Nattringare gör sig icke besvär

I min bok är en man inte chanslös om han inte betalar notan. Däremot kan jag garantera att den man som ringer mig in på småtimmarna är det. Sedan flera år tillbaka har jag min telefon på ljudlöst kvällstid. Detta för att en man en gång ringde mig sent på nattkröken. Jag lät bli att svara och stängde av ljudet då jag befarade att fler telefonsamtal skulle trilla in. Men så skedde icke. Efter denna erfarenhet blev det en vana att manuellt ställa in telefonen på ljudlöst när jag gick och la mig.

Sedan en tid tillbaka har jag en telefon som tillåter mig att schemalägga när den ska vara på ljudlöst. Telefonen är inställd på ”stör ej”-läge mellan klockan 21 och 06. Detta trots att jag har varit förskonad från så kallade booty calls sedan den där enda gången.

Jag har vid några tillfällen sagt att jag aldrig kommer låta en man komma emellan mig och min sömn, men att jag gärna sover med honom. Nattringaren har nog ingen aning om att han saboterade för andra potentiella nattringare eller så visste han precis vad han gjorde, men det skulle jag inte hålla för sannolikt.

Hej till Malmö

Jag gör en bostadsansökan
Gör en bostadsansökan

Bloggläsare,

Jag ska flytta till Malmö eftersom jag har en anställning där från och med mars.

Önskemål: Jag vill hyra en etta under minst 1 år med tillträde så snart som möjligt. Gärna en centralt belägen lägenhet.

Det är positivt om det finns tillgång till förråd.

Om inte du har en lägenhet eller ett rum att hyra ut kanske du känner någon som har det?

Skriv en rad om du undrar över något: johannasjdin@gmail.com (inget o/ö).

Med vänliga hälsningar,
Johanna Sjödin

Sociala medier i brist på farmödrar

Var är farmor när man behöver henne? Min farmor beklagade sig gärna över sitt hälsotillstånd. Hon hade kronisk ryggvärk och astma. Hon kedjerökte och hade rökhosta. Som barn hatade jag rökare som grupp, men jag gjorde ett undantag för farmor. Vid något tillfälle när vi satt i hennes bruna hörnsoffa i skinn framför TV:n som alltid stod på fattade hon min hand och sa att hon skulle sluta röka. Det kändes högtidligt. Hon hade uppenbarligen snappat upp vad jag tyckte om tobaksrökning. Jag brukade gå och handla åt henne. Vid något tillfälle frågade hon mig om jag också kunde köpa cigaretter åt henne. Jag vägrade. Jag kommer inte ens köpa cigaretter till dig när jag har åldern inne, meddelade jag. Farmor slutade aldrig röka, jag vet inte ens om hon försökte. Vid något tillfälle sa hon till och med ”min rökning är bra för mig”.

En gång önskade farmor sig en duschborste i julklapp. Du får inte önska dig en kortlek, sa barnbarnet. Jag gick till Body Shop. De hade en exklusiv duschborste i trä som kostade 399 kr. Jag gick till en matvarubutik och hittade en badborste i plast för tjugo kronor. Det var kanske lika bra, för min farmor som mindes ransoneringsåren var dålig på att använda exklusiva saker. Den där dyra Body Shop-tvålen jag gav till henne, den kan ha kostat 90 kronor, räckte i flera år. Den använder jag bara vid speciella tillfällen, sa hon. Är det något jag tar med mig är det: använd silvret, låt det inte ligga orört i någon låda.

Farmor ville beklaga sig över sitt hälsotillstånd och utsättas för smärta. Jag skrapade hennes rygg med duschborsten. Hårdare! Du måste ta i! För en stund kände hon ingen smärta. Jag lyssnade när hon beklagade sig. Jag kunde förstås inte sätta mig in i hur hon mådde. Jag hade inte ens upplevt mensvärk. Jag vet bara att jag är likadan när jag är sjuk eller har ont i, jag vill beklaga mig. Jag vet inte om den ”mansförkylda” mannen finns på riktigt, men om han finns är jag som han gånger tre. Eller farmor.

Efter farmors död ringde jag henne någon gång. Några signaler gick fram innan det slog mig att hon inte kunde svara.

I brist på en farmor att beklaga sig för skriver man om sin situation på sociala medier. Det är så synd om en. Som om ingen hade varit sjuk innan (lugn, det är bara influensa). Man stirrar upp i taket. Man drabbas av dödsångest vid läggdags. Tänk om hjärtat skulle stanna. Man har ingen aptit men rent intellektuellt vet man att man borde äta något. Man trycker i sig ett tortillabröd innan man sluter ögonen och gör ett allvarligt försök att somna. Någon energi att göra ordentlig mat finns inte och man hade ändå inte klarat av att äta den. Man tänker också på de som har det värre, som till exempel hemlösa som har feber, skabb eller andra krämpor. Vilket helvete. Man tröstar sig med att man åtminstone har ett hem. Resten är bara mörker en dag i taget.

Utgångspunkt barnalstrande sex utan att barn blir till

Medierna rapporterar att preventiv-appen Natural Cycles har anmälts till Läkemedelsverket för att minst 37 kvinnor som använt appen för att undvika graviditet har blivit med barn. Appen är inte ett preventivmedel utan snarare än preventivmetod som bygger på att användaren varje morgon matar in data om sin kroppstemperatur. Därefter ska användaren kunna läsa ut när det är säkert att ha vaginala samlag utan ytterligare skydd. Som framkommit i rapporteringen är metoden inte helt tillförlitlig.

Det är inte osannolikt att vaginala samlag där mannen ejakulerar i kvinnan leder till graviditet. Det är liksom så man har sex om man vill skaffa barn. Nu förekommer det att personer har den sortens barnalstrande sex utan en tanke på att skaffa barn. De allra flesta inser att det är ohållbart i längden och funderar på vilka alternativ som finns. Utgångspunkten brukar vara att kvinnan och mannen ska fortsätta ha den där sortens sex man har när man skaffar barn fast utan att barn blir till och det brukar falla på kvinnans lott att ta ansvar för preventivmedel.

Jag vill verkligen inte vara den som säger att det enda sättet att undvika graviditet är att inte ha sex. Det går att ha sex på olika sätt. På samma sätt som personer pratar om säkrare sex när man diskuterar sexuellt överförbara sjukdomar (oralsex är säkrare än vaginala och anala samlag etc.) skulle man kunna prata om säkrare och säkert sex när man pratar om risk för graviditet. Säkrare, ingen sperma i kvinnans underliv. Säkert, andra former av sex än vaginala samlag.

Jag har aldrig riktigt förstått de som vill ha “barnalstrande sex” och ändå beklagar sig över att de “måste” använda preventivmedel för jag har tänkt att de anser att vaginala samlag där mannen ejakulerar i kvinnan är större än eventuella biverkningar av exempelvis p-piller. Har jag fått allt om bakfoten?

Jag hade också föredragit om man kunde ha vilken sorts sex man ville med hur många man ville utan att använda preventivmedel eller tänka på risk för graviditet och/eller könssjukdomar, men så ser det inte ut. Och det vet alla som kommer fram till att de ska använda någon form av preventivmedel (det inkluderar kondom).

Jag tycker att det är bra att personer efterfrågar biverkningsfria preventivmedel och preventivmetoder som fungerar. Jag ser också fram emot p-piller för män. Däremot tycker jag inte om hur det ibland i samband med detta framställs som att framförallt kvinnor inte har något val. Kan jag välja bort att leva med män som förväntar sig att jag använder preventivmedel med diverse biverkningar? Ja. Som jag ser det är det ytterst en fråga om sexuella prioriteringar och hur orolig man är för biverkningar. Vilket val man än gör borde man åtminstone kunna stå för sin prioritering. Det föreställer jag mig också att de allra flesta gör men det är inte det monogama paret som använder kondom som vi läser om i medierna direkt. Det är främst krönikörer som motvilligt använder p-piller som kommer till tals. En vänlig påminnelse till dem: Det går att börja använda p-piller men det går också att sluta använda dem.

10 saker att hålla koll på valåret 2018

10 saker att hålla koll på valåret 2018

  1. Politiker som formulerar varför man borde rösta på dem istället för varför man inte borde rösta på någon annan.
  2. Personer som påstår att en röst på Moderaterna är en röst på Sverigedemokraterna eller tvärtom, att en röst på Sverigedemokraterna är en röst på Moderaterna. En röst på ett visst parti är förstås en röst på det partiet.
  3. Personer som i dag skyller alla problem på den tidigare eller den sittande regeringen och från och med 2018 kommer att skylla dem på den tidigare eller den sittande regeringen beroende på valutgången.
  4. Miljöpartister som inte kan bestämma sig för om Miljöpartiet är ett regeringsparti eller ett oppositionsparti. Frågan lär få ett definitivt svar efter valet.
  5. Allianspartister som kritiserar Socialdemokraterna för att inte ha genomfört reformer som de motsatte sig när de satt i regeringen.
  6. Spår av frånvaro av negative campaigning.
  7. Partiledare som inte gör något nummer av att de träffat en vanlig människa. Ingen vill ändå höra talas om det där mötet med en vanlig människa som råkade tycka precis som dig och därför illustrerar behovet av ditt partis politik.
  8. Jimmie Åkesson när han pratar om de där tjugo procenten som röstar på Sverigedemokraterna. Partiet fick 12,86 procent av rösterna i det senaste riksdagsvalet.
  9. Politiker som avfärdar opinionsundersökningar när det går dåligt men inte är sena att blåsa upp dem när det egna partiet ökar eller ännu hellre när motståndaren tappat några procentenheter.
  10. Partiledare som inte räknar ord i andra partiledares tal. Ingen är intresserad av att någon partiledare inte använde ett visst ord som du råkar gillar och som du kollat att hen inte använde i sitt partiledartal. Kom igen när du kan säga ”inte en enda gång nämnde Björklund EU i sitt tal”.

Kvinnor du som feminist förväntas ha en åsikt om

Vägarna ledde till Myrorna för att införskaffa en bok. Denna gång tog jag bara med mig en bok till Malmö med alla resor där jag släpat runt på böcker som förblivit olästa i färskt minne. Jag sveper med ögonen över bokryggarna utan att hitta någon bok som jag tänkt att jag vill läsa. Jag är alldeles för dålig på att chansa när det kommer till romaner. Jag önskar att jag var bättre på att provläsa, men jag tar ofta någon bok som jag skymtat i något skyltfönster eller i vart fall hört talas om. Jag hinner fundera på om jag hade läst vad huset har att erbjuda om jag hade varit inlåst på institution. Jag ser en bok av och om Lena Dunham, läser baksidestexten och ställer tillbaka den igen. Jag kanske hittar något mer tilltalande. Janouch trängs som vanligt bland Drougge och Guillou. Jag hittade inget mer tilltalande, inte ens något av Thorvall eller Oates. Det fick bli Dunhams Not that kind of girl. Inte så mycket för boken, men henne har jag i alla fall hört talas om. Jag har till och med ett vagt minne av att jag sett några avsnitt av TV-serien Girls.

För mig är Dunham en sån där kvinna som man som feminist förväntas ha en åsikt om utan att jag vet riktigt varför. Jag har förstått att hon ska ha en kropp som inte ser ut som idealkroppen, för det har ju varenda jävel annars, och att hon gillar sex.

Är det något jag önskar mig av feminismen är det att den slutar upp med alla snackiskvinnor: kvinnor som man som feminist förväntas ha en åsikt om. Jag kan inte minnas någon man som jag som feminist förväntats ha en åsikt om. Få nu inga idéer!

Jag minns när någon bloggläsare undrade vad jag tyckte om Miley Cyrus och det slutade med att Wrecking ball gick på upprepning i några veckor hemma hos mig. Jag visste knappt vem hon var mer än någon slags artist. Lite som Bieber. Jag hade hört någonting om Cyrus bakdel, ungefär som man alltid har snappat upp något om någon kvinnlig artists kropp, Bieber sägs visserligen vara vältränad och ha stor kuk, men jag kommer inte ihåg vad det var med den cyruska bakdelen förutom att personer spekulerade om eventuella implantat, eller om det var någon annan kvinnlig artist. Jag vet inte. Jag bryr mig inte.

Jag skaffade ingen åsikt om kvinna man som feminist förväntas ha en åsikt om på beställning. Frågan om vad jag tyckte om Miley Cyrus förblev obesvarad. Såhär i efterhand borde jag förstås ha svarat att Wrecking ball var en riktigt bra låt.

Det andas inte systerskap att delta i det kollektiva stämplandet av någon kvinna som bra eller dålig. Vidare rimmar det dåligt med somliga feministers hjärtefråga att ingen kvinna ska behöva bära oket av att förväntas vara en “god förebild”. Idén om den goda förebilden förutsätter nämligen idén om den dåliga.

Du bär väl inte barn åt någon annan för pengarna?

Lyssnade på Surrogatmamman i Tbilisi i P1 Dokumentär. Programledaren Lollo Collmar följer ett par som har försökt få barn i sju år. Efter åtskilliga försök och missfall berättar en läkare att de aldrig kommer att kunna skaffa barn på konventionell väg eftersom kvinnans livmoder är missbildad.

Paret får upp ögonen för surrogatmödraskap, även kallat värdgraviditet, och kontaktar en surrogatförmedling. Innan de träffar den tilltänkta surrogatmamman har de bara sett ett fotografi av henne. Kvinnan i paret berättar att de hade en negativ bild av henne på grund av hennes utseende. Hon var sminkad och såg inte seriös (!) ut. Den bilden suddas ut när de får träffa surrogatmamman. ”Vi klickade verkligen direkt”.

Kvinnan i paret berättar att surrogatmamman var tacksam för att hon kunde hjälpa till. Enligt mannen i paret såg hon det som något av ett privilegium, hon kände sig hedrad.

Kvinnan i paret berättar om komplikationer. Surrogatmamman är först gravid med tvillingar och får missfall. Hon blir gravid på nytt och graviditeten fortskrider. Paret i Sverige känner en oro, inte bara för deras tilltänkta barn, utan även för de pengar som de har lagt ut. Pengar som de inte kommer att få tillbaka om barnet skulle dö av plötslig spädbarnsdöd. Ju längre in i graviditeten desto mer pengar kommer de att förlora om något går snett.

Gång på gång återkommer de till att det inte bara handlar om pengarna för surrogatmamman. Det är viktigt för dem att surrogatmamman inte främst ställer upp av ekonomiska skäl. De pratar om hur vissa tycker om att vara gravida, att det kan kännas bra att få hjälpa till.

Jag lyssnar på radioprogrammet och har svårt att känna någon sympati med paret. Det är ingen mänsklig rättighet att få barn till varje pris. Det kommer jag aldrig att säga till ofrivilligt barnlösa, det vore bara osympatiskt, men det innebär heller inte att jag sympatiserar med personer som lånar någon annans livmoder och moraliserar över människors skäl att bära barn åt någon annan.

Vadan denna moralism? Du betalar för att någon ska bära och föda barn åt dig. Varför skulle det inte vara okej om surrogatmamman gör det för pengarna? Varför skulle hon annars gå via en surrogatförmedling som betalar ut ersättning, lite i taget, i takt med att graviditeten fortskrider?

Kvinnan i paret menar att det faktum att surrogatmamman inte bara gör det för pengarna får henne att känna sig mindre ”skyldig” trots att surrogatmamman – som hon uttrycker det – inte får med sig något barn hem. Varför är det så viktigt för dig att hon inte gör det för pengarna, undrar programledaren.

Kvinnan i paret menar att hon är en varm och känslig person och att surrogatmamman vore ”kall” om hon bara gjorde det för pengarna. I hennes familj, säger hon, är man så rädda för att såra någon annan.

Det sägs ibland att surrogatmödraskap är ett yrke vilket som helst. Det nämns även i förbigående i programmet, att det trots allt är ett arbete som surrogatmamman utför. Utan att veta vad ett yrke vilket som helst är för något: sedan när förväntar vi oss av de som har sådana att de ska gå till arbetet av något annat skäl än att kunna betala hyran och sätta mat på bordet?

Varför skulle en kvinna mot ekonomisk ersättning bära och föda ett barn åt ett okänt par om inte för ersättningen? En mer intressant fråga är väl varför par betalar en kvinna för att bära och föda barn åt dem om det är viktigt för dem att hon inte gör det för pengarna. Hur skulle ni  – om ni gick i sådana tankar – säkerställa att kvinnans incitament var ett annat?

Jag blev bara illa berörd av radioprogrammet. Varför är det så viktigt för ett ofrivilligt barnlöst par som köper surrogattjänster att surrogatmamman inte gör det för pengarna?

Att det är så viktigt för en del att surrogatmödraskap är altruistiska tror jag inte alls handlar om att man inte vill veta av ”kalla” surrogatmammor utan om att de som köper surrogattjänster inte vill känna sig – just det – kalla. De vill kunna intala sig att surrogatmamman är en altruist som vill vara behjälplig med att en familj blir till. Och vem vet, det kanske hon är. Annars kan någon få för sig att de utnyttjar en annans ekonomiska situation för att få det där barnet de så gärna vill ha men inte kan skaffa. Jag förstår att det känns bättre om man kan föreställa sig att surrogatmamman hade kunnat tänka sig att jobba gratis för att hon älskar att vara gravid. Vissa mår faktiskt bra av att vara gravida, som kvinnan i paret säger.

Jag kommer att sakna juristprogrammet

Jag kommer att sakna att studera och Stockholms universitet.

Jag kan inte fatta att jag läst juridik i 4,5 år och tar examen om någon vecka.

Jag missade bara något enstaka undervisningstillfälle. Jag frågade aldrig om något var ”tentarelevant”.

En enda gång satt jag långt bak i den stora föreläsningssalen. Jag spillde antagligen kaffe i varenda bok.

Jag lärde känna tysken. Han såg mig första dagen på uppropet och tyckte att jag såg cool ut.

Jag kom i tid till undervisningen. Jag klarade alla tentor.

Jag kommer från ett hem utan studiebakgrund, jag visste ingenting om att studera på universitet. Vad är en b-kurs?

Jag har syskon som läst på universitet och var därför hela tiden inställd på att göra detsamma.  Mina syskon ställde mig i Stockholms studentbostadskö när jag var 16 år. Tack vare dem kunde jag få tag i en studentbostad i Vasastan med drygt 4 års ködagar. Mina syskon sa även åt mig att göra en budget varje månad. Det gör jag fortfarande.

Jag tog med mig matlådor varje dag. Ungefär en gång per termin unnade jag mig vegetarisk lunch mat på Lantis. I början blev det termosmuggkaffe, men tids nog blev det studentkaffe, bronskort och silverkort på Pressbyrån.

En gång började jag gråta i föreläsningssalen. En person jag kände hade gått bort.

En gång hade jag tentaångest. Det var under associationsrätten. En relation hade tagit slut och jag mådde inte särskilt bra.

Termin 6 eller 7 märkte jag för första gången av betygshetsen. Bland annat träffade jag en person som hade blivit självmordsbenägen den där gången då hon fick ett BA.

Jag kände mig aldrig riktigt hemma bland juriststudenterna. Jag vet inte riktigt varför.

Första dagen på programmet, under ett introduktionspass i Aula magna, sa någon lärare, minns inte vem, att vi kanske satt bredvid vår framtida partner. För ni vet ju hur jurister är, de håller sig inom sitt skrå, skämtade han. Jag tittade mig omkring och tänkte ”aldrig i livet”.

Jag kommer att bära med mig råden som en professor gav oss: ha putsade skor, kom i tid och se alltid till att veta mer än er motpart.

 

 

 

Det får gå som det går

Du vet precis vad du vill
Och du vill inte bli en av dom där

Du verkar veta vad du vill med ditt liv, sa hon till mig. Jag har aldrig tänkt att jag vet vad jag vill med mitt liv. Det är en snarare så att jag vet vad jag inte vill med mitt liv. Väljer man bort sådant som det inte är frågan om du ska göra, utan när, till exempel skaffa barn, får man skapa en egen mening med sitt liv. Eller måste man det, måste man veta vad man vill med sitt liv, kan man inte bara ta det som det kommer? Frågan om vad man vill med sitt liv kan också ge intrycket av att livet är något som ska infrias senare, när jag träffat en man, när jag skaffat barn, då börjar livet. Men livet är det som pågår här och nu, med eller utan man och barn.

Du måste veta något om vad du vill med ditt liv. Det finns saker som jag med säkerhet vet att jag vill att mitt liv ska innehålla, saker som är viktiga för att jag ska må bra, men dessa saker låter sig inte bockas av. Det är de ständigt pågående sakerna. Jag vill att mitt liv ska innehålla mycket sex. Jag är lycklig om jag får somna och vakna med någon jag tycker om. Jag tycker om tidiga morgnar och är inte den som bangar morgonsex.

Under en lång period var jag inneboende. När jag fick tillgång till en egen bostad – visserligen i andra hand – var jag till en början tacksam för att jag överhuvudtaget hade någonstans att bo. Att vara inneboende kan också gå ut över sexlivet. Med en egen bostad kunde jag bjuda hem personer. Jag kunde låta vänner som hade vägarna förbi Stockholm sova över hos mig så som vänner hade öppnat sina hem för mig. Det var dags att betala tillbaka. Jag tyckte också om känslan av att jag klarade mig själv. Jag var ensam, det var mina regler som gällde. Jag skulle inte leva jämställt med någon man och reduceras till någon siffra i statistiken över jämställdheten hos par i heterosexuella förhållanden. Jag skulle leva själv. Jag skulle aldrig mer bli kär.

Tids nog avtog känslan av den nyvunna friheten och jag kände att jag ville ha någon att dela vardagen med. Det krävde alldeles för mycket planering att rådda med sovsällskap och jag kände allt mer att jag ville bo med någon. Jag lekte med tanken att det borde finnas varannan vecka-lösningar för vuxna. Jag ville förstås inte bo med vem som helst. Jag hade trots allt vant mig vid mitt singelhushåll, och kände mig ganska bekväm med att bo själv. Jag målade upp olika katastrofscenarion. Tänk att vakna upp med någon som du inte längre har någonting att prata om med, någon som du inte kan utvecklas tillsammans med. Tänk att inte längre känna lust till den du lever med. Det kanske inte är så dumt att bo själv trots allt, kunde jag intala mig.

Skilsmässa kräver betänketid

Föräldrapenning betalas ut i 480 dagar, av dessa kan 90 dagar inte överlåtas till den andra vårdnadshavaren, eller till någon annan för den delen. Dagarna som inte kan överlåtas brukar kallas pappamånader mot bakgrund av att det framförallt är pappor som överlåter sina dagar. I praktiken tar mammor ut 75 procent av alla dagar med föräldrapenning. Mammor tar ut nästan 90 procent av dagarna innan barnet fyller 2 år.

I dag får vårdnadshavare 180 dagar var om de inte aktivt avstår sina dagar. Därför menar en del att föräldraförsäkringen redan är individualiserad.

Regeringen har föreslagit att 5 månader inte ska kunna överlåtas och även föreslagit att vardera vårdnadshavare ska kunna överlåta 30 dagar till någon annan, exempelvis en släkting.

Pappamånaderna har diskuterats fram och tillbaka. En del vill avskaffa pappamånaderna, andra vill se fler av dem och några vill över huvud taget inte prata om pappamånader utan reservera hälften av dagarna för vardera vårdnadshavare.

Hanne Köller ställde en intressant fråga om syftet med föräldraförsäkringen i Godmorgon, världen! Köller menade att hur man ser på föräldraförsäkringen är avgörande för hur man ställer sig till fler dagar med föräldrapenning som inte kan överlåtas. Frågan var intressant eftersom syftet med föräldraförsäkringen ofta hamnar i skymundan när personer diskuterar antalet pappamånader. Intressant nog är utgångspunkten alltid att föräldrar ska få ut någon form av ekonomisk ersättning för att de tar hand om sina barn.

Handlar föräldraförsäkringen om barnomsorg eller om föräldraskap? Köller menade att om föräldraförsäkringen handlar om barnomsorg borde politikerna inte lägga sig i vem som ger barnet omsorg, det borde kunna vara någon annan än barnets föräldrar. Handlar föräldraförsäkringen om att trygga föräldrars relation till sina barn kanske man istället landar i att det är två föräldrarelationer som ska tryggas där den ena inte är mindre viktig än den andra.

Att ekonomiska ersättningar är villkorade och inte kan överlåtas hur som helst är i sig ingenting märkvärdigt sett till hur andra ekonomiska ersättningar fungerar. En del brukar jämföra föräldraförsäkringen med pensionen.

Jag läste häromdagen att fler pappamånader är en dålig idé eftersom att vi lever i ett ojämställt samhälle. Fler pappamånader kommer inte att bidra till en ökad jämställdhet, var budskapet. Det är istället kvinnosynen (och manssynen) som är hindret för jämställdhet. Synen på kvinnors och mäns föräldraskap.

Vi pratar inte om mammamånader. Vi pratar om pappaledighet och tvång i samma mening. Pappan ska inte tvingas vara hemma med Tindra ett helt halvår. Nog finns problem med hur vi ser på kvinnors och mäns föräldraskap, men jag förstår inte hur det är ett argument emot en individualiserad föräldraförsäkring. Tvärtom är en förhoppning att mäns ökade uttag av föräldraledighet – det är fortfarande frivilligt – ska förändra synen på pappor som någon slags halvföräldrar.

Ett annat argument emot fler pappamånader är att de skulle kunna gå ut över kvinnor som lever i våldsamma och destruktiva relationer. Det sägs att våldsamma män kan använda sina pappamånader för att kontrollera kvinnor de lever med. Redan i dag kan pappor, våldsamma eller inte, avstå från att överlåta sina dagar, visserligen bara 3 månader, så det argumentet ger jag inte särskilt mycket för.

I och med att oppositionen är emot att fler dagar reserveras till vardera vårdnadshavare lär regeringens förslag ändå inte gå igenom.

Det är nog ingen som tror att en individualiserad föräldraförsäkring i sig skulle göra oss jämställda. Det är en av flera tänkbara åtgärder för ökad jämställdhet. Jämställdhet är inte av eller på. Det är en relation, som Schyman skulle ha sagt.

En åtgärd som fattas, oavsett föräldraförsäkringens utformning, apropå våldsamma och destruktiva relationer, är att det måste vara enklare att lämna sådana relationer. Det finns kvinnor som misshandlats och till och med dödats av sina män för att de försökt lämna dem. Dessa kvinnor behöver ingen lagstadgad betänketid för att skilja sig.

I dag är betänketiden när det finns barn under 16 år i hushållet, eller när endast den ena maken vill skilja sig, 6 månader.

Tycker man att en person är kapabel att överlåta sina dagar med föräldrapenning borde man rimligen också tycka att hen vet om och när det är dags att skilja sig.

Jag antar att betänketiden syftar till att förhindra okynnesskilsmässor och få äkta makar att hålla ihop ”för barnens skull”. Jag antar också att människor är förmögna att ge sig själva betänketider. Jag skulle gissa att en inre eller gemensam betänketid föregår den lagstadgade som triggas av att det finns barn med i bilden.

Vänsterpartister har vid flera tillfällen motionerat om att avskaffa betänketiden.

”Vänsterpartiet anser att bestämmelsen om betänketid vid äktenskapsskillnad utsätter människor för ett onödigt lidande. Betänketiden drar ut på processen och människor tvingas kvarstanna i oönskade relationer. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet befinner sig ofta i en särskilt svår situation. För de kvinnor och barn som utsätts för våld av mannen i äktenskapet kan den nuvarande betänketiden vara livshotande. Vänsterpartiet anser att det är stötande att dessa kvinnor tvingas att uthärda betänketid innan ett destruktivt äktenskap kan avslutas.”

Jag tror inte att en avskaffad betänketid löser problemet med våld i nära relationer, men det är en viktig pusselbit i att göra det något lättare att lämna en partner som utövar våld.