Monogam för att du en gång lovade att vara det

En man och en kvinna pratade relationer i kollektivtrafiken tidigare i dag. Mannen: ”Skulle du kunna vara tillsammans med en man som du visste hade varit otrogen i ett tidigare förhållande?” Frågan bidrog till en diskussion om huruvida ”en gång otrogen alltid otrogen” stämmer. Det mest intressanta var när kvinnan sa att man kunde se på män om de tillhörde den kategori som skulle vara otrogna om de fick chansen. Hur hon kunde se det framgick inte innan jag skulle av tåget, inte heller om hon kunde särskilja otrogna kvinnor från trogna. Hon hade chansen att berätta hur det gick till för oss som satt i vagnen när mannen invände ”är det verkligen så?”, men hon avstod.

Personligen tror jag att rätt många skulle vara otrogna (i traditionell mening) efter en längre tid om de fick chansen (alla som är trogna är det inte för att de vill vara det). Man kan som bekant separera om man vill ligga med någon annan. Då är det inte frågan otrohet, men om man gör slut med någon för att man tror att man hade varit otrogen annars är det en tillfällig insikt om att monogami inte fungerar där och då.

Jag kan tänka mig att benägenheten att vara otrogen är lägre bland de som är trogna av religiösa skäl än bland de som fått välja mellan alternativen ”sexuell exklusivitet” och ”inget sexuellt umgänge med mig”. De som är monogama på eget bevåg och inte har lovat någon monogami är inte otrogna om de skulle upphöra att vara monogama.

Det är förmodligen så att de som lovar trohet vill vara trogna när de lovar det, men problemet är att man lovar någonting för en otroligt lång tid framöver och att man inte vet vilka prioriteringar man kommer att ha längre fram. Vill någon inte vara trogen efter fem år trots att personen lovade det innan kan jag inte se någonting beundransvärt i att personen låser sig och fortsätter låta sig begränsas. I den mån det är eftersträvansvärt att bara ligga med en person bör det vara på eget initiativ och inte för att man lovade det tidigare i sitt liv.

Att vänstra för att behålla kontrollen

Någonting jag lärt mig efter att ha varit aktiv i politiska föreningar är att det går att få personer att aktivera sig om de känner att de gör det på eget bevåg. Det finns personer som vill ta ansvar och ha förtroendeuppdrag, men det finns många, kanske fler, som vill vara engagerade utan att ha förtroendeuppdrag med regelbundna möten som ”kräver” närvaro. Jag vet ett antal personer som är politiskt aktiva och som alltid ställer upp när det gäller. Sådana personer lämpar sig endast för förtroendeuppdrag om de själva känner för det. Risken med att sätta den kategorin personer på styrelseposter och liknande är att det som fick dem att engagera sig byts ut mot en känsla av att de måste göra ditten och datten, vilket brukar döda engagemanget.

En kvinna förklarade nyligen att hon gärna kommer på offentliga möten som privatperson, men att hon inte vill vara bunden till någon funktion som kräver hennes närvaro eftersom att det skulle riskera att skapa en känsla av att hon ägnar sig åt oavlönat arbete snarare än politisk aktivism.

Ungefär så ser jag på monogami. Många är det som kan tänka sig att vara monogama i praktiken om de inte känner sig låsta. Att veta att man måste gör något eller att man är förbjuden att göra saker kan få vad som helst att kännas betungande och krävande. Med det sagt tror jag att en del är otrogna för att de känner att de saknar kontroll över sin situation. Skulle någon förening ge uttryck för att jag inte fick vara aktiv i andra föreningar skulle jag antagligen gå ut och vara det bara för att.

Sambo och otrohet

För mig har ordet sambo alltid betytt någon man bor med och vill bo med. Det har varit det centrala för mig. Jag gillar ordet sambo och använder det ibland, men jag märker att många andra läser in monogami i det. Det finns så många ord för att markera monogami om man vill göra det att vore märkligt om inte sambo också kunde få inkludera personer som bor ihop och tycker om varandra utan att vilja ha sexuellt monopol på varandra. Det finns mig veterligen inget annat bra ord för att beskriva boende med någon man tycker om men inte lever monogamt med. Rumskompis och inneboende har andra innebörder även om man givetvis kan tycka om sin rumskompis och inneboende med, det är nog till och med ett plus om man gör det.

Den jag bor med kan man säga om man vill det och det gör en del, men det blir krångligt i sociala sammanhang om man ska berätta någonting om den man bor med. ”Hen jag bor med…”. Jag vill inte göra det krångligare än nödvändigt och jag tycker att sambo är ett bra ord så jag tänker fortsätta använda det (parallellt med att tjata om att jag inte är monogam) tills någon kommer på något bättre ord. För mig som har växt upp med att heteromän som bor ihop och tycker om varandra kallar varandra sambo utan att försöka vara roliga är det självklart att samboende inte kräver monogami.

Ibland har jag legat med personer som har varit monogama på pappret utan att jag vetat om det, hur många kan jag omöjligen veta, och några gånger har jag vetat om det. I en del fall har jag vetat att personen har varit tillsammans med någon, men det finns personer som har förhållanden utan trohetskrav och jag tycker inte att det är min sak att reda ut vad andra har för regler inom ramen för sina relationer. Hur som helst förekommer det att personer som är monogama på pappret ljuger och säger att de är singlar. Jag har ”råkat ut” för att personer jag dragit hem för att ligga med tror att jag ljuger om att jag är singel när de inser att jag inte bor själv. En del blir oroliga och vill veta att vi kommer att kunna ligga ostört och andra börjar att förhöra mig om hur jag lever. Jag får förklara gång på gång att jag ser mig som singel och att det inte spelar någon roll om någon/några tittar förbi, men det märks att min förklaring inte alltid går hem. De brukar ändå ligga med mig, antagligen med en förhoppning om att ingen ska knacka på dörren när det händer.

Riktigt komplicerat kan det bli för personer som bor ihop med någon och är öppna med att de ligger med sin sambo och med andra. ”Ni får med andra ord vara otrogna mot varandra?” kan någon undra. Det borde vara ganska grundläggande att man kan ha en relation som inte är sexuellt exklusiv men för personer som har monogaminormen i ryggen kan det ibland vara svårt att ta till sig att det finns personer som får göra vad de vill med sina kroppar.

Vad sägs om att lita på varandra?

Vad som räknas som otrohet tycker jag personligen är en ganska ointressant fråga. Att jag inte har kroppsligt monopol på någon och inte kan bli ”bedragen” bidrar nog. Vad jag finner desto mer intressant är hur långt människor tillåts gå för att kontrollera (ja, ni läste rätt) att ens partner inte är otrogen.

Det talas ibland om rätten att kunna ta reda på att ens partner inte är otrogen. Att kunna ta fram bevis för att så inte är fallet eller snarare frånvaron av bevis för otrohet. Det räcker inte längre att staka ut vad som är okej och vad som inte är det och sedan lita på att ens partner håller sig inom ramen för vad som är tillåtet. Det är alldeles som om folk har slutat att lita på varandra.

Jag kan tycka att folk som inte kan lita på den de är tillsammans med borde överväga att lämna relationen men det är naivt att tro att folk skulle lämna längre relationer bakom sig av den anledning. Samtidigt får jag känslan av att huruvida man kan lita på varandra är underordnat att det finns verktyg för att kontrollera att ens partner inte är otrogen. En person som har en historia av att aldrig lita på personer förväntar sig nog inte att han eller hon ska kunna lita på en ny partner.

En del har tillgång till varandras lösenord, några svarar i varandras telefoner och andra får inte sova över hos personer utanför den egna familjen. Genom att låta ens partner läsa alla ens mejl (som folk skickar i förtroende till en) bidrar man till en kultur där alla har rätt att veta allting om den de lever med. Man riskerar att normalisera beteendet så till den grad att folk i slutändan kommer att se det som en absolut rättighet att läsa varandras mejl och allt vad det heter.

Det är redan ett stort problem att folk läser sina partners SMS utan lov. Som om de hade rätten att göra det. En del frågar (jag kan inte föreställa mig hur det går till) om de får ha tillgång till lösenord och dylikt. Vad svarar man på en sådan fråga? Läser de varandras dagböcker också?

Svarar du ja öppnar du en dörr som kan leda till du känner dig tvungen att öppna ännu fler i framtiden. ”Varför får jag inte ha tillgång till dina lösenord när jag får läsa dina SMS?” Du kanske tänker att du riskerar att bli misstänkliggjord om du svarar nej. Ett annat synsätt är att du redan är det i och med att personen ställer frågar.

Om någon skulle be om mina lösenord skulle jag tänka att personen så gott som saknade spärrar. Att personen av moraliska skäl skulle avstå från att läsa mina SMS och mejl om den bara fick chansen – det händer inte! Om någon frågade mig något sådant skulle jag se till att göra den relationen kortvarig. Jag är högst ointresserad av att öppna några sådana dörrar och därigenom måla in mig själv i ett hörn.