Jag vill för sjutton inte fylla år

Vad är bra med att åldras? För att komma över sorgen försöker jag förgäves komma på någonting bra med att åldras. När man fyller arton händer massor av saker, visst. Mer frihet men även ett större mått utav ansvar som man av godtyckliga skäl i många fall inte vill ge ickemyndiga. Sjutton är en ickeålder, inga fler rättigheter, ingenting. Du är närmare din myndighet när du blir sjutton sa en person till mig för att jag skulle lugna ner mig för några veckor sedan. ”Vad är bra med att vara myndig?” blev mitt svar. Det finns fördelar och nackdelar precis som med allting annat. Vad det gäller den ekonomiska biten kommer jag vara överlycklig när jag blir arton, men rätten att köpa billig folköl på Lidl klarar jag mig utan. Det är klart att det inger en viss frihetskänsla i att kunna köpa sin egen alkohol, men det är för mig ingenting stort att kunna göra det, särskilt då jag fortfarande längtar tillbaka till mitt fjortonåriga utseende. Tvärtom tar jag det som en förolämpning i smyg när de inte ber mig om legitimation, vilket nästan aldrig händer. Jag åker fortfarande som barn med SJ, jag överlever. Att mycket blir dyrare i samma takt med åldern är ännu en nackdel.

Många vill se sig själva som privilligerade, att det finns någon logik i att just de får göra någonting som andra inte får. Godtyckligt egentligen att det hela hänger på antalet levnadsdagar, mest ett konstaterande då jag inte har något bättre förslag. Alla körkortsidéer som dykt upp, exempelvis vad det gäller sex är fina, men i praktiken då? I slutändan är det i värsta fall en kristen moralist från Ecpat som säger nej, sjuttonåringar ska inte få ha sex, de vet inte sitt bästa bla bla bla. Det vore en mardröm.

Det spelar ingen roll om jag om ett år kommer få göra massor av saker som jag inte idag får göra av okänd anledning, de som fattar besluten känner inte mig och vet ine vad jag eller någon annan sextonåring går för. Det är inte siffran som gör mig grinig utan det faktum att människor tenderar att bli mindre toleranta med åldern. Den där avskyvärdiga besserwiesserpersonligheten som vissa motvilligt lägger till, usch. Mest av allt stör det mig att jag inte längre kan däcka i ”ostbågeställning” och vakna morgon därefter pigg utan ryggbesvär. Tänker tillbaka på hur det var att vara fjorton år och aldrig behöva bli minsta bakis, det var tider det.

Jag lovar att vara positiv om just Du bjuder mig på semletårta. Har jag förresten berättat att jag firade med tårta när jag fick min mens?

Vem är vi om vi inte är oss själva?

Vad är då så negativt med att förändras? Genom att förändras är vi inte oss själva påstår ni. Med den synen kan vi lika gärna lägga oss ner och be om döden. Oavsett om vi vill eller inte så förändras vi. Varje förändring behöver inte väcka uppmärksamhet förvisso men förändras gör vi. Att ha för avsikt att förändra sin personlighet är värre än att omedvetet förändras, den som gör medvetna val är på låtsas. Du som har någon idé om hur du vill vara som person ge upp, du är bara en ynklig wannabe. Att vara en god medborgare är inte det viktiga, det viktiga är att du är dig själv. Att någon talar om för dig att du är otrevlig är helt bortkastat, anstränger du dig för att var någon/något du inte är i vanliga fall så är du helt fel ute.

Det är inte alls ovanligt att vuxna häver ur sig att yngre ”gör sig till”. Det kan handla om allt möjligt, den yngre personen använder medvetet ett bättre och mer tillkrånglat språk eller att den yngre personen har börjat anamma en mer ”vuxen” stil. Det är vanligen konkurrensmässiga skäl, jag skulle ljuga om jag påstod att vuxna inte har problem med att se yngre människor utvecklas. Det handlar om rädslan för att någon ännu äldre person ska finna den yngre personen mer intressant.