Faderskapspresumtion som inte provocerar ogifta monogama

Om en gift kvinna föder barn anses hennes äkta hälft vara förälder till barnet förutsatt att denna är en man. I föräldrabalken finns en moderskapspresumtion för den som föder och en faderskapspresumtion för den man som är gift med den som föder. Någon faderskapspresumtion för den man som har ett samboförhållande med modern finns inte.

Riksdagen behandlade för några dagar sedan en enskild motion av riksdagsledamoten Rickard Nordin (C). Motionen föreslog att personer som ”sammanbor under äktenskapsliknande former ska ha samma föräldraskapspresumtion som de som har gift sig”. Riksdagen beslutade att ”Regeringen bör undersöka de nuvarande reglerna för att fastställa faderskap för barn till ogifta och se om det behövs förändringar.”

Faderskapspresumtionen är i dag formulerad: ”Är vid barns födelse modern gift med en man, ska denne anses som barnets far”. Om det för faderskapspresumtion skulle räcka att modern var sambo med en man, skulle det påverka kvinnors och mäns benägenhet att ingå äktenskap med varandra? Det återstår att se, men det finns äktenskap som helt eller delvis har ingåtts på grund av den lagstadgade faderskapspresumtionen som enbart gäller gifta män.

I dagens samhälle där allt fler väljer att inte gifta sig utan leva under äktenskapsliknande förhållanden som sambor måste lagstiftningen också följa med, skriver Rickard Nordin (C) i sin motion. Jag delar Nordins uppfattning. Det är önskvärt om lagstiftningen – i den utsträckning det är möjligt – är anpassad efter hur människor lever. Därför är det beklagligt att Nordin tycks sakna förståelse för hur en del personer, gifta eller ogifta, lever.

Nordin skriver i sin motion ”Det är provocerande att staten förutsätter att människor som sammanbor har sexuella kontakter utanför sitt förhållande på ett sätt som gifta personer enligt staten inte har.” På vilket förutsätter staten det?

En del av att lagstiftningen ser ut som den har att göra med att äktenskap till skillnad från samboförhållanden registreras. En annan är sex- och samlevnadsnormer som helt eller delvis har luckrats upp. För att bara ta ett exempel: Barn som tidigare hade definierats som ”utomäktenskapliga” definieras i dag som barn.

I ett pressmeddelande från Centerpartiet med rubriken ”Nu förenklas fastställande av föräldraskap för ogifta par” uttalar sig Nordin såhär om föräldrabalkens faderskapspresumtion: ”Att lagstiftningen insinuerar att ogifta kvinnor i förhållanden är otrogna mer är helt absurt. Det finns inga belägg för och är kränkande mot både män och kvinnor som lever tillsammans”.

Rickard Nordin vill inte att lagstiftningen ska insinuera att ogifta kvinnor som lever under äktenskapsliknande förhållanden skulle vara mer otrogna än andra, men insinuerar gärna att ogifta i förhållanden som har sex med flera är otrogna. Det vet Nordin ingenting om.

Jag skulle säga att det är vanligare att normer förändrar lagstiftningen än att lagstiftningen förändrar normer. Inte sällan luckras de lagstadgade normerna upp på ett sätt som lagstiftaren inte hade kunnat föreställa sig när de skrevs ned. En norm att utmana är monogaminormen. Det kan komma att provocera en del monogama personer, men det må vara hänt.

Köttätare äter upp vegetarianernas mat

Huvudregeln är att förmåner anställda får på grund av sin anställning är skattepliktiga, men för att en förmån ska bli föremål för beskattning räcker det inte nödvändigtvis att förmånen har kunnat utnyttjas, om den faktiskt inte har utnyttjats.

Det finns ett rättsfall från 1990-talet, RÅ 1992 ref 108, där en anställd inte hade tagit upp en kostförmån i sin deklaration. På den anställdes arbetsplats hade de anställda ”åtnjutit förmån av fri kost de dagar tjänstgöring fullgjorts”. Den anställda som rättsfallet handlar om hade inte använt sig av förmånen. Personen hade istället tagit med sig egen mat. Vegetarisk mat. Den fria kosten som de anställda erbjöds var nämligen inte vegetarisk och den anställda ifråga var vegetarian.

Högsta förvaltningsdomstolen gav vegetarianen rätt. Den anställda behövde inte betala skatt för förmånen som jag och säkert många andra vegetarianer inte skulle se som en förmån, men det är i och för sig ointressant vid någon slags objektiv bedömning av om något är en förmån.

”Vad som förekommit i målet ger anledning till antagande att [den anställda] i sin anställning haft möjlighet att erhålla fri kost bestående av ett mål per arbetsdag. Det är emellertid ostridigt att hon inte utnyttjat denna möjlighet. Under sådana förhållanden föreligger inte grund för att beskatta henne för kostförmån.”

Den anställda har haft en förmån, men i och med att hon inte har använt sig av den är den inte en skattepliktig sådan, för henne.

Jag tänker på alla gånger då jag inte har anklagats för att ha gjort slut på något animaliskt livsmedel i och med att jag är vegetarian. Det omvända gäller inte. Om något vegetabiliskt är slut är det inte nödvändigtvis en vegetarian som är svaret skyldigt.

De gånger vegetarianer har ”förmånen” att få vegetarisk mat i olika sammanhang är det inte ostridigt så att personer som äter kött låter den mat som är avsedd för vegetarianer (om den nu är det) få vara det.

Jag vet inte hur många gånger vegetarisk mat som varit avsedd för vegetarianer har tagit slut innan de som är vegetarianer och har anmält att de vill ha ”specialkost” har hunnit ta av den. Det hade varit så enkelt för köttätarna att anmäla att de också ville ha vegetarisk mat, men nej.

De flesta som äter animalier och tål gluten förstår nog – rätta mig om jag har fel – att man inte tar av brödet som är uppmärkt glutenfritt om det bara finns glutenfritt bröd till några få.

Samtidigt är det bra om fler personer får upp ögonen för vegetarisk mat. Ett alternativ – i dessa tider när alla talar om så kallad ”nudging” – vore att låta de som vill äta döda djur anmäla att de vill ha specialkost. Det vore en rimligare ordning då vegetarianer knappat kommer att göra slut på den animaliska specialkosten den dag då vegetarisk kost är norm.

Överta sambons bostad

Det verkar finnas personer som inleder samboförhållanden för att kunna göra bostadskarriär och ta över sambons bostad om samboförhållandet upphör. Det är lite drastiskt uttryckt. Vad som verkar finnas är snarare personer som ser en chans att ta över sambons bostad i samband med att samboförhållandet upphör. Kanske är det ett uttryck för att ingen vill vara förloraren efter en separation, men det är nog också en följd av bostadsbristen.

Det är möjligt att överta en sambos bostad under vissa omständigheter, 22 § sambolagen. Bestämmelsen är tvingande och går inte att avtala bort med samboavtal eller liknande. Har du ändå avtalat bort tvingande delar av sambolagen kan du alltid hålla tummarna för att din sambo tror att avtalet gäller och inte gör anspråk på att överta din bostad om samboförhållandet skulle upphöra.

Hur gör man om man vill vara sambo men inte riskera att bli av med sin bostad? Har du en bostad som inte är hyresrätt eller bostadsrätt kan du andas ut. Om du har en hyresrätt eller bostadsrätt kan du låta bli att skaffa barn med din sambo.

Om ni inte har gemensamma barn tillsammans kan din sambo endast överta din bostad om synnerliga skäl talar för det. Är det hyresrätt utgår ingen ersättning (det är olagligt att köpa hyreskontrakt). Om det är en bostadsrätt måste den som övertar bostaden ersätta den andra sambon för bostadens värde.

Hur gör man om man vill vara sambo och skaffa barn med personen ifråga (man kanske redan har barn) men inte riskera att bli av med sin hyresrätt eller bostadsrätt? Ingen aning.

Sambor enligt sambolagen är ”personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll”.  Märk väl att lagstiftaren inte kräver att sambor har sex med varandra även om en del verkar tro det.

Jag vill inte överdriva risken att förlora sin bostad till sin sambo, men man bör vara medveten sambolagens sambobegrepp och vilka konsekvenser det kan få om man låter någon flytta in i ens bostad. Det finns ingen motsvarande möjlighet att överta en sambos fastighet om samboförhållandet upphör, men att överta en sambos bostadsrätt eller hyresrätt är som sagt möjligt under vissa omständigheter.

Det går att ifrågasätta varför personer som har en bostadsrätt eller hyresrätt inte ska kunna avtala om att deras bostad ska förbli deras egen bostad. Över huvud taget tror jag att personer skulle bli mer benägna att bo ihop med andra om de kunde känna sig trygga med att de inte riskerar sin bostad i sådana fall. På lång sikt behövs fler bostäder. Det är illa ställt om incitamentet att flytta ihop och hålla ihop är bostadsbrist.

Mannen som blev lurad på sina könsceller

Hur föräldraskap uppstår juridiskt är en sak. Hur det går till sexuellt en annan. Jag läste familjerätt nyligen. Då stod inte helt oväntat det juridiska föräldraskapet i centrum för undervisningen. Det finns i de flesta fall en koppling mellan det juridiska och det biologiska föräldraskapet. De juridiska föräldrarna har som regel haft samlag med varandra vilket resulterat i en befruktning.

Ibland har det framställts som att en man kan bli förälder på två sätt. Antingen för att han vill bli förälder eller för att någon kvinna har gjort honom till det mot hans vilja. Hur går det till, ska ni tänka nu. Min föreläsare i familjerätt kommenterade att ingen hade ställt frågor om män som blivit föräldrar mot sin vilja med orden: ”Det brukar alltid vara någon som tycker synd om män som blivit lurade på sina könsceller.” Det brukade vara manliga studenter, tillade hon.

Under ett seminarium om vårdnadstvister delade föreläsaren ut en dom. I domen stod bland annat: ”Vårdnaden om barn har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och ska inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra.”

Läste om meningen flera gånger och påmindes om dem som tyckt synd om de som blivit lurade på sin sperma. Personer som menar att det är orimligt om de tvingas betala underhållsbidrag till den andra föräldern. De har därför föreslagit att fäder borde kunna avsäga sig sitt föräldraskap under vissa förutsättningar. Att betala underhåll till den andra föräldern, vanligtvis vårdnadshavaren, är nämligen den enda skyldighet en förälder som inte varaktigt bor med sitt barn har.

Underhållsskyldighet har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och ska inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra. Trots detta har de som tyckt synd om dem som ejakulerar i andras underliv utan en tanke på att bli föräldrar ofta påstått att underhållsbidraget är orättvist och främst slår mot män.

Orättvisan kan handla om att en kvinna inte förvarnade om att hon inte använde hormonella preventivmedel. Om att den gravida inte gjorde abort trots att hon var väl medveten om att spermagivaren inte ville ha barnet. Bortse från att en del inte märker att de är gravida förrän det är försent att genomgå en laglig abort i Sverige.

Sexnormer lurar personer på deras könsceller. Många anser fortfarande att det inte är riktigt sex om inte kuken omsluts av en fitta. Det riktiga sexet det vaginala samlaget ska helst resultera i att sperma och ägg möts. Inte undra på att en del blir oplanerat gravida om riktigt sex närmast förutsätter en risk för befruktning.

Om sexnormerna vore annorlunda och tog en större hänsyn till att det går att ha sex på olika sätt skulle färre personer luras på sina könsceller och färre skulle bli oplanerat gravida. Frågan är varför sexnormerna inte anpassas efter denna verklighet där personer inte alls vill medverka till oplanerade graviditeter* när de har sex, men ändå ha sex som räknas. Trots att det oftast inte finns någon utomstående närvarande när personer har sex finns normerna för hur sex borde vara inom oss. Det kan räcka att de påverkat en av de sexuellt inblandade för att de ska få genomslag. Om människor kunde lägga dem åt sidan i sociala och sexuella sammanhang och istället ägna sig åt varandra vore mycket vunnet.

Innan vi kommit så långt med jämställdheten finns det några enkla sätt att undvika underhållsskyldighet. Undvik att ejakulera i personer vid vaginala samlag. Om du inte klarar av det får du undvika sådana samlag. Alternativen är ”oriktigt” sex som inte riskerar att göra någon gravid eller inget sex om det inte går för sig.

*Lagstiftningen om assisterad befruktning laborerar med begrepp som spermagivare och spermadonator. Spermagivare kan även vara användbart när man talar om så kallade oplanerade graviditeter.

Transpersonens jämförelseperson i diskrimineringsmål

Diskrimineringslagen anger sju diskrimineringsgrunder. Kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Syftet bakom diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck var att transpersoner skulle omfattas av diskrimineringslagens skydd mot diskriminering.

I propostionen kan man läsa: ”Den nya diskrimineringsgrunden föreslås omfatta situationer som att någon inte identifierar sig som kvinna eller man och att någon genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön än det som han eller hon ser som sitt eget. […] Avsikten är att den som identifierar sig eller uttrycker sig som exempelvis transvestit eller intersexuell ska kunna åberopa diskrimineringsförbuden.” (prop 2007/08:95 s. 116 f.)

I diskrimineringslagen definieras könsöverskridande identitet eller uttryck som ”att någon inte identifierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön”

För att det ska vara frågan om diskriminering enligt diskrimineringslagen måste någon ha missgynnats och det måste finnas ett samband mellan missgynnandet och någon av diskrimineringsgrunderna. Kan man konstatera ett missgynnande och ett sådant samband ska en jämförelse ske med en faktisk eller fiktiv person i en jämförbar situation.

Om en kvinna missgynnats får man jämföra med hur en man i en jämförbar situation skule ha behandlats. Om det är frågan om lika lön oavsett kön kan jämförelsen ske med en manlig kollega med jämförbara arbetsuppgifter. Den avgörande frågan är om en jämförelseperson utanför den ”skyddade kretsen” hade behandlats annorlunda.

Låt oss ta ett exempel. En kvinna besöker ett kommunalt badhus. Kvinnan ombeds att täcka sin överkropp eller lämna badhuset. Kvinnan har missgynnats. Har missgynnandet ett samband med hennes kön? Då får man göra en jämförelse med hur en man hade behandlats i motsvarande situation. Hade han behandlats annorlunda, hade han behandlats mer förmånligt? Ja, ja.

Orsakssambandet mellan missgynnande och diskrimineringsgrund måste inte vara ett ”faktiskt” samband. Om en person missgynnas på grund av att hen uppfattas som homosexuell finns ett samband mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden även om antagandet om personens sexuella läggning skulle visa sig vara felaktigt. Detta tas upp i en bok som jag läser just nu. Anställningsförhållandet, Inledning till den individuella arbetsrätten, av Kent Källström och Jonas Malmberg. I och med att det tas upp blev jag förvånad när jag om diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck kunde läsa följande:

”Sannolikt kommer en del bevisproblem att uppstå eftersom ett missgynnande rimligtvis måste fastställas utifrån ett jämförelsematerial bestående av såväl homo- som heterosexuella kvinnor och män” (s. 86).

Ordet ”transpersoner” är kontroversiellt och bör därför inte användas i diskrimineringslagstiftningen, kan man läsa i propositionen, men det råder ingen tvekan om att ett syfte med diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck är att stärka transpersoners skyd mot diskriminiering.

Att ett missgynnande av en transperson skulle jämföras med hur homo- och heterosexuella hade behandlats i en jämför bar situation framstår som en kvarleva från när personer trodde att HBT och HBT-personer stod för homo-, bi- och transsexuella istället för det korrekta homo-, bi, och transpersoner.

Diskrimineringsgrunder kan samverka och gör också ofta det, men om man menar det skriver man förslagvis det, då framställer man det inte som att transperson har något med sexuell läggning att göra. Varken transperson eller cisperson har något med personens sexuella läggning att göra.

Cisperson har beskrivits som motsatsen till en transperson. Cisperson är en person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck överensstämmer. Mitt juridiska kön är kvinna, mitt biologiska kön är kvinna, min könsidentitet är kvinna och jag uppfattas som regel som en kvinna även om det händer att jag blir felkönad på grund av att jag inte ser ut som kvinnor ska göra enligt normen.

Om en transperson – eller någon som felaktigt uppfattas som en sådan – har blivit missgynnad och det har ett samband med könsöverskridande identitet eller uttryck kan jag inte se varför inte en faktisk eller fiktiv cisperson (där kan vi tala om ett kontroversiellt ord) skulle vara en utmärkt jämförelseperson. Kan ni?

Se till att Bahnhof inte behöver vända sig till EU-domstolen – stoppa datalagringen

EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet tidigare i år. Som ni kanske kommer ihåg implementerade inte Sveriges regering direktivet i tid. Det skulle ha gjorts i slutet av 2007, men det dröjde till och med 2012 innan det röstades igenom av en majoritet i riksdagen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var de enda partierna som röstade nej.

Innan omröstningen fälldes Sverige för fördragsbrott för att inte ha genomfört direktivet i tid. Det kostade Sverige 3 miljoner euro i skadestånd. För det politiska samtalet om övervakning och personlig integritet var fällningen i EU-domstolen i februari 2010 ett dråpslag. Efter domen var det rätt tyst från regeringen om datalagringsdirektivet. Åtminstone innan riksdagsvalet samma år. De som försökte lyfta upp datalagringen på den politiska dagordningen igen bemöttes med tystnad. De enda som kunde tala om direktivet utan att riskera något var de som senare kom att rösta emot det eller hade gjort det om de hade funnits representerade i riksdagen – Piratpariet och Feministiskt Initativ. Samtidigt var samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund emot datalagringsdirektivet.

Efter riksdagsvalet talade partierna om datalagringsdirektivet igen, eller åtminstone om behovet av att genomföra det. Det var mellanvalsperiod och flera år kvar till supervalåret. De partier som var emot direktivet och ville tala om det i anslutning till personlig integritet och frihet på nätet fick veta att Sverige är skyldiga att implentera EU-direktiv och att det bevisligen kostar att inte göra det. Någon ideologisk diskussion var det inte frågan om. Det fanns de som beskrev skadeståndet som billigt i sammanhanget. En del menade att det skulle kosta Sverige mer att genomföra direktivet. I kronor räknat.

Något som däremot inte går att värdera i kronor och ören, och det är också vad diskussionen borde handla om, är personlig integritet och frihet på nätet.

Moderaterna och Socialdemokraterna hade bråttom med att genomföra datalagringsdirektivet. Partierna hänvisade till EU när de inte ville prata ideologi. I våras ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet.

Direktivet är inte förenligt med Europakonventionens artikel 8 om rätten till ett privat- och familjeliv: ”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”.

För de som motsatt sig datalagringen var det något av ett erkännade. Sverige fick dessutom tillbaka skadeståndssumman på 3 miljoner euro. Det ansågs inte rimligt att Sverige hade tvingats betala skadestånd för att inte ha infört ett direktiv som hade underkänts.

Direktivet ogiltigförklarades för att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Var är politikerna som hänvisar till EU, EU-domstolen och Europakonventionen nu? Om det var så viktigt att Sverige implementerade datalagringsdirektivet på grund av EU varför är det då inte viktigt att Sverige upphör med datalagringen på grund av EU-domstolen? Den enda rimliga förklaringen är att Moderaterna och Socialdemokraterna är emot personlig integritet och frihet på nätet på närmast ideologisk grund.

Bahnhof som slutade datalagra i och med att datalagringsdirektivet ogiltigförklarades har anmält Sveriges datalagring till EU-kommissionen. Bahnhof kommer att ”kämpa hela vägen till EU-domstolen” om det behövs. Det borde inte behövas. Sverige kan stoppa datalagringen om inte av ideologiska skäl så åtminstone för att inte riskera att bli tillrättavisat av EU-kommissionen och EU-domstolen.

Kommer ni ihåg hur det gick till när tvångssteriliseringarna av transpersoner stoppades? Det var inte socialministern som förstod det orimliga i att transpersoner var tvungna att underkasta sig sterilisering för byte av juridiskt kön. Det var Kammarrätten som tolkade artikel 8 och 14 Europakonventionen. Tvångssteriliseringarna var inte förenliga med mänskliga rättigheter, enligt domstolen.

Sveriges regering och riksdag kan förhindra att ett liknande scenario upprepas om de vill bli ihågkomna för att ha stått upp för mänskliga rättigheter. Skulle de vara ointresserade av det önskar jag Bahnhof lycka till i EU-domstolen.

Ekologiska bananer en relevant marknad

Inom konkurrensrätten talar man om relevant marknad. Innan man kan ta ställning till om en åtgärd är konkurrensbegränsande måste man först avgränsa den marknad som berörs av åtgärden. Med andra ord på vilken marknad det ska prövas om åtgärden begränsar konkurrensen. Ju snävare marknaden är desto större är sannolikheten att en åtgärd kan anses konkurrensbegränsande eller ”Det är lättare att rubba marknadsjämvikten på marknader som saknar substitut än på sådana som har varor som kan ersättas” som det står i min lärobok om marknadsrätt (Marknadsrätten av Per Jonas Nordell).

Den relevanta marknaden delar man i sin tur upp i produktmarknad och geografisk marknad. För att komma fram till den relevanta produktmarknaden tittar man bland annat på produkters utbytbarhet. Om priset på en produkt höjs väljer du då en annan? Om du och tillräckligt många med dig inte gör det kan det vara en indikation på att produkten tillhör en ”egen” marknad. Pris är inte det enda som ska beaktas, det kan finnas andra saker som avgör vad vi handlar som måste tas med i beräkningen.

Det finns ett klassiskt konkurrensavgörande från EU-domstolen om bananer (Mål 27/76). I målet kom man fram till att bananer var en del av bananmarknaden och inte – som den ena parten i målet hävdade – en del av fruktmarknaden. I sin marknadsföring skulle ett bananföretag framhålla att det är något alldeles extra med bananer och särskilt deras bananer. I ett konkurrensmål är det snarare till ett bananföretags nackdel att göra gällande att bananer är oersättliga för det skulle riskera att snäva in den relevanta marknaden.

getimage.aspx

För några dagar sedan läste jag att ekologiska bananer utgör nästan en tredje del av den totala banankonsumtionen i Sverige. Det förvånade mig trots att bananer är en av få produkter som jag enbart köper om de är ekologiska. Finns inte ekologiska bananer köper jag över huvud taget inte bananer. Den relevanta marknaden för min och många andras banankonsumtion utgörs av ekologiska bananer. Ibland kostar ekobananerna mer än vad de smakar och då blir det inga av den anledningen, men oftast ligger priset runt 20 kronor för ett kilo och det är ett helt okej pris för min ekonomi någon gång ibland.

Hur väcks misstankarna om att någon saknar papper?

Människor som lever illegalt i Sverige ska utvisas. Det har varit regeringens målsättning de senaste åren. Det kan vara värt att ha i åtanke när polisen kritiseras för att de genomför allt fler utlänningskontroller helt i enlighet med regeringens politik. Polisens arbetsmetoder kan för all del kritiseras, vilket jag återkommer till, men ytterst är kontrollerna och antalet ”verkställigheter” en fråga om politiska beslut.

I regleringsbrev för budgetåret 2009 avseende Rikspolisstyrelsen och övriga myndigheter inom polisorganisationen kan man läsa:

”Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården ska i samråd genomföra en översyn av arbetet med att verkställa utvisnings- och avvisningsbeslut. Myndigheterna ska, utifrån vad som har framkommit vid översynen, vidta de åtgärder som krävs för att öka antalet verkställigheter.”

Under rubriken ”Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut” i regleringsbrevet från 2013 betonas att antalet avvisnings- och utvisningsbesluts påtagligt ska ökas:

”Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården ska i samverkan effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut med syfte att, i förhållande till verksamhetsåret 2012, påtagligt öka antalet verkställda beslut avseende personer som är inskrivna i Migrationsverkets mottagande.”

Regeringen har, med migrationsminister Tobias Billström i spetsen, pratat om människor i termer av kvoter. Beslut som kan vara på liv eller död för dem de riktas emot har på myndighetsspråk kallats verkställigheter. Trots kritiken mot regeringens sätt att beskriva människor som kvoter, andelar och volymer och målsättningen att utvisa fler personer har målsättningen tilltagit. Ännu fler ska utvisas.

Hur ska myndigheterna se till att fler utvisas? För det första måste de upptäcka fler människor som lever i Sverige utan uppehållsrätt. Poliser kan för all del försvara utlänningskontrollerna med att de bara gör sitt arbete, men det finns restriktioner för vad som får göras inom ramen för myndighets- och maktutövning.

Ju fler utlänningskontroller polisen genomför desto fler personer kan utvisas, men polisen har inte rätt att använda sig av vilka metoder som helst för att effektivisera sitt arbete. Poliser måste iaktta objektivitet och opartiskhet när de ägnar sig åt myndighetsutövning. Polisen får inte kontrollera en person enbart baserat på dennes utseende (se Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens inre utlänningskontroller från 2011), men trots det har etnisk profilering skett och sker utifrån allt att döma fortfarande.

En inre utlänningskontroll ska dokumenteras beträffande grunden, tidpunkten och platsen för kontrollen, vem eller vilka som kontrollerats och vem som utfört kontrollen. Dokumentation ska ordnas på ett sådant sätt att det i efterhand lätt går att få fram uppgifterna. Detta enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter för polisens befattning med den inre utlänningskontrollen.

Rapporteringen av genomförda utlänningskontroller varierar mellan de olika polismyndigheterna. Om detta har Peter Leander skrivit i sin rapport Skyldig till motsatsen bevis? En granskning av polisens inre utlänningskontroller. En del myndigheter rapporterar över huvud taget inte kontroller av personer som visar sig vara svenska medborgare. Annorlunda uttryckt – en del poliser vill inte rapportera in när de har gjort ”fel” och misstagit en svensk medborgare för en person utan uppehållsrätt. Det tar det tid att upprätta en händelserapport, men en annan bidragande orsak till den bristfälliga rapporteringen torde vara att kontrollerna har kritiserats krafigt i media.

Rasprofilering är en metod som polisen har använt i sitt arbete med att utvisa fler personer, en annan är de försöker få in de inre utlänningskontrollerna i det vanliga polisiära arbetet. Vid körkortskontroller eller när de kontrollerar om en person har giltig färdbevis i kollektivtrafiken till exempel. Detta ger också polisen en möjlighet att välja vilken kontroll de vill notera. Enbart körkortskontrollen eller det egentliga syftet med kontrollen – utlänninskontrollen.

I och med att kontrollerna inte alltid rapporteras kan det vara svårt för en person som utsatts för rasprofilering att få saken prövad i domstol. Att ha rätt är en sak, att få rätt en annan. Det blir särskilt tydligt när det gäller diskriminering som överlag är ett svårbevisad brottskategori. Har kontrollen inte registrerats finns inget bevis för att den över huvud taget har ägt rum och då är det ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, för den som upplever sig ha blivit utsatt för diskriminering att få rätt.

Hur väcks misstankarna om att någon saknar papper från första början? Det är vad den här frågan borde handla om. Alla poliser är inte rasister invänder någon, men rasprofilering är inte en mindre rasistisk arbetsmetod för det.

En del menar att Sveriges gränser har flyttats, att de har krympt och anpassat sig till kollektivtrafikens ”gränser”. För rasifierade personer som riskerar att bli kontrollerade i tunnelbanan på grund av sin hudfärg kan det förstås kännas så. För personer som lever i Sverige utan papper är det nog särskilt påtagligt. En annan bidragande orsak till den upplevelsen kan vara att vanlig polis delvis sköter gränspolisens arbete och att den inte sällan gör det i anslutning till kollektivtrafikens ”gränser”.

När man vanligtvis talar om en värld utan gränser brukar man inte avse gränserna inom kollektivtrafiken, men det finns all anledning att göra det om spärrarna i tunnelbanan utnyttjas till att upprätthålla de yttre gränserna. Bort med spärrarna i kollektivtrafiken!

Personer försvarar ibland reva-kontrollerna med att vi har en reglerad invandring. Det stämmer, tyvärr, men det ursäktar inte vilka polisiära arbetsmetoder som helst och det alldeles oavsett om de främst drabbar svenska medborgare med rätt att vara i Sverige eller papperslösa som är särskilt utsatta i vårt samhälle.

Om polisen inte vill framstå som en rasistisk yrkeskår får den upphöra med rasistiska register och arbetsmetoder. Är det så konstigt om människor – som kanske bara varit i Sverige en kortare tid – utvecklar ett polisförakt om deras första kontakt med polisen är en reva-kontroll? Poliser som hänvisar till att de bara gör sitt arbete när de kontrollerar om personer har rätt att vara i Sverige kan förslagsvis utföra det korrekt genom att dokumentera samtliga utlänningskontroller. Mörkertalet är stort.

Politikerna som är ytterst ansvariga för reva-kontrollerna måste lätta på den reglerade invandringen, ändra formuleringarna i sina regleringsbrev och betrakta de som flyr sina hemländer som människor. Människor med namn.

Juridikbloggen och juristprogrammet

Mårten Schultz frågade om jag ville blogga på Juridikbloggen och jag tackade ja. Mitt första blogginlägg på Juridikbloggen handlar om något som varit omtalat den senaste tiden, så kallad “hämndporr”.

Sedan jag kom in på Juristprogrammet vid Stockholms Universitet har det kommit ett antal intressanta avgöranden och förts en hel del politiska/juridiska diskussioner som faller inom mina intresseområden. Jag tänker på diskussioner om hur vi ska förhålla oss till spridning av sex- och nakenbilder på nätet, en dom från Europadomstolen om smygfilmning i privata miljöer, lagen om kränkande fotografering som trädde i kraft den 1 juli i år, om man vid olovlig spridning av sex- och nakenbilder på nätet ska beakta hur socialt accepterat det är ”att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor” när man beslutar om skadeståndsbelopp. Hur socialt accepterat är det egentligen? Frågan om vi ska ha ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen har varit mer aktuell än någonsin. De flesta riksdagspartier ställer sig bakom någon form av samtyckeslag och frågan har till och med behandlats i en partiledardebatt. Annat man pratat om är vad som skiljer ”hjälplöst tillstånd” från den nya formuleringen ”särskilt utsatt situation” i sexualbrottslagstiftningen, Skånepolisens olagliga register, avslöjanden om övervakning av vanliga medborgare, att Säpo hört sig för med olika teleoperatörer för att få direkt tillgång till vår kommunikaiton med hjälp av ett “automatiserat system” och en del annat. Mer kommer och jag har en ambition om att skriva mer om det som faller inom mina intressen utifrån ett juridiskt och inte enbart politiskt perspektiv.