Soon to be jurist – ge mig jobb

Om några veckor tar jag juristexamen.

Sedan i slutet av augusti har jag skrivit på mitt examensarbete inom skatterätt. Jag vet inte om jag har berättat det, men det har gjort att jag har haft fullt upp den senaste tiden och inte har haft särskilt mycket tid över till att läsa och skriva.

Examensarbetet ska lämnas in senast den 2 januari.

För närvarande bor jag i en studentlägenhet, vilket betyder att jag kommer att behöva flytta inom kort. Det sägs att allt handlar om kontakter nuförtiden så jag tänkte ge det ett försök.

Jag behöver ett arbete och någonstans att bo. Jag är intresserad av skatterätt och förvaltningsrätt – jag har läst specialkurserna inom företagsbeskattning, internationell skatterätt och förvaltningsprocessrätt – och söker främst arbete inom något av dessa rättsområden. ”Vad är förvaltningsrätt?” har en del frågat mig. Tänk arbete på myndighet.

Annars är skrivjobb alltid av intresse.

I och med att jag ändå måste flytta är jag inte bunden till Stockholm. Får jag välja flyttar jag söderut, gärna till Malmö, men det är inte något måste.

Kontaktförsök var det. Om du som läser det här har arbete till mig eller känner någon som eventuellt har det är det bara att kontakta mig på johannasjdin@gmail.com (inget o/ö). Annars får du gärna dela det här inlägget i dina kanaler. Då blir jag jätteglad!

Tack för att du läser,

Johanna Sjödin

Vi provade fri sex och det gav inget

Kanske är posterotiken bara det här: den nu helt blasé kvinnan som gjort allt och kan berätta att det faktiskt inte var särskilt kul att knulla. Jag läser Tone Schunnesson om sex som livsstilsprojekt och konsumtionsvara. Har inte den här texten skrivits tidigare är den första tanken som slår mig utan att jag kommer på några exempel. Jag lämnas bara med en känsla av att jag läst om ”vi provade fri sex och det gav inget”, ”posterotik” och dejting som konsumtionsvara till ledes.

Kanske borde jag läsa texten som en betraktelse av samtiden och fundera på om jag hade skildrat den annorlunda. För den här sortens texter konstaterar mest, de föreslår inga tänkbara förhållningssätt till sex och det är kanske inte deras uppgift heller. Hur har jag själv skildrat sex? Jag har främst skrivit om sex som något vi har och tänker på. Inte sällan som något människor skulle vilja ha mer av – och bättre.  Det är inte hos mig ni hittat skildringar av sex som något flyktigt ett klick bort.

Jag brukar påminna mig om varför jag har sex. Det är inte för att Tinder finns. Det är inte primärt för att det finns personer vill ha sex med mig. Sex har ett egenvärde för mig som är svårt att sätta ord på. Jag mår bättre av att ha sex.

För andra verkar snarare sexuell återhållsamhet ha ett egenvärde. En del tänker sig att sexuell väntan är ett mått på hur väl en relation kommer att löpa ut. Ett sådant antagande bygger på att andra saker kommer vara viktigare än sex och det tycker jag också på sätt och vis, men sex är fortfarande oerhört viktigt för att jag ska må bra.

Att någon gärna vill ha sex med dig och inte velar fram och tillbaka med vad den vill kan faktiskt vara ett mått på just det, att hen vill ha sex med dig. Det måste inte betyda att hen skulle kunna ”dra över” vem som helst. Eftersom ni inte drog ut på det till femte dejten finns ingenting att bygga vidare på: Vem kom ens på det?

Var gärna seriös med dina avsikter, men förvänta dig inte att du framstår som mer seriös om du drar ut på sex.

Fear of missing out sex

I senast numret av Ottar skriver jag om sex och psykisk hälsa.

»När jag har sex mår jag bra, när jag mår bra vill jag ha sex. Det var inte självklart att sätta ord på det.«

Våra digitala fotoalbum visar nedslag i våra liv. Ibland har jag tänkt att det som får mig att må allra bäst är det som inte syns på sociala medier eller hade platsat i dåtidens fysiska fotoalbum som togs fram vid besök.

 

Häromdagen pratade de om FOMO, fear of missing out, i Kropp & Själ. Sociala medier har gjort att det är enklare än någonsin att jämföra den egna vardagen med andras. Där jämförelsematerialen flödar utmärker sig sexet med sin frånvaro. Vi uppdaterar inte vem som helst om våra sexliv, särskilt inte på social medier. Pratar du ens med din/a sexpartner/s om ert sexliv?

Den som drömmer sig bort och föreställer sig själv någon annanstans gör det knappast för att den plockat fram sin smarta telefon och fått upp ögonen för vilket varierat, långvarigt och njutbart sexliv grannarna ovanför har i jämförelse. När vi har sex är vi fortfarande avkopplade. Det är en av alla saker jag uppskattar med sex. När allting annat känns oviktigt. Mindre skärmtid, mer sängtid!

Få saker och ting att fungera

Vågar du bryta mot en norm? Jag läser reaktionerna på ett blogginlägg med den rubriken publicerat på Pedagog Malmö. För ovanlighetens skull berättar rubriken en del om innehållet. En pedagog tipsar om att man kan göra små experiment i vardagen för att få en förståelse för normer, hur de fungerar och påverkar oss.

”Vet du vad en varuavskiljare är? Det är den lilla pinnen du lägger på bandet mellan dina varor och varorna som den som kommer efter dig tänker köpa. Du vet så klart åt vilket håll den ska ligga; tvärs över bandet som en stadig och tydlig barriär mot andras kaos – men vad händer om man dristar sig att vrida den så att den ligger längs med bandet i stället?” skriver pedagogen.

Flera som har reagerat på blogginlägget har fått för sig att skribenten tycker att det är negativt att man förväntas lägga kundpinnen tvärs över bandet. Varför har de fått för sig det? För att skribenten har provat att lägga kundpinnen åt fel håll? Någon täckning för att bloggaren tycker att ”kundpinnen tvärs över kassabandet”-normen är dålig finns inte i blogginlägget. Bloggaren skriver rätt ut att det är en ”väldigt liten, faktiskt obetydlig norm”. Vad det finns är täckning för är att det är en norm och kanske är det just detta som skaver, att något som kan motiveras av praktiska skäl kallas norm. För normer ska vara någonting negativt om man får tro en del som är kritiska till normkritik (var gärna det). Vad tror de som ser rött av ordet normkritik att en norm är för något? Enbart opraktiska påfund?

Alldeles oavsett vad de tror går normkritik inte ut på att normer i sig är någonting dåligt. Normer är nödvändiga i ett samhälle. Normkritik är inte detsamma som att normer är till för att brytas. De som bryter mot starka normer har som regel inte gjort ett aktivt val att avvika från normen. Deras normavvikelse är inte ett vardagsexperiment eller ett politiskt ställningstagande, utan en realitet. Normkritiken kan däremot användas till att syna och utmana normer på olika sätt.

Har de som reagerat ens läst sista stycket? ”[…] Poängen är att nyfiket kunna iaktta och reflektera kring hur normer styr vårt agerande, och hur vi reagerar när normen störs. Om reaktionerna yttrar sig så här för en väldigt liten, faktiskt obetydlig norm – hur är det då för den som bryter mot de starka normerna i vårt samhälle?”

Inlägget är en påminnelse om att man inte ska spara huvudbudskapet till sist även om det delvis framgår redan av rubriken och första stycket. Som de allra flesta vet vid det här laget finns ingen ”läsa hela texten innan du reagerar”-norm.

Du får vara gärna vara mot normkritik och den här sortens experiment i vardagen, men ha någon slags förförståelse, okej? Jag läser inlägget som ett försök att förklara att personer kan reagera starkt även när någon bryter mot en ”synbarligen harmlös norm”. Jag läser inlägget som att det ofta är först när man bryter mot en norm eller uppfattas bryta mot en norm, du kan uppfattas som icke-heterosexuell utan att vara det, som man märker av den eller i vart fall hur stark den är.

Personligen skulle jag inte prova på detta experiment i vardagen, jag vet redan vad som kan hända den som är långsam med kundpinnen, men vad hände med proportionerna?

Om du på riktigt tror att skribenten är mot kundpinnar vet jag inte ens vad jag ska säga annat än att det är tråkigt. Jag uppskattar den här kommentar: ”Egentligen handlar inte pinnläggningen om normer utan företeelsen om att få saker och ting att fungera.” Vad tror människan att normer är för något?

Tänk om kritiken istället hade gått ut på: experiment med kundpinnar (och blogginlägg om sådana) ger inte en ”fördjupad förståelse för begreppet normkritik”. Det hade visserligen krävt en viss förförståelse av begreppet normkritik. Reagerar vi inte starkare när någon bryter mot obetydliga normer? De som reagerar på kundpinnen åt fel håll, säger de till när någon pratar i den tysta avdelningen på tåget?

Normer, så väl sociala som rättsliga, syftar till att få ”saker och ting att fungera”. Vad politiker och normtillhörande tycker fungerar (för dem) förändras övertid. Tidigare fungerade det att födas inom äktenskapet som ett så kallat äkta barn.

Tl;dr: Normer är nödvändiga. Ibland är normer bra, ibland dåliga. Rimliga normer tål att bli ifrågasatta. Ifrågasätt gärna normkritiken när den träffar fel, men tro inte att normkritik är detsamma som normer är till för att brytas.

 

Ung i Sverige

När jag läser personer som gör åtskillnad mellan ungdom och vuxen undrar jag om de alltid har gjort det eller om distinktionen blev viktig för dem när de fick upp ögonen för att man kan utvisa ensamkommande ungdomar.

Har ungdomarna blivit yngre eller är det bara de afghanska ungdomarna? Tidigare såg jag en del kommentarer om att ensamkommande (barn och ungdomar utan medföljande förälder eller annan vårdnadshavare till Sverige) inte var barn. Det sas att man skulle kalla saker, i det här fallet en grupp människor, vid dess rätta namn. Det kunde handla om unga som fyllt 18 år och inte räknas som barn enligt barnkonventionen, om unga som har fått sin ålder uppskriven eller om unga med okänd ålder. De senare har inte sällan blivit föremål för privatpersoners åldersbedömningar. ”Det ser vem som helst att det där inte är något barn.”

Om diverse kommentarsfältsherrar, äggkonton och en och en annan språkpolis då kunde nöja sig med att kalla ensamkommande från Afghanistan ”afghanska ungdomar” ser jag nu fler ifrågasätta deras ungdomsskap. Det måste ha varit besvärande för ”Sverigevännerna” som hoppades att svenskar inte kunde känna empati med ungdomar att inse att så inte var fallet. Barn, ungdom eller vuxen? Ung människa i Sverige som saknar nätverk både här och i Afghanistan.

De ensamkommande ungdomarna är inga ungdomar, de är män, kan det låta. Är en svenskfödd 18-åring mer av än ungdom än en afghanskfödd 18-åring? Det verkar inte bättre än att vissa tycker det. Inte minst om den senare har skägg.

Vem som är ungdom är en rätt perifer fråga som inte har särskilt mycket med engagemanget för att stoppa utvisningarna till Afghanistan att göra, men det är intressant hur människor kategoriseras då barn och unga anses vara mer skyddsvärda. Då spelar det roll vilka som inkluderas i barn- och ungdomsgruppen.

Det är därför det är så viktigt för de som engagerar sig för att ensamkommande ska få stanna att betona att det gäller barn och ungdomar, pojkar. Det är därför det är så viktigt för de som stödjer utvisningarna att ensamkommande, som grupp, kan avfärdas som män, och därmed inte lika skyddsvärda.

Är det något att bry sig om att ungdomsåren kryper allt lägre ner i åldrarna? Har de ens gjort det? Är det inte bara anonyma personer utan något som helst inflytande som retar upp sig på de som kan se människan bakom den i förekommande fall okända åldern och härkomsten?

Att hur vi pratar om grupper av människor påverkar hur vi betraktar dem, och hur de i förlängningen behandlas, tvivlar jag inte på. Framförallt tror jag att samtalet om vilka ord vi använder kan påverka hur vi ser på det vi med orden försöker att beskriva.

Det behövs en motvikt till de som pratar om våra barn och andras ungar. Ungdomarna som sittstrejkar och, andra med dem, som  uppmärksammar säkerhetsläget i Afghanistan och kräver att utvisningarna till landet stoppas är en sådan motvikt.

Män som älskar kvinnor

En Facebookvän skrev om män som säger sig älska kvinnor och funderade på om de också älskar män. Annars har ”de just avhumaniserat och sexualiserat hälften av världens befolkning”. Och, tillade Facebookvännen, ”män som säger att de ’älskar kvinnor’ är de värsta kvinnohatarna”.

Visst har jag råkat ut för män som ”älskar kvinnor”. Jag antar att det är samma kategori män som bedyrar att de älskar att slicka fitta i timmar. Somliga tar gärna till överord utan att reflektera över det. En tycktext tillåts inte vara tänkvärd och därmed läsvärd. Den är istället briljant eller årets måste-läsning.

Har männen som älskar kvinnor själva funderat på vad de menar med det? Några av dem måste ha gjort det. Kanske älskar de kvinnor för att de föreställer sig att kvinnor ”ger liv”? Kanske för att de är heterosexuella? Kanske för att deras mor var en bra kvinna och förebild? Ärligt talat har jag ingen aning om varför de ”älskar kvinnor”. Och det beror inte på att jag har fått för mig att individuella kvinnor inte skulle vara älskvärda.

Männen som älskar kvinnor skulle kunna mena alltifrån något som inte tillför något (”jag älskar människor”), något harmlöst som beroende på sammanhanget inte tillför något (”jag älskar tidiga morgnar”) till något sexistiskt/biologiskt/objektifierande (”jag älskar kvinnor som är kvinnliga”, ”kvinnor och män är faktiskt olika” eller ”varje kvinna är utbytbar med vilken annan kvinna som helst”). Nej, jag vill inte höra något om kvinnors ”rätta jag” eller kvinnlig ”essens”.

En del av dem har kanske inte funderat på vad de menar så mycket som vad de vill uppnå med att säga sig ”älska kvinnor”. ”There’s nobody that has more respect for women than I do” sa en man som garanterat ville uppnå något.

Inte helt osannolikt vill männen som älskar kvinnor gå hem hos kvinnor (en del män som vill det föredrar att ta avstånd från ”dåliga” män eller män i största allmänhet), plocka feministpoäng i hopp om att de kan omvandlas till liggpoäng, rena liggpoäng (alla kvinnor är inte feminister) eller någon annans slags användbara poäng. En del vill nog bara framstå som ”bra” män i största allmänhet. Genom att tala väl om kvinnor (eller illa om män) försöker de förmedla en positiv bild av sig själva.

Vare sig man tolkar män som säger sig älska kvinnor välvilligt eller illvilligt kan man man fråga sig om det finns någon poäng med att älska kvinnor eller män för den delen? Vill vi ha lika rättigheter eller bli älskade som könsvarelser? Vill vi ha makt att påverka våra liv eller bli bekräftade såsom kvinnor?

Om en man går ut med att han hatar kvinnor – kan då att en annan man går ut med att han älskar kvinnor väga upp det? Är det möjligen någon annan reaktion man förväntar sig när någon uttrycker sig hatiskt om kvinnor som grupp eller går från ord till handling? Ja, kanske. Det kanske inte är frågan om att man borde behandla kvinnor med respekt för att de är kvinnor och därmed älskvärda (”en riktig man som vet hur man behandlar en kvinna”). Det kanske var något om inneboende människovärde? Det där som även män, och andra som inte är kvinnor, har.

Mens är mer än bara blod

Tidigare har jag varit ganska positiv till mens. En förklaring var alla, framförallt män, som var negativa till mens. Om de var negativa var jag tvungen att vara positiv. Hur individuella män förhöll sig till mens blev avgörande för om jag över huvud taget ville ha relationer med dem.

Om jag tidigare kunde känna att mens var en erfarenhet jag delade med många andra kvinnor, i brist på andra, känner jag numer att det är en erfarenhet jag gärna sätter på paus.

Numer förknippar jag mens med lägre järnnivåer, och till följd av det trötthet och orkeslöshet, smärta, vätskeansamling samt känslomässighet och irrationalitet (omedvetna missförstånd och övertolkningar, check). Ska det behöva vara såhär?

Enda egentliga skillnaden mot tidigare är att jag har svårt att uppbåda särskilt många positiva tankar kring mens. Delar av mig känner att jag borde för jag föreställer mig att det är mindre tråkigt att få mens i ett samhälle där det inte framställs som någonting negativt att ha en menstruationscykel. Men det är svårt. För vad ska en person som förknippar den med så mycket negativt framställa som positivt?

Jag tänker inte ens försöka uppvärdera den där i mitt tycke onödiga blödningen en gång i månaden. Jag har inget emot blodet som sådant, men menstruationen, som är så mycket mer än själva blodet, hur den påverkar mig fysiskt och psykiskt. Det är svårt att separera blödningen från en allmän olustkänsla av att man inte är sig själv vare sig fysiskt eller psykiskt några dagar innan och under mens. Och jag ser ingen anledning därtill. Jag ska leva med detta under flera år av mitt liv. Jag befinner mig i någon slags stadie av acceptans och vill tro att det framgent kommer att vara möjligt att välja bort mens utan en massa biverkningar.

Inget ont om menskonst, jag kan till och med tycka att nedblodade lakan som indikerar att här har det knullats är ganska trevligt, men det behövs också något som kan lindra besvären utan att medföra andra, tänker framförallt på minskad sexlust.  När det är möjligt kommer jag att vara mer positiv (läs: mindre negativ).

Lyssna! Mens – så påverkar den idrottsprestationer 

Ensamma singlar och ännu mer ensamma barnfria

“Historiskt sett har singlar ansetts farliga, sjuka och neurotiska. Även om just de här singelstereotyperna har försvunnit idag har de ersatts av nya för singelskapet fortsätter att vara laddat.

Det händer att singlar idag blir exkluderade från middagar, har svårt att hitta en bostad och förväntas jobba över. Men beteenden som tidigare var dolt har nu börjat uppmärksammas och i USA har termen ”singeldiskriminering” börjat användas.”

Senaste Stil I P1 handlar om att vara singel. Programmet uppmärksammar singlar som valt att leva som singlar. Personer som är singlar utan att befinna sig i någon slags väntrum. Singelhushåll ska inte förväxlas med att vara singel, men för en del singlar som bor själva kan det vara något som har vuxit fram med tiden. Du kanske bor själv, inledningsvis med en tanke om att det är tillfälligt, men det är inte alla som träffar någon, åren går och en del av dem kommer på sig själva med att det är rätt bekvämt att bo själv. Det finns för- och nackdelar med allt. Några fördelar kan vara att man inte behöver anpassa sig efter någon annan, att man kan ha vilken inredning man vill (ja, det är på riktigt ett exempel som nämns i programmet) och att fritt kunna disponera över sin tid på ett annat sätt än om man bor med en partner (eller har barn i hushållet för den delen).

I programmet pratar de också om föreställningar om singellivet och fördomar om singlar. Föreställningen att singellivet är ensamt, att singeln knappast kan ha en meningsfull fritid. Den ensamma singeln kan utan vidare arbeta när ingen annan vill. Singeln har ändå ingen som saknar hen där hemma.

Jag lyssnar på programmet och känner igen mycket av det som sägs från diskussioner mellan barnfria personer. Om singlar är ensamma är barnfria singlar ännu mer ensamma. Barnfria, singlar eller inte, kan berätta om arbetsgivare som utgår från att föräldrar vill ha lediga högtidsdagar och prioriterar deras ledighet framför barnfria personers. Barnfria kan också, med eller utan partner, få höra att de kommer att bli ensamma, men till skillnad från singeln gäller det framförallt på ålderns höst. För alla barn hälsar på sina äldre föräldrar och finns där när det kniper.

Tänk om det är så att en del väljer till singelhushållet och/eller väljer bort föräldraskapet just för att de värderar sin tid och vill ha mer tid över till sig själva, till sitt.

Goda råd är dyra

Kan vi inte enas om att vi säger till om vi vill ha oombedda råd? Glöm det, det var inget.

Internet är inte bara oombedda och/eller oinitierade råd. Det kan tilläggas att det finns bra oombedda råd också, men frågan är om inte det kräver att personen som ger dem känner en någorlunda väl. Det är lite som när man får en present som man inte visste att man ville ha. Vem som helst kan inte ge den presenten.

Jag håller med om att tanken räknas, men ibland vill man att personen ska uppskatta presenten bortom gesten givande av gåva. Det är förstås roligare om personen tycker om chokladen. På samma sätt vill man ge råd människor har användning av. Man vill helst inte se de ombedda råden staplas på varandra likt recept som efterfrågats under alla år utan att komma till användning.

Goda råd kan kännetecknas av att givaren vill mottagaren väl i kombination med att hen vet vad hen pratar om. Den som kan ge goda oombedda råd har inte sällan självinsikt nog att medge när hen är för osäker eller inte tillräckligt insatt för att ge ett gott ombett råd. Personen kommer inte att chansa bara för hen blivit tillfrågad. ”Jag har ingen aning, men jag kan höra mig för.”

Jag tänker efter innan jag ber om råd på sociala medier eller när jag skriver om något som jag misstänker kommer trigga andras inre rådgivare. Ska jag gardera mig eller betacka mig för råd? Ska jag lita på människors omdöme? När jag ser någon få förslag på olika huskurer på Facebook tänker jag att personen kanske bara vill meddela sin omgivning att hen är sjuk och inte mår så bra.

Kanske måste man vara tydlig med vad man är ute efter och säga ifrån. Jag läste en tjock person som efterfrågade bekväma jeans med hög midja och blev tipsad om olika stretchjeans i för små storlekar. Det kan bli så fel ibland.

Allting handlar om jag

”Jag är narcissist och spegelterrorist som kräver mer av livet, mellanbarn som glömts bort i hanteringen. Jag och jag och jag och jag, allting handlar om jag. Men det är mitt liv jag lever dag för dag för dag.”

Det har sagts att selfiekulturen och den ökade användningen av ordet ”jag” i böcker indikerar att personer blivit mer narcissistiska. Att den äldre generationen beklagar sig över den yngre är ingenting nytt, men att den yngre generationen ibland beskrivs som narcissistisk och att det talas om en narcissistisk epidemi bland unga?

Det har för nyansernas skull också sagts att selfiepinnar och mer jag-budskap i sociala medier och på nätdejtingsajter inte kan tas som intäkt för att de narcissistiska egenskaperna har ökat.

Kanske har de narcissistiska dragen alltid funnits, bara det att medvetenheten om dem ökat. Kanske har den tekniska utvecklingen gjort dem mer synliga i den mån egenhändigt tagna självporträtt skulle vara ett uttryck för narcissism. Kanske är det bara så att unga anpassar sig efter samtidens krav på dem, att den kräver personliga ”varumärken” och ett visst mått självförhärligande? Möjligen fanns det andra sätt att vara narcissistisk på när personer tog bilder på sig själva i fotoautomater, eller vad de nu gjorde, eller så har människor renodlat sina narcissistiska drag. Vad vet man. Vad vet jag.

En del har utraderat pronomenet “man” ur sitt språkbruk och ersatt det med “en” av feministiska skäl. För egen del har jag inga problem med att säga “man”. Apropå den ökade användningen av ordet ”jag” ser jag gärna att ”man” ersätts med “jag” när det är befogat. Som när personer pratar om sig själva, uteslutande utgår från sig själva. Tro inte att du kan dölja dina narcissistiska tendenser genom att omformulera dina jag-budskap.

Om människor som tidigare hade gett uttryck för “så där kan man inte göra” övergått till att formulera jag-budskap finner jag det enbart positivt. Inte för att jag tror att människor alltid är medvetna om ifall de menar man eller jag, genom sig själv känner man andra, men det tål att funderas på vad som är “jag” och vad som är “man”. Du kan lära dig något om dig själv. Är det inte fantastiskt så säg.

Fundera på vad som bara är dina egna föreställningar om hur saker och ting borde vara och vad som är mer allmänna föreställningar. Är ”man” i själva verket ett uttryck för hur du vill ha det eller hur du brukar göra? Om du pratar om eller utgår från dig själv (eller någon annan), varför inte betona det? För att det kan vara känsligt att ge uttryck för vad man tycker och tänker. Det har jag all förståelse för och det är en del av problemet. Men det kan också vara ett sätt att skänka sina egna föreställningar legitimitet genom att framställa dem som mer allmänna än vad de är.

Varje gång någon man ska kommentera att män tycker att håriga kvinnor är oattraktiva för att någon hårig kvinna inte haft vett nog att skämmas över sin kropp och publicerat en bild på den tänker jag: Varför inte bara säga att du finner håriga kvinnor oattraktiva? (Det är tillåtet att ha preferenser. Om och hur man bör ge uttryck för dem är en annan diskussion.)

Varför utge sig för att vara någon slags talesperson för kvinnor eller män som grupp om man inte är det? Jag vill inte höra något mer om vad ingen man gillar eller vad ingen kvinna vill. Feminister har ifrågasatt antifeministers många gånger förlegade manssyn. Det är inte feminister som påstått att män inte skulle förstå ett nej eller att män tänker med könsorganet.

Det är tröttsamt när individuella preferenser framställs som allmänna. Jag vet inte hur många gånger män pratat om vad män tycker om kvinnor och jag undrat varför så många män verkar tro att män är tomma på insidan. Som om det bara vore möjligt att vara man på ett visst sätt och att det ingår att ha åsikter om hur kvinnor ska se ut för mäns skull (för kvinnor ser givetvis ut på ett visst sätt för mäns skull och aldrig för sin egen eller för andra kvinnors skull) och vad kvinnor borde och inte borde göra med sina kroppar.

“Det verkar oerhört svårt att ändra på mansrollen. […] Kvinnor kan utforska hela spektrat av att vara människa på något sätt. Det är det som kvinnorörelsen har hållit på med. Att försöka få vara människa, både svag och stark, tuff och hela kittet.” säger Mia Blomgren i andra delen av kortdokumentären Duktiga pojkar och misslyckade män.

Det finns inget rimligt skäl att framställa individuella preferenser som “manliga” eller “kvinnliga” sådana. Det riskerar att begränsa personer vars preferenser inte överensstämmer med de man ”borde ha”. Inte minst riskerar det att begränsa de som inte ens har funderat på vad de tycker. De som ännu inte inte har haft att förhålla sig till att det går att göra saker annorlunda. Barn kanske är de första man tänker på, men det kan lika gärna gälla vuxna som inte kommit i kontakt med det som brukar kallas normkritik.

Det finns säkert personer som är emot denna utveckling av att det kan gå upp för fler att det finns alltifrån personer som inte bryr sig nämnvärt om vad andra gör med sina liv och kroppar till att det finns olika preferenser och fler sätt än två att vara människa. För dem finns det förstås skäl att framställa sina individuella preferenser som allmänna. Du ska inte tro att det också finns plats för sådana som dig.

Det är väl utmärkt att vara en person som går igång på något, tänker jag. Varför blanda in vad andra vill med sina liv? Varför legitimera att du finner någonting utmärkande för ett gott liv, sexigt, intetsägande eller avtändande med vad andra tycker?

För egen del ser jag gärna fler jag-budskap. Det är ganska självupptaget att tro att ens egna preferenser och föreställningar om ett gott liv låter sig generaliseras. Kan jag tycka.