Hur vi förhåller oss till normer

Kurrylin skriver om frivillig barnlöshet och citerar Monika som menar att en person som väljer barnlöshet faktiskt inte väljer bort barn, utan väljer att inte få barn. Att vi ska ha barn är för många en självklarhet. Barn har kallats meningen med livet. Personer som inte ställer upp på denna mening med livet anses göra ett aktivt val.

Både ja och nej. Frågan är om barnfrihet är ett mer aktivt ställningstagande än beslutet att skaffa barn. Det kan jag inte svara på, men som regel skulle jag nog svara att det spontant känns mer medvetet att gå emot normer än att bara flyta med strömmen. För de som inte är fångade av samhällets normer är det kanske inte ett lika aktivt val att ”gå sin egen väg”.

Vad det gäller barn blir det allt svårare att påstå att det är stark norm att skaffa barn då fler och fler väljer att inte skaffa barn. Jag vill mena att det blivit mer och mer accepterat bland den yngre generationen. Bland många äldre är det fortfarande någonting som ses som helt självklart, men man ska komma ihåg att bara för att saker ses som självklara innebär inte det att det vore problematiskt att avstå det självklara.

Det kanske inte går att slå fast vad som är aktiva val och vad som inte är det. Att vi inte beskriver de avvikande som handlingskraftiga personer som vågar tänka själva förvånar mig en smula. För det är ju så viktigt att tänka själv, sägs det. Samtidigt antar vi att alla normföljande val är så medvetna och korrekta. Du kanske inte väljer rätt, men du väljer inte mer fel än någon annan, typ.

Vem är konstig? För mig är det inte ett dugg konstigt att vi lägger märke till det avvikande, men lite konstigt är det att det blivit så givet att den konstiga är han eller hon som inte är som alla andra. Flertalet ungdomar dricker, men vi säger inte att hon som inte gör det är konstig. Vi lägger in en värdering i ordet konstig och till skillnad från hur vi använder order normal anses det aldrig positivt att vara konstig. I vissa fall, där du uppbackas av vuxna, är det starkt att inte följa normer. Det ses som ett tecken på mognad att vänta med sex tills man fyllt tjugo. Det är avvikande, konstigt och onormalt men likväl ingenting som betraktas som särskilt negativt, snarare tvärtom. Den som väntar med sex anses ha goda skäl, han eller hon misstänkliggörs inte på samma sätt som tonåringen som är kåt och vill knulla. Att knulla runt är heller inget aktivt val, det är bara vulgärt och äckligt.

Ibland ska man vara normal och ibland ska man det inte. Det är denna inkonsekvens som gör att hela debatten om normal är helt poänglös. Jag lutar mot att Joakim Thåström har rätt. Det är ni som e dom konstiga, Det är jag som e normal.

Kontrollbehov är kärlek

Ett ganska vanligt fenomen är tonårsföräldrar (läs: mödrar) som bloggar om sina tonåringar och livet som tonårsförälder. Personligen tycker jag det är tragiskt när personer i första hand identifierar sig själva som föräldrar. Även om du har barn har du rätt till fritid. Din enda uppgift är inte att föda barn för att sedan uppfostra dem. Vi har en konstig syn på att människor som skaffat barn har förbrukat sin rätt att ha roligt, nu har de gjort sitt och är därmed dömda till ett fortsatt liv utan livskvalité. Det enda som finns kvar är artonårigt ansvar.

Vi uppmuntras skaffa barn när vi gjort allting roligt vi vill göra, om det är vad som gäller vill jag aldrig skaffa barn. Jag vill ha roligt. Det är kanske inte realistiskt att ha det jämt, men åtminstone ett bra riktmärke.

Det är nog inte roligt att vara förälder idag, jag tänker inte på själva föräldrarskapet utan bemötandet från omgivningen och all ryktesspridning. Visar du att du litar på ditt barns omdöme får du höra att du är en dålig förälder för att du inte alltid finns där som en övervakningskamera. Är du ute och har roligt en kväll varje månad är du självisk. Ingen vill beskyllas för att vara en dålig förälder och tänker man bemöta dessa människors vilja blir barnen i värsta fall lidande. Mindre frihet och fler skyldigheter enbart för att föräldrarna ska kunna framställa sig själva i bättre dager inför grannarna.

Ringer du inte bryr du dig inte är ett vanligt påstående som så väl föräldrar och barnen till dessa föräldrar gömmer sig bakom. I barnens fall undrar jag om det bara inte är ett sätt att se positivt på sin egen tillvaro. Kanske är det på riktigt, någonting jag känner igen från riktigt dåliga förhållanden. Pojk- eller flickvännen som är helt förtjust över att partnern sitter hemma och oroar sig vid telefonen. Personligen ser jag inget egenvärde i att mina föräldrar sitter hemma och oroar sig och jag hoppas att jag aldrig varit delaktigt till något sådant.

Det är inte bara för min egen skull jag tänker ha roligt om jag någon gång blir förälder, även för mitt eventuella barns skull. Under hela min uppväxt har jag varit positiv till att min mor har gjort roliga saker och alltid varit rädd att kommentera mina föräldrar och deras sysslor då jag aldrig haft någon önskan om att framstå som osympatisk. Jag vill att de ska ha roligt, jag vill inte ha på mitt samvete att jag förstörde deras liv för att de valde att skaffa barn.

Det är tragiskt att måttstocken vad det gäller kärlek och omtanke består i hur mycket tid du ägnar dig åt att kontrollera de människor du älskar.