Kvinnor som aldrig faller för svin

”Ännu en myt – om kvinnor – är nämligen att dessa kategoriskt föredrar ett bad ass med machokomplex. Att de föraktar veloursnubbar. Det stämmer sällan. De kvinnor som blir sönderslagna av sina män föll inte alls för det skitstövliga hos honom. De smälte inför hans initiala uppvaktning där han var öm, sårbar och mjuk. Det är så de våldsamma männen får kvinnorna på kroken. De spelar snälla.”

Jag kan förstå att kvinnor och feminister gärna vill tro att kvinnor aldrig faller för dåliga män som signalerar att någonting inte är som det ska, men det är önsketänkande. Männen som anser att de representerar de bra männen har sällan fötterna på jorden. Dessa män som gärna klagar på kvinnor för att de väljer bort dem till förmån för de dåliga kan nog få vem som helst att tänka att det nog inte handlar om att kvinnor faller för svin. De hade gissningsvis blivit bortvalda även om de inte hade funnits ”bad boys”.

Jag ser ingenting som tyder på att kvinnor aldrig dras till dåliga män och nej, jag tror inte att det har att göra med att de inte klarar av att se de negativa tendenserna. Det finns säkert en och en annan som är van att bli illa behandlad och därför inte ens noterar beteendet, men jag tror framförallt att människor är duktiga på att rationalisera bort personers negativa sidor i den mån det är nödvändigt.

Vad sägs om att lita på varandra?

Vad som räknas som otrohet tycker jag personligen är en ganska ointressant fråga. Att jag inte har kroppsligt monopol på någon och inte kan bli ”bedragen” bidrar nog. Vad jag finner desto mer intressant är hur långt människor tillåts gå för att kontrollera (ja, ni läste rätt) att ens partner inte är otrogen.

Det talas ibland om rätten att kunna ta reda på att ens partner inte är otrogen. Att kunna ta fram bevis för att så inte är fallet eller snarare frånvaron av bevis för otrohet. Det räcker inte längre att staka ut vad som är okej och vad som inte är det och sedan lita på att ens partner håller sig inom ramen för vad som är tillåtet. Det är alldeles som om folk har slutat att lita på varandra.

Jag kan tycka att folk som inte kan lita på den de är tillsammans med borde överväga att lämna relationen men det är naivt att tro att folk skulle lämna längre relationer bakom sig av den anledning. Samtidigt får jag känslan av att huruvida man kan lita på varandra är underordnat att det finns verktyg för att kontrollera att ens partner inte är otrogen. En person som har en historia av att aldrig lita på personer förväntar sig nog inte att han eller hon ska kunna lita på en ny partner.

En del har tillgång till varandras lösenord, några svarar i varandras telefoner och andra får inte sova över hos personer utanför den egna familjen. Genom att låta ens partner läsa alla ens mejl (som folk skickar i förtroende till en) bidrar man till en kultur där alla har rätt att veta allting om den de lever med. Man riskerar att normalisera beteendet så till den grad att folk i slutändan kommer att se det som en absolut rättighet att läsa varandras mejl och allt vad det heter.

Det är redan ett stort problem att folk läser sina partners SMS utan lov. Som om de hade rätten att göra det. En del frågar (jag kan inte föreställa mig hur det går till) om de får ha tillgång till lösenord och dylikt. Vad svarar man på en sådan fråga? Läser de varandras dagböcker också?

Svarar du ja öppnar du en dörr som kan leda till du känner dig tvungen att öppna ännu fler i framtiden. ”Varför får jag inte ha tillgång till dina lösenord när jag får läsa dina SMS?” Du kanske tänker att du riskerar att bli misstänkliggjord om du svarar nej. Ett annat synsätt är att du redan är det i och med att personen ställer frågar.

Om någon skulle be om mina lösenord skulle jag tänka att personen så gott som saknade spärrar. Att personen av moraliska skäl skulle avstå från att läsa mina SMS och mejl om den bara fick chansen – det händer inte! Om någon frågade mig något sådant skulle jag se till att göra den relationen kortvarig. Jag är högst ointresserad av att öppna några sådana dörrar och därigenom måla in mig själv i ett hörn.

No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn

Med ett födelsetal på lite mer än två barn per kvinna blev Frankrike 2006, tillsammans med Irland, det fertilaste landet i Europa. Corinne Maire vittnar i sin bok No Kid – 40 skäl att inte skaffa barn om ett mammavurmande Frankrike som främst drabbat landets kvinnor.

Det är svårt att säga om budskapet i sig eller det faktum att Maier är mamma till två barn upplevs som mest provokativt. Hon medger inledningsvis att det är erfarenheten av att ha barn som fått henne att inse att hon skulle ha avstått barn om hon hade varit medveten om vad föräldrskapet innebär.

Den många gånger hätska kritiken mot boken undergräver inte Maiers resonemang om hur heligt moderskapet anses vara och hur självklart det är att alla ska ha barn, tvärtom.

Bokens styrka är att den inte bara tar upp 40 argument mot att skaffa barn, författaren passar också på att bemöta de vanliga argument som finns mot att välja att inte bli förälder. Humor blandas med allvar. Barn kostar en förmögenhet, reducerar människor till föräldrar och förstör ens sexliv (extremt tungt vägande argument för mig).

Vid flera tillfällen under läsningens gång stannar jag upp och undrar om det jag läser är allvarligt eller skämtsamt menat, men det tar inte udden av den diskussion som Corinne Maire önskade och lyckats provocera fram.

Boken kanske lämnar de som är övertygade om att fördelar med att skaffa barn överväger nackdelar med ett och annat att tänka på, men frågan är om den inte främst lockar personer som redan har skaffat barn?

Jag brukar säga att jag inte är en person som ångrar det jag gjort utan snarare det jag inte gjort. Givetvis finns det saker jag ångrar med detsamma, men ångerdiskussionerna avhandlar nästan alltid saker som vi gjort, men efteråt insett att vi inte borde ha gjort.

Att skaffa barn irreversibelt, det finns inte några års ångerrätt.  Ångrar du att du skaffat barn, eller rättare sagt, om du kommer till insikt att du nog skulle ha avstått föräldraskapet om du hade känt till innan vad du gav in på, får du stå ditt kast. De flesta som kommer till den insikten brukar glädjas åt att de inte visste, men kan ibland se poängen med att förmedla budskapet till personer som inte har skaffat barn.

Den som inte har barn vet inte mycket om hur det är att vara förälder. Dumma argument som ”du kommer att ångra dig om du inte gör det” kan enkelt bemötas med det minst lika dumma ”det säger du bara för att du är förälder”.

De som inte har barn har enligt vissa ingenting att tillföra debatten om hur det är att ha barn och för det andra borde de av någon missriktad tacksamhet mot sina föräldrar sätta några barn till världen. För att de manifestera att de är glad att de finns, ungefär.

Jag kan inte skriva en bok om hur det är att vara förälder med någon större trovärdighet. Jag kan för all del ifrågasätta normen, men jag kan inte föreställa mig hur det är. Jag kan spendera tid med barn och betrakta andras föräldraskap på avstånd, men jag kan omöjligen relatera till hur det är att vara förälder. Det jag kan relatera till är emellertid tillräckligt för att jag inte ska vara intresserad.

Jag hoppas att mina föräldrar kan tycka om mig och se poängen med att jag finns utan att jag ordnar några barnbarn åt dem. Surrogatmödraskap har kritiserats av personer som inte vill att kvinnor ska utnyttjas och reduceras till barnafödande ugnar. Retoriskt snack givetvis oavsett vad man tycker om frågan. Jag vill tro att mina föräldrar hade andra tankegångar än att bidra till medhjälp till surrogatmödraskap och reducering av min person till att agera barnavlerska å deras vägnar när de slog ihop sina gener och skapade mig. För några barn blir det inte.

Hen vill inte knulla – köp en dildo!

För någon dag sedan tänkte jag på hur vanligt det är att sexupplysare och andra sextyckare uppmanar personer, i regel monogama sådana, att krydda sitt sexliv med sexleksaker.  Antingen för att förbättra sitt sexliv som är ett minne blott eller som kvällspressen skulle ha skrivit – få paret att ”behålla glöden”.

Köp en dildo kan jag tycka är ett ganska andefattigt råd. Jag har läst det så många gånger att jag börjat undra om det är ett av alla standardsvar som sexupplysarna slänger sig med och ibland ändrar i efter behov. Det räcker att läsa Olle Wallers svar till de unga männen som undrar om deras könsorgan är normala för att inse att standardsvaren förekommer. Waller svarar oengagerat som så många gånger innan att deras centimetrar gör att de faller inom det normala kukstorleksspannet. Om Waller har en bra dag lägger han kanske till att många kvinnor tycker att det gör ont att bli penetrerade av stora kukar (för någonting annat kan man rimligen inte använda dem till) i ett försök att muntra upp frågeställaren och män som är i en jämförbar situation.

Min erfarenhet är att de flesta tycker att sexleksaker är trevliga någon gång ibland och då främst inledningsvis, men verkligen ingenting de vill använda majoriteten av gångerna. Kanske fungerar det för en del par att googla och vänta i några dagar tills leksaken dimper ned i brevlådan i ett vadderat brev som de företag som säljer dylika produkter garanterar att är diskreta. Vad vet jag…

 

Jag kommer hur som helst alltid på mig själv med att sucka högt när jag läser dildouppmaningar till par med ett utdöende sexliv. Jag föreställer mig två personer som kanske inte längre tänder på varandra, eller rättare sagt där en av personerna har försökt styra de sällsynta kramarna i sexriktning, men misslyckats så många gånger att det känns direkt förnedrande att föreslå sex för en person som man är tämligen säker på kommer att avvisa en. Skulle verkligen en dildo rädda dessa tu?

Vad skulle du själv svara om du var sexrådgivare och signaturen ”otillfredsställd since 2004” frågade dig vad hon kunde göra för att få tillskott lite sexuell aktivitet med sin man?

På tal om det fick jag ett mail härom veckan som undrade om jag mot gratis sexleksaker kunde tänka mig att recensera dessa för mina bloggläsare. Mina sexleksaksrecensioner skulle inte ens roa mig själv och då är det verkligen illa, så tack, men nej tack!

Oss emellan!

Kärlek och framförallt möten mellan människor antar jag att de allra flesta här inne nog skulle skriva under på att är någonting ganska rörande. För att inte förorena kärleken och alla dessa möten gömmer vi oss gärna bakom sköna omskrivningar för att legitimera de relationer som dessa kärleksfulla sammankomster ibland mynnar ut i. Omskrivningar som tar avstånd från orena värden som status, utseende eller hög inkomst, för att bara nämna några.

Personen får för all del fungera i sociala sammanhang, ha ett välpolerat yttre och en ganska tjock plånbok, men det bör inte vara avgörande för relationen. Denne ska helst ha någonting unikt i sin personlighet som framkallar den där dragningskraften som du känner till honom eller henne. Vidare bör han eller hon vara en oumbärlig del av ditt liv och inte utbytbar med vilken attraktiv, välbetald eller populär person som helst. Det ska med andra ord finnas ett visst mått av substans.

Hur det är i verkligheten kan diskuteras. Journalisten Johannes Ekman berörde ämnet med sin kulturkrönika från 14 maj 2006 i Sveriges Radio i vilken han pratar om hur det går till att söka kärleken via nätet och vad nätdejtande kan leda till i förlängningen. Ekman citerar en person som sagt att på nätet ”lär man känna nån inifrån och ut istället för tvärtom” vilket borde betraktas som något positivt med tanke på den bild av kärleken de allra flesta åtminstone med sin retorik försöker att upprätthålla. De flesta hävdar nämligen att det är insidan som räknas även om deras agerande inte alltid överensstämmer med den uppfattningen.

Det finns också, nämner Ekman, en baksida med nätdejtandet i och med att du via nätet så enkelt kan klicka bort personer. Detta bidrar enligt honom till en känsla av snabbkonsumtion och jag är beredd att hålla med honom med förbehållet att det är ett minste lika stort problem utanför nätet. Vi sorterar konstant bort personer på mycket lösa grunder, så ofta att vi inte ens märker att vi gör det.

En vacker insida i all ära, men hur många har inte medvetna eller omedvetna föreställningar om hur ung eller gammal den de inleder ett förhållande med eller går hem och ligger med bör vara. Den som har sådana gallrar onekligen bort personer på grund av yttre faktorer och kan därmed knappast påstå att den främst lägger vikt vid en persons insida.

Något som skiljer nätdejtingssajter från vanligt raggande och får nätet att framstå som en så absurd köttmarknad är att det mycket enklare att peka på den snabbkonsumtion det ofta resulterar i då de krav som finns på de personer som efterfrågas är tydligt definierade. I den offentliga miljön kan du inte lika enkelt välja bort människor som på nätet, men du har samtidigt i bakhuvudet vilka du aldrig ens skulle gå fram till, prata med eller ens ge en chans.

Skillnaden är nog inte så stor mellan vilka bortprioriteringsmekanismer som påverkar nätdejtaren eller den mer klassiska dejtaren. Dock finns en tendens att tala om nätet och om verkligheten som två separata fenomen och då är det lätt hänt att måla upp ett motsatsförhållande som inte nödvändigtvis finns. Medieanalytikern Anders Mildner tangerade detta ämne i Svenska dagbladet den 27 mars i år när Bjästafallet fortfarande var som mest på tapeten där han menade att oförmågan att se nätet som en del av verkligheten är farlig.

Mildner får sägas kämpa i motvind då nätet kommit att bli en älskad fiende för en oroad vuxenvärld. Benägenheten att separera nätet från verkligheten är farlig också för kärleken då möten mellan människor genom nätet målas ut som något mer snabbköpt och ytligt än den ”sanna kärleken” som i allt väsentligt följer samma mönster. Denna polarisering kamouflerar de negativa inslag som finns oavsett på vilken arena kärleken kommer till uttryck.

De som tycker verklighetskärleken är den enda som räknas kommer att kunna fortsätta att hävda dess överlägsenhet så länge nätdejtandet är mindre vanligt och inte riskerar att smutsa ned den ”sanna kärleken”. För ytterst handlar det om status och vad vi signalerar till vår omgivning att vi lyckats kamma hem. Paradoxalt nog är det just den exkluderande och kring äkthet kretsade diskussionen om kärlek som gör densamma lidande.


Ovanstående text är ett tal jag höll inför klassen samt min svensklärare. Muntliga uppgiften för nationella provet i Svenska B.

Jämställdheten dödar förhoppningsvis de ojämställda relationerna

Jämställdhet ökar separationerna menar relationsexperten Eva Rusz. Schyman svarar. Att i egenskap av relationsexpert försöka skönja ett mönster för att kunna dra slutsatser kring varför personer som lever tillsammans separerar går att motivera. Det har diskuterats om separationerna verkligen ökar och det är ingenting jag kan svara på, men jag har inte alls svårt att föreställa mig att att drömmen om jämställdhet kväver den ojämställda relationen.

Rusz skrapar bara på ytan och drar därefter slutsatsen att det är jämställdheten som är problemet. Det är klart att man kan dra den slutsatsen om man blundar för att det är ojämställdheten som ger jämställdhetsidealet syre, men man kan också tolka det som att Rusz egentligen menar att det inte finns några helt jämställda relationer och att det därför är helt logisk att förhållanden tar slut när bristen på jämställdhet dissekeras och ifrågasätts av någon av parterna.

De senaste åren har politiker, relationsexperter och de som tänker på barnen flaggat för att kärnfamiljen och det monogama förhållandet räknar sina sista dagar om den utveckling vi ser tillåts fortsätta och som en del av detta har de försökt lista ut varför personer som varit tillsammans en längre tid plötsligt lämnar varandra och vad man kan göra för att stävja den trenden.

Av någon outgrundlig anledning ser dessa personer ett egenvärde i att relationer fortgår. Den enda godtagbara anledningen för par som har gemensamma barn ihop att göra slut tycks vara att det förekommer våld i relationen. Möjligen är otrohet också ett gott skäl att packa sina väskor, men allting annat går att lösa eller ha överseende med för barnens skull. Barnen som kan inte ens har blivit tillfrågade.

Som jag ser det kan endast drömmen om jämställdhet döda de relationer som en person med självrespekt aldrig skulle befatta sig med. Jag förstår inte varför Rusz med sina tafatta försök att påpeka att män och kvinnor är olika vill försvara ojämställda relationer. Det är en fantastisk utveckling att kvinnor och män kan göra slut på sina destruktiva relationer.

Deprimerande avslut

Det är skolavslutningstider nu. Det är inte bara studierna som blir historia. En del personer flyttar och en del kommer av andra skäl aldrig mer att träffa varandra. Min högstadierektor talade om detta när min årskull stod i kyrkan för några år sedan. Då ville jag inte förstå att han menade vartenda ord.

Vi möts och vi skiljs mest under våra ungdomsår. Dina tidigare vänner flyttar för att studera på annan ort, någon flyttar in hos sin partner, någon annan bestämmer sig för att bli vuxen, ställa om sitt liv helt och skaffa barn. Personer du haft sex med försvinner.

Allting är otroligt kortsiktigt. I helgen träffade jag en person som jag tidigare betraktade som en vän. Jag visste att han skulle vara där och det var ganska trevligt att träffa honom. Sedan några veckor tillbaka har han ett förhållande. Vi hade alltid sex när vi sågs och jag trodde på honom när han sa att han föredrog att vara singel. Uppenbarligen var det bara någonting han sa för att han var obekväm eller så kom han på andra tankar.

Hur som helst är det ansträngt när jag träffar honom i dag över en kopp kaffe. Han var en person jag såg fram emot att träffa och ha sex med. Det var alltid avsikten att vi skulle ha sex när vi sågs så det känns lite konstigt nu att umgänget måste anpassas utifrån faktumet att vi inte ska ha sex med varandra.

Det är onekligen så att majoriteten av de jämnåriga jag känner ser det liv de för tillfället lever som ett kortsiktigt projekt innan det riktiga svenssonlivet med monogami, barn och allt vad det heter. Så deprimerande.

Saker du inte vill säga

Att jag ens måste förklara för de jag känner att de inte kan förvänta sig att jag kommer sluta ha sex när de kommer på besök är beklämmande men ändå viktigt för att mina umgängen ska fungera. Att se trött ut och sucka lätt hjälper nästan aldrig, du framstår bara som skum och osympatisk. Jag känner personer som aldrig varit i kontakt med dessa tankegångar och tycker det är givet att man ger upp allt man värderar för att umgås med en person. Det kan fundera en dag eller två men i längden tror jag alla förlorar på det.

Dessa förtjänar att få veta min syn på hur jag anser att det bör gå till och jag vore naiv om jag trodde att någon skulle förstå utan förklaring.

Helst vill jag inte behöva förklara det som för mig är självklart. Jag vill inte tala om för människor att inte fråga mig vem som ringde, situationen blir så mycket otrevligare om jag påpekar att personen inte har med det att göra. Personen borde heller inte fråga varför jag inte vill svara eller varför jag trycker bort människor som ringer. Det har absolut hänt och precis som jag inte tänker sluta ha sex på grund av andra människor är jag heller inte skyldig att svara i telefon enbart för att jag äger en.

Hur visar vi att vi bryr oss?

Att vi bryr oss är en ursäkt vi människor använder för att komma undan med någonting utan att behöva ifrågasättas. Tänker även på alla de föräldrar som tror att de bryr sig och visar det på rätt sätt och faktiskt inte förstår bättre på grund ut av bristande kunskap.

En förälder som bryr sig sätter gränser heter det, förlängningen blir ständigt kontroll och många telefonsamtal, alternativt utegångsförbud. Är utegångsförbud lagligt, borde det inte ses som frihetsberövande?

Vi människor vill smälta in och leva som dussinmänniskor, å ena sidan vill vi synas å andra vill vi inte uppmärksammas för att vi är annorlunda. Du som förälder vill troligt inte vara en dålig sådan och tyvärr arbetar socialtjänsten utifrån samhällets normer för vad som är en bra förälder. Att vara närvarande behöver inte innebära att du själv tar några initiativ, det är mycket enklare att kräva att ens barn är hemma och på så sätt vara närvarande. Roligt om någon kunde reda ut alla oklara begrepp.

Av intresse brukar jag läsa böcker som vänder sig till tonårsföräldrar med råd och tips, de flesta påminner väldigt mycket om varandra. Ofta är det en eller två psykologer som står bakom böckerna. Naturligtvis propagerar de för ordning och reda – kontroll och förbud. Det är nämligen din rätt som förälder att sätta gränser menar man. Ett annat skäl som brukar nämnas är att tonåringarna själva känner sig trygga med föräldrar som visar att de bryr sig – sätter upp regler och kontrollerar.

Vilka är dessa tonåringar som påstår detta, de som inte kan relatera till motsatsen? Mina föräldrar har aldrig riktigt gillat idén om regler och förbud. När jag har berättat det för vänner och bekanta som haft föräldrar som är raka motsatsen har de många gånger velat ge mig dåligt självförtroende. Mina föräldrar bryr sig inte har det hetat. Det är rätt lustigt hur någon kan påstå något sådant om två personer de aldrig har träffat. Jag minns att socialtjänsten frågade mig en gång om mina föräldrar hade sagt att de älskade mig. Jag svarade att jag inte visste. Jag fick veta att jag vara oälskad därför, har föräldrar sagt något sådant minns man det helt enkelt.

Det finns alltså två alternativ, antingen gillar du regler eller så talar du om för dina barn att du älskar dem. Att det känns otroligt billigt att säga detta till sina barn spelar ingen roll, det är ett måste. Detta är någonting jag känner igen från förhållande, människor som ständigt hugger varandra i ryggen men kommer undan på grund av att de kan säga de tre fina orden.

Hur lyder ordspråket, dem vi älskar sätter vi fria?

Jag är övertygad om att någon kommer kontra med att mitt tankesätt är konstlat på grund av mig egen uppväxt. Naturligtvis har jag blivit påverkad av min egen uppväxt, det är liksom själva poängen, men det är inget bra argument emot frihetstänkandet.

Jag minns diskussioner i väldigt unga år:

”Jag tycker blå skor är snyggare än rosa”
”Det säger du bara för att du själv har blå skor”
”Naturligtvis, annars skulle jag inte ha köpt blå skor”

Skillnaden är att jag kan relatera till hur det är att inte vara fri. Jag har umgåtts med vänner vars föräldrar har satt upp regler för hur det ska gå till hemma hos dem. Det har handlat om att vi inte fick åka och bada eller hälsa på en kompis. Vi fick inte helt enkelt, det var ingenting att diskutera. Istället skulle vi sitta hemma så att modern eller fadern enkelt kunde hålla koll på oss. Jag har umgåtts med kompisar vars föräldrar ringer hela tiden. För den som måste räkna med minst tio samtal varje gång man går ut blir det i regel inte roligt att gå ut. Är detta ett taktiskt drag eller bara brist på empati?

Den som känner sig illa behandlad bruka försöka intala sig själv att det trots allt är en kärlekshandling, en kärlekshandling tål inte att kritiseras hur dum de än må vara just för att det är en kärlekshandling. Det finns en miljon olika definitioner för vad kärlek är och därför tycker jag att det är märkligt att psykologer talar om vad som är tecken på kärlek och vad som inte är det. Hur har ni kommit fram till detta undrar jag? Klingar det snyggt med eran idé om hur förhållanden ska se ut? Ni menar alltså att monogama förhållanden egentligen är en förlängning av relationen mellan förälder och barn? Den unga familjerelationen är bara en inlärningsfas, kan du inte relatera till någonting annat behöver du heller aldrig känna att någonting fattas? Lyckligt ovetande.

Jag har tidigare skrivit om hur jobbigt lika föräldra-barnrelationer kan vara monogama relationer. Även i monogama relationer är regler och förbud ett tecken på kärlek. Ta det som en komplimang när din pojk- eller flickvän försöker begränsa dig. Hade personen inte hade velat ha dig i sitt liv hade personen rimligen inte lagt ned så mycket tid åt att försöka begränsa dig? Om inte svartsjuka vore ett sätta att bekräfta varandra tror jag vi inte lika ofta skulle få se hur personer i monogama relationer försöker hålla varandra i schack genom att spela på den andre partens svartsjuka. Varför är detta mindre oförargligt än otrohet?

Det handlar inte bara om föräldrar som bryr sig, när jag började skriva inlägget var det tänkt att handla om hur glada vi unga ska vara över att samhället bryr sig om oss. Inte nog med det, vi borde vara glada över att de vill upplysa oss om att vi faktiskt inte kan ta hand om oss själva, det kunde gå hur illa som helst om vi inte hade blivit informerade i tid. Bara det är en kärlekshandling.

Kontrollbehov är kärlek

Ett ganska vanligt fenomen är tonårsföräldrar (läs: mödrar) som bloggar om sina tonåringar och livet som tonårsförälder. Personligen tycker jag det är tragiskt när personer i första hand identifierar sig själva som föräldrar. Även om du har barn har du rätt till fritid. Din enda uppgift är inte att föda barn för att sedan uppfostra dem. Vi har en konstig syn på att människor som skaffat barn har förbrukat sin rätt att ha roligt, nu har de gjort sitt och är därmed dömda till ett fortsatt liv utan livskvalité. Det enda som finns kvar är artonårigt ansvar.

Vi uppmuntras skaffa barn när vi gjort allting roligt vi vill göra, om det är vad som gäller vill jag aldrig skaffa barn. Jag vill ha roligt. Det är kanske inte realistiskt att ha det jämt, men åtminstone ett bra riktmärke.

Det är nog inte roligt att vara förälder idag, jag tänker inte på själva föräldrarskapet utan bemötandet från omgivningen och all ryktesspridning. Visar du att du litar på ditt barns omdöme får du höra att du är en dålig förälder för att du inte alltid finns där som en övervakningskamera. Är du ute och har roligt en kväll varje månad är du självisk. Ingen vill beskyllas för att vara en dålig förälder och tänker man bemöta dessa människors vilja blir barnen i värsta fall lidande. Mindre frihet och fler skyldigheter enbart för att föräldrarna ska kunna framställa sig själva i bättre dager inför grannarna.

Ringer du inte bryr du dig inte är ett vanligt påstående som så väl föräldrar och barnen till dessa föräldrar gömmer sig bakom. I barnens fall undrar jag om det bara inte är ett sätt att se positivt på sin egen tillvaro. Kanske är det på riktigt, någonting jag känner igen från riktigt dåliga förhållanden. Pojk- eller flickvännen som är helt förtjust över att partnern sitter hemma och oroar sig vid telefonen. Personligen ser jag inget egenvärde i att mina föräldrar sitter hemma och oroar sig och jag hoppas att jag aldrig varit delaktigt till något sådant.

Det är inte bara för min egen skull jag tänker ha roligt om jag någon gång blir förälder, även för mitt eventuella barns skull. Under hela min uppväxt har jag varit positiv till att min mor har gjort roliga saker och alltid varit rädd att kommentera mina föräldrar och deras sysslor då jag aldrig haft någon önskan om att framstå som osympatisk. Jag vill att de ska ha roligt, jag vill inte ha på mitt samvete att jag förstörde deras liv för att de valde att skaffa barn.

Det är tragiskt att måttstocken vad det gäller kärlek och omtanke består i hur mycket tid du ägnar dig åt att kontrollera de människor du älskar.