åker fortfarande som barn med SJ, jag överlever. Att mycket blir dyrare i samma takt med åldern är ännu en nackdel.

Många vill se sig själva som privilligerade, att det finns någon logik i att just de får göra någonting som andra inte får. Godtyckligt egentligen att det hela hänger på antalet levnadsdagar, mest ett konstaterande då jag inte har något bättre förslag. Alla körkortsidéer som dykt upp, exempelvis vad det gäller sex är fina, men i praktiken då? I slutändan är det i värsta fall en kristen moralist från Ecpat som säger nej, sjuttonåringar ska inte få ha sex, de vet inte sitt bästa bla bla bla. Det vore en mardröm.

Det spelar ingen roll om jag om ett år kommer få göra massor av saker som jag inte idag får göra av okänd anledning, de som fattar besluten känner inte mig och vet ine vad jag eller någon annan sextonåring går för. Det är inte siffran som gör mig grinig utan det faktum att människor tenderar att bli mindre toleranta med åldern. Den där avskyvärdiga besserwiesserpersonligheten som vissa motvilligt lägger till, usch. Mest av allt stör det mig att jag inte längre kan däcka i ”ostbågeställning” och vakna morgon därefter pigg utan ryggbesvär. Tänker tillbaka på hur det var att vara fjorton år och aldrig behöva bli minsta bakis, det var tider det.

Jag lovar att vara positiv om just Du bjuder mig på semletårta. Har jag förresten berättat att jag firade med tårta när jag fick min mens?

Smärtans barn

Håller på att läsa ”Smärtans barn” med Waris Dirie, boken handlar om hennes kamp mot könsstympning och om könsstympning i största allmänhet. När jag läser boken är det svårt att inte fundera på vad föräldrar egentligen har rätt att göra emot sina barn. Det händer att föräldrar gör saker som de vet (eller åtminstone är rätt säker på att) ligger i barnets intresse. Jag skriver ”emot sina barn” just för att den vanligare existerande varianten är att föräldrar gör saker (som de vet) inte ligger i barnets intresse och sedan hävdar att de gör det för barnets bästa. Om inte kommer föräldrarna dragandes med favoritklyschan nummer ett i vuxenvärlden: ”du kommer förstå när du blir äldre” i brist på förklaring varför just du skulle må bra av ett övergrepp (eller vad det nu handlar om).

Att veta vad som är rätt och fel behöver inte alltid vara givet, men när saker verkar för dumma bör man kanske fundera en gång till. Dirie och hennes medarbetare åker runt i Europa och träffar olika personer som på något sätt har koppling till kvinnlig könsstympning. I Sverige är vi skyldiga att rapportera om vi misstänker att någon tänker könsstympa sin dotter eller om vi tror oss veta att dottern redan är stympad. Dirie träffar läkare som tar bort ärrvävnaden som bildas vid infibulation (även kallat ”faraonisk omskärelse”). Infibulation innebär att innebär att klitoris, de inre blygdläpparna samt delar av de yttre blygdläpparna skärs bort. Huden sys sedan ihop och ett litet hål lämnas för att mensblod och urin ska kunna passera. Förutom det försöker läkarna övertala patienterna att inte könsstympa sina egna döttrar. Det händer att läkare träffar patienter som funderar på att utsätta sina egna döttrar för samma övergrepp eller patienter som redan har stympat sina döttrar. Läkarna håller ofta tyst fastän de är skyldiga att rapportera om de misstänker könsstympning. Läkarna ursäktar sig med att om de anmälde föräldrarna skulle de förlora sin trovärdighet. Spontant tycker jag att det låter dumt, kan vi förhindra att en person könsstympas så ska vi göra det. Ännu värre är det att medvetet avstå från att förhindra dessa övergrepp.

De allra flesta människor är övertygade om att de föräldrar som låter stympa sina döttrar gör det av kärlek, de tror att det är det bästa för barnet. Avslutar med ett jobbigt citat ur boken: ”Kärlek gör ont tre gånger – när de skär dig, när du gifter dig och när du får barn”.