Claeson vill slå hål på myten om lyckliga singlar

Elise Claeson rubricerar singelmänniskor som ensamma och bidrar i och med det till att upprätthålla bilden av singeln som en olycklig människa som lever under ganska trasiga förhållanden.

Fördelarna med att leva själv är många och antalet personer som står på hyreskontraktet säger ingenting om hur ensam någon är. Att det finns människor som känner sig ensamma är givetvis inte bra, men den gruppen utgörs inte nödvändigtvis av singlar som gjort ett aktivt val och nog skulle föredra att säga att de lever själva (positivt laddat ord). En del har ett stort ensamhetsbehov, andra gillar inte alls att vara ensamma, sådana som jag till exempel.

En av Claesons utgångspunkter är en enkät på Aftonbladets hemsida enligt vilken tre av fyra som svarat känner sig ensamma ofta eller ibland. Det beror knappast på att tre av fyra inte har någon partner eller någon kärnfamilj. Bara en sådan sak som att Carlsson inte nämner att det går alldeles utmärkt att känna sig ensam och osedd inom ramen för tvåsamhet och familjeliv får mig att undra om hon ens vet vad hon pratar om.

Duckar man för det alldeles för uppenbara faktumet att tvåsamheten inte garanterar någon närhet eller sexuell aktivitet är man naiv. Två föräldrar garanterar heller inte två närvarande vuxna som tar sin föräldraroll på allvar.

Ett hus är stort och har i regel många rum. Att huset är centralt i skräckfilmer vet till och med jag som knappt konsumerar film. Du vet aldrig vad som döljer sig bakom väggar, skrymslen och vrår vilket kan bidra till att man känner sig ensam.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit på mitt rum utan att jag haft någon aning om vad mina övriga familjemedlemmar ägnat sig åt och vice versa. Många rum gör det möjligt att stänga in sig själv när man känner för det, men huset är också en plats för problemförvaring. Från utsidan kan vilket hus som helst illustrera en lycklig kärnfamilj, men det är bara de som bor i huset som vet hur det står till. Känslan av att vara olycklig samtidigt som man förväntas vara den lyckliga kvinnan med man och barn som får vardagen att gå ihop kan nog få vem som helst att känna sig ensam.

Orsaker till otrohet

”Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen”

Otrohet handlar nog inte alls om frånvaron av avsugningar, men jag tar gärna del av fler teorier på temat om någon har några. Gärna teorier som inte ignorerar halva befolkningen.

Det går utmärkt att skilja på orsak och ansvar men få tycks klara av att göra det av rädsla att komma fram till samma slutsats som den ovan citerade förmodar jag.

Om jag lovar någon att jag enbart ska ha sex med den personen är den underliggande poängen att vi ska ha sex med varandra. Om personen aldrig tar initiativ och aldrig har sex med mig menar jag att personen brutit sitt löfte lika mycket som jag bryter löftet om jag söker lyckan på annat håll.

Du kan försöka omöjliggöra för din partner att vara otrogen hur mycket du vill, men kom ihåg att det kan vara direkt kontraproduktivt och att det inte existerar något universalrecept mot otrohet. Det enda recept mot otrohet jag kan komma på är att inte kräva trohet av sin partner men jag föreställer mig att det är ungefär lika inspirerande som att höra Påven predika om avhållsamhet som skydd mot könssjukdomar.

Det är underbart att ha personer i sin närmiljö som man föreställer sig kommer vilja ha sex med en. Det är en av många anledningar till att personer vill vara monogama – den sexuella tryggheten. Det märks inte minst när friare relationsformer kritiseras utifrån en föreställning att det är komplicerat att hitta någon att ligga med om man är polyamorös (andra menar att vi inte gör någonting annat).

KK-relationer kan vara kanon

Veckorevyn har publicerat en artikel med rubriken KK – kanon eller katastrof? och tar på sig uppgiften att redogöra för hur KK-relationer kan se ut utan att lämna utrymme för läsaren att tänka själv. Det framställs som någonting enbart destruktivt att vara kär i någon om kärleken inte är besvarad och artikeln utgår från att den som är kär drabbas av en depression om inte kärleken mynnar ut i en exklusiv sexuell relation. Det klassiska parförhållandet, eller som artikelförfattaren skriver ”en seriös relation”.

Jag läser att om den ena parten får starka känslor och ”vill gå längre” är den enda lösningen att bli tillsammans eller att göra ”slut” med sin KK, men tänk om man tycker om personen och vill fortsätta att ligga med den och inte alls har något behov av att personen i fråga ”känner likadant”. Hur vanligt är det inte att den ena partner oavsett relationsform är mer ”känslomässigt engagerad”? Vem som är mest engagerad kan dels variera beroende på vem som har mest status i relationen och kan känna att den har sitt på det torra.

Veckorevyn krånglar till det mer än nödvändigt. Magasinets sex- och relationsrådgivare förklarar att det inte finns någonting positivt med KK-relationer – ett sådant konstaterande borde väl räcka för att slå hål på myten om att någon skulle kunna må bra utanför monogaminormens snäva ramar?

Relationer är komplexa! Hur vore det att låta de som inte har behovet av ”att känna något” och som tycker att sex faktiskt har ett egenvärde komma till tals istället för personer som dömer ut en hel livsstil för att den inte råkar passar dem?

Separata sovrum

För några månader sedan berättade en person att han och hans flickvän hade separata sovrum. Det visade sig att han var långt i från den enda när jag pratade med andra som också levde så eller hade sådana erfarenheter från tidigare förhållanden. För mig kom det som något av en chock att personer som lever tillsammans inte sover med varandra. Det är den bild jag alltid matats med.

“Varje morgon blir ett nytt möte” berättar Mirska Kraskowski och hennes man Peter Schlesinger fyller i att det inte påverkar sexlivet negativt att sova med skilda sovrum.

Jag försöker reducera mitt behov av spänning. Jag vill verkligen inte vara en person i mängden som behöver spänning för att kunna hantera sex och relationer. Jag vill kunna ha sex varje dag i sextio minuter (eller mer) och oberoende av spänning tycka att det är trevligt att ha sex dag ut och dag in år efter år. För de som inte kan uppskatta saker för vad de är kommer förr eller senare till punkt där saker slutar vara spännande. Jag vill inte vara en av dem. Jag vill leva med personer som står ut med mig för den jag är.

Vad som är tydligt med paret Kraskowski och Schlesinger är att det finns en tanke bakom separata sovrum och också en medvetenhet om att det tomrum som skulle kunna uppstå av en sådan lösning inte får uppstå. Det är lätt att börja undra om personer som sover med separata sovrum gör det för att de inte attraheras av varandra, för att de inte vill vara fysiska och leva nära inpå, men man kan lika gärna fråga alla normpersoner som delar säng hur fysiska de är, hur ofta de knullar och hur ofta det framkommer att deras relation är värdefull och om de verkligen tycker om varandra. Att ha en ring på fingret eller dela säng säger tyvärr inte mycket alls.

Att inte följa den mall man alltid blivit matad med får åtminstone mig att undra om det inte finns en mer genomtänkt idé än den idé som driver de personer som utgör normen. Det stämmer inte alltid, och den behöver inte vara vettig bara därför, men det stämmer tillräckligt ofta för att avfärda det som ren nonsens när någon inte gör som sig bör.

En kvinna sa en gång att innerst inne vill alla ha någon som kramar om dem innan de somnar. Den underförstådda poängen var att personer som inte levde i ett traditionellt monogamt förhållande gick miste om den lyxen. Jag kunde aldrig känna igen mig i helheten eftersom att jag mycket sällan sov ensam, men jag kunda och kan fortfarande känna igen mig i det första, att det finns en sådan önskan hos mig. Det är det enda som teoretiskt tilltalar mig med monogama relationer, att man kan räkna med att det alltid finns någon att sova och vakna med, men det kan man med fördel ordna utan trohet och allt det tråkiga som hör till.

Den som har monopol på någonting måste erbjuda ett fullgott alternativ

Jag skulle inte klara av att vara tillsammans med någon som inte ville ha sex med mig. Det brukar sägas att det monogama förhållandet är trygghet, men jag skulle nog säga att det är en sorts falsk trygghet, åtminstone i de fall där parterna gör sig helt beroende av varandra och förlorar allt, hela sin mening med livet, den dag förhållandet eventuellt tar slut.

Förhållanden är en mängd olika överenskommelser. En sak de flesta brukar komma överens om är ”du ska inte ha sex med andra”. Nu är inte jag monogam, men om jag någon gång skulle avtala bort min rätt att ha sex med andra kommer jag göra allt för att inte hamna i en relation med en person som är ointresserad av sex för om jag inte kan ha sex med den personen kommer jag inte vara sexuellt tillfredsställd. Att onanera är inget alternativ för mig.

Eftersom reglerna är sådana att min sexuella tillfredsställelse uteblir om vi inte tillfredsställer varandra är det rimligt att vi försöker göra det. Om vi vill ha monopol på varandras kroppar vill säga.

För mig är det lika självklart att man har sex med varandra om man har en monogam relation som att man dricker morgonkaffe med varandra. Skulle min partner plötsligt en dag sluta dricka morgonkaffe med mig skulle jag naturligtvis undra vad det var frågan om.

Fasad lycklig

Om förhållandet är det som gör livet värt att leva enligt normen i kombination med en önskan om att ens omgivning ska tro att man lyckats leva upp till normen är det lättare att förstå vad som driver personer att ihärdigt putsa fasaden utåt. Har ni också tänkt på att förhållanden är fantastiska tills de tar slut? Då vänder det plötsligt och vi får vet allt. Det som sägs ska naturligtvis tas med en nypa salt, men det är ganska intressant och det tragiska är att även våldsamma relationer kan se ”lyckade” ut på papperet.

Vi kan naturligtvis inte utesluta att personen som sågar sitt förhållande som just tagit slut gör det för att ursäkta att det tog slut och kunna intala sig själv att hen gick ur relationer som en vinnare, vinnaren.  Det finns en idé om att vi måste glömma och gå vidare om vi ska komma över någon. Att minnas en persons positiva sidor, förlika sig med dem och gå vidare är inte en lika enkel uppgift. Veckorevyn hade en ”så kommer du över honom”-guide i ett nummer nyligen som i stort sett gick ut på att du skulle måla upp honom som en riktigt dålig människa. Ett av tipsen var att du skulle tänka dig honom i en äcklig situation, när han gör sina toalettbesök till exempel och där någonstans kände jag att jag ville sluta läsa.

Svartsjuka dödar

Att svartsjukan skulle vara ett tecken på kärlek och frånvaron av den ett tecken på ointresse är inte det konstruktion för att rädda sig själv och sitt förhållandes anseende utåt? Eller ännu värre, ett sätt att såra någon – ”din pojkvän är inte svartsjuk när du fikar med andra män alltså måste det betyda att han inte tycker om dig”. Det kan finnas en sådan aspekt.

Svartsjuka dödar i värsta fall skriver media. När någonting hemskt drabbat ett barn eller en ung person händer det att det inträffade blir ett alibi för att begränsa sina barns livsutrymme eller åtminstone en diskussion om att så bör ske. Den kvinna som blivit våldtagen blir symbolen för hur det går om man inte tar hand om sig själv.

När någonting hemskt inträffar borde man istället fokusera på hur saker kan bli bättre. Utan att skuldbelägga. Ett svartsjukemord borde öppna för en diskussion och ett kritiskt förhållningssätt till den norm som säger att vi ska hitta den rätta som bara finns i ett exemplar. Denna norm gör att varje separation förhandlar oss till vandrande misslyckanden. Låt oss baka in lite mer utrymme och förändringspotential i denna fruktansvärda norm som gör att människor inte vågar tala ut om sina problem. Ett svartsjukemord borde åtminstone rucka på uppfattningen om att svartsjuka är ett tecken på kärlek och omtanke.

Kåt och helt ointresserad av tvåsamhet

Jag är inte singel, nej jag är inte en sådan som är rädd att placera in mig i olika fack. Tvärtom kan dessa fack ha en väldig poäng i politiska sammanhang. För mig är "singel" ett begrepp som betyder ofullständig, en person som ännu inte hittat sin andra hälft. Jag behöver ingen partner för att känna mig "hel". Jag trivs bra som det är, inget onödigt kompromissande för någon annans skull. Ärlighet kan ingen kräva av mig men jag föredrar att vara ärlig, ingen får missbruka det eller använda min välvilja emot mig. Samma sak med kompromisser, jag vägrar lida även om det ligger i någon annans intresse att jag gör det.

Jag är kåt, men absolut inte singel. Jag kan heller inte säga "inte intresserad", då kan någon tro att jag är "uppbokad" men av något skäl inte vill berätta. "Helt ointresserad" borde finnas som alternativ, eller varför inte "kåt"?

Valfrihet ger möjligheter, jag vill inte att någon annan ska begränsa mina möjligheter eller göra dem helt obefintliga. Aldrig vill jag fundera över hur jag snyggt lägger fram att jag ska gå iväg och träffa en vän, aldrig vill jag bo vid min mobiltelefon med en frustrerande man som håller på att få ett sammanbrott i andra änden.

Det är inte roligt att ha sex med samma person dag för dag, det är lika roligt att äta samma mat varje dag eller att se samma film tre gånger i veckan. Även om jag byter format från VHS till DVD blir filmen i längden inte mer spännande för det. Även om jag testar olika kryddor och ibland använder ost till min pasta kommer min mat kännas ganska fattig efter ett tag. När alla kryddor är slut finns det längre ingen spänning, om jag däremot äter andra maträtter vid sidan om kommer min pasta fortsätta vara spännande och god. När jag stått och bakat pizzor i tre år kommer jag spy av bara tanken att smälla i mig en hel pizza. Vad som helst men inte pizza kommer jag tänka.

Jag vill aldrig tänka – vem som helst men inte honom. Jag vill inte utveckla något förakt, jag vill ha kravlöst sex med personer jag beundrar och respekterar. När jag beundrar någon är jag nervös, jag vill inte slänga ur mig någonting onyanserat och korkat. Helst vill jag sitta tyst och lyssna, man kan nästan tro att det är en biologisk egenskap jag har. Aldrig skulle jag drömma om att begränsa personen eller göra dennes liv till ett helvete. Det är inte beundran och respekt, det är ren egoism.

Precis som sex blir roligare om personen är erfaren behöver vi människor variation, vi behöver olika människor i våra liv för att utvecklas. Vi behöver ta till oss olika åsikter, höra motsidan, skaffa oss lite kött på benen innan vi kritiserar någonting. Vi behöver inte fler människor som sitter hemma och argumenterar för sig själv och i slutändan inte förstår vad logik är. Att jag beundrar och respekterar dig har jag alla i din närmiljö att tacka, det är dessa som format dig till den du är. Ej att förglömma är att jobbiga erfarenheter också är erfarenheter.

Brist på integritet i förhållanden uppmuntras

Det händer att besatta förhållandepersoner skriver till sexupplysare och berättar om det (jag tror) ingen vill höra, att de slentrianmässigt brukar snoka igenom sin partners privata handlingar så som dator, mobil, dagbok etc. Detta är bara förlängningen av kontrollbehovet. Du har lovat bort din egen kropp och muntliga löften kan mycket väl innehålla sanningens ord eller tvärtom. För att ta reda på om du överlämnat dig helt till din partner tar han eller hon helt enkelt och kollar din inkorg.

Jag minns en kvinna som skrev till en sexupplysare att hon tyckte det var jobbigt att hennes partner hade porr på datorn. Hon berättade att hon av en slump hade hittat filmer när hon satt vid datorn. Det började med att det kom upp porr när hon gick ut på Internet. Spam medföljer ibland besök vid porrsidor. Sexupplysaren borde talat om för henne att hennes partner måste få ha ett privatliv, men inte då. Istället förstod hon kvinnans mindrevärdeskomplex och uppmuntrade henne till att konfrontera pojkvännen med vad hon tagit del av.

En annan sexupplysare ursäktade en mans snokande av sin flickväns privata angelägenheter med att det är mänskligt att fela. Att fela (råka) är en sak och att medvetet gå inför någonting är en annan. Varför sätter vi alltid likhetstecken mellan mänskligt och det som inte tål att kritiseras.

En liknande historia var om en kvinna som hittat porr i början av förhållandet och berättade för sin pojkvän om att hon kände sig sårad. Han rensade porren från datorn (påstod han iallafall). Senare hittade hon mer porr, pojkvännen förklarade bort det med att han inte trodde att hon skulle hitta porren. Hon funderade på att göra slut. Även hon blev bemött på ett väldigt trevligt sätt. "Hur som helst så kan det du känner inte vara fel, eftersom du känner det" blev sexupplysaren svar till kvinnan. Jag känner för att mörda och eftersom att jag känner för det så är det helt rätt? Sexupplysaren menade vidare att hon inte borde ta så hårt på att pojkvännen hade porr på datorn, det är någonting man måste acceptera. Problemet var istället att han ljugit för henne. Återigen galet, jag har ingen skyldighet att vara ärlig mot någon men väljer ändå att vara det i situationen då en lögn saknar värde. Jag tror på öppenhet men inte för att den gynnar någon annan och missgynnar mig. Min tanke om öppenhet får inte missbrukas och användas emot mig. Då tar jag helt suget om det öppna samhället, varför skulle jag inte tala osanning inför människor som enbart vill mig illa?

Hur lågt självförtroende har en människa innan hon jämför sig med ett runk framför en porrtidning? Det finns två kategorier människor som tillåter sin partner (läs: pojkvän) titta på porr. Ena kategorin har bra självförtroende och skulle aldrig komma på tanken att jämföra sig med någon i en porrfilm. Den andra tittar själv på porr och det blir svårt att förbjuda någon att göra det man själv ägnar sig åt. Naturligtvis finns det kvinnor som gillar porr med men jag läser aldrig om pojkvänner som känner sig osäkra för att flickvännen har porr på datorn.

En fantastisk variant är att han tillåts att titta på porr bara han är öppen med det. Varför? Det vi inte vet skadar heller inte. Går dessa ut för att må så dåligt som möjligt eller är det bara kontrollbehovet som spelar in?

Den enda gång jag kan känna någon sympati med dessa människor (som utan att snoka) vet att sin partner tittar på porr är när pojkvännen helt slutar ha sex med sin flickvän och hellre runkar till porr. Fast det är inte porren som är problemet i sig, det kan vara vad som helst. Han sitter hellre och glor på TV än har sex. Detta är ett problem hos så väl kvinnor som män och det handlar troligen om ett väldigt lågt sexintresse alternativt bitterhet. Vi är vana valfrihet och plötsligt är vi utelämnade till en person.