Faderskapspresumtion som inte provocerar ogifta monogama

Om en gift kvinna föder barn anses hennes äkta hälft vara förälder till barnet förutsatt att denna är en man. I föräldrabalken finns en moderskapspresumtion för den som föder och en faderskapspresumtion för den man som är gift med den som föder. Någon faderskapspresumtion för den man som har ett samboförhållande med modern finns inte.

Riksdagen behandlade för några dagar sedan en enskild motion av riksdagsledamoten Rickard Nordin (C). Motionen föreslog att personer som ”sammanbor under äktenskapsliknande former ska ha samma föräldraskapspresumtion som de som har gift sig”. Riksdagen beslutade att ”Regeringen bör undersöka de nuvarande reglerna för att fastställa faderskap för barn till ogifta och se om det behövs förändringar.”

Faderskapspresumtionen är i dag formulerad: ”Är vid barns födelse modern gift med en man, ska denne anses som barnets far”. Om det för faderskapspresumtion skulle räcka att modern var sambo med en man, skulle det påverka kvinnors och mäns benägenhet att ingå äktenskap med varandra? Det återstår att se, men det finns äktenskap som helt eller delvis har ingåtts på grund av den lagstadgade faderskapspresumtionen som enbart gäller gifta män.

I dagens samhälle där allt fler väljer att inte gifta sig utan leva under äktenskapsliknande förhållanden som sambor måste lagstiftningen också följa med, skriver Rickard Nordin (C) i sin motion. Jag delar Nordins uppfattning. Det är önskvärt om lagstiftningen – i den utsträckning det är möjligt – är anpassad efter hur människor lever. Därför är det beklagligt att Nordin tycks sakna förståelse för hur en del personer, gifta eller ogifta, lever.

Nordin skriver i sin motion ”Det är provocerande att staten förutsätter att människor som sammanbor har sexuella kontakter utanför sitt förhållande på ett sätt som gifta personer enligt staten inte har.” På vilket förutsätter staten det?

En del av att lagstiftningen ser ut som den har att göra med att äktenskap till skillnad från samboförhållanden registreras. En annan är sex- och samlevnadsnormer som helt eller delvis har luckrats upp. För att bara ta ett exempel: Barn som tidigare hade definierats som ”utomäktenskapliga” definieras i dag som barn.

I ett pressmeddelande från Centerpartiet med rubriken ”Nu förenklas fastställande av föräldraskap för ogifta par” uttalar sig Nordin såhär om föräldrabalkens faderskapspresumtion: ”Att lagstiftningen insinuerar att ogifta kvinnor i förhållanden är otrogna mer är helt absurt. Det finns inga belägg för och är kränkande mot både män och kvinnor som lever tillsammans”.

Rickard Nordin vill inte att lagstiftningen ska insinuera att ogifta kvinnor som lever under äktenskapsliknande förhållanden skulle vara mer otrogna än andra, men insinuerar gärna att ogifta i förhållanden som har sex med flera är otrogna. Det vet Nordin ingenting om.

Jag skulle säga att det är vanligare att normer förändrar lagstiftningen än att lagstiftningen förändrar normer. Inte sällan luckras de lagstadgade normerna upp på ett sätt som lagstiftaren inte hade kunnat föreställa sig när de skrevs ned. En norm att utmana är monogaminormen. Det kan komma att provocera en del monogama personer, men det må vara hänt.

Använder du p-piller?

Sedan jag blev sexuellt aktiv har jag varit hyfsat förskonad från personer som har frågat om jag använder p-piller. Om jag använder p-piller (eller något annat hormonellt preventivmedel för den delen) ser jag som en privatsak. En privatsak som jag har valt att vara öppen med. Min öppenhet – jag använder inte hormonella preventivmedel – har säkert bidragit till att jag fått lite färre frågor om saken. Det har gjort att personer som annars – ur mitt perspektiv – hade gjort bort sig inte har behövt göra det. Bra för dem och bra för mig som fått vara ovetande om att de är sådana som ställer den sortens frågor till personer de träffar.

Jag kom att tänka på detta när en vän länkade en artikel om p-piller för män. En reaktion var att vi inte behöver p-piller för män då p-piller för kvinnor redan finns. En annan person invände att p-piller för män inte ligger i kvinnors intresse i och med att män inte kan ”bevisa” att de är skyddade i sådana fall.

Kvinnor kan inte heller visa att de använder p-piller annat än om de lever med någon som ser dem ta dem möjligen, men låt oss hoppas att personen som tog upp saken skyddar sig med kondom. Oerhört bra skydd ur ”bevissynpunkt”.

Jag har jag aldrig hört den invändningen mot dagens p-piller, men det kanske fanns personer som inte ville se p-piller för kvinnor för över 50 år sedan av den anledningen, vad vet jag. Att p-piller inte syns verkar inte hindra personer från att ha synligt oskyddat sex med personer som uppger att de använder p-piller. Detta trots att man har ett ansvar för de barn man varit delaktig i att sätta till världen oavsett vad någon annan trott, sagt eller gjort.

Om det finns något bra med p-piller är det väl att man kan använda dem utan att andra behöver veta om det. Om p-pillret hade varit ett synligt skydd hade det säkert varit ännu svårare för kvinnor som använder p-piller att förmå en del att använda det synliga skyddet kondom. Synliga eller inte så utgår en del från att kvinnor använder p-piller. Några utgår visserligen inte från det, men bland dem finns en del som frågar kvinnor om de använder p-piller. Frågan är egentligen: Använder du p-piller eller måste vi använda kondom? (Om du inte förstår varför den frågan är olämplig bör du nog använd kondom för din egen och andras skull).

Jag kan redan nu säga att om p-piller för män finns på marknaden innan jag blir infertil kommer jag inte fråga framtida sexpartners om de använder p-piller. Till och med om man har en nära relation är det rimligare om den som använder p-piller kan få berätta det på eget initiativ i sådana fall.

Det kan vara svårt för en person som just har svarat att hon använder p-piller att kräva kondom. Den som är mer konspiratoriskt lagd kan fundera på om inte det kan vara en anledning till att frågan ställs.

Hon som kräver kondom vid samlag. Har hon ett behov av det? Har hon ingen tilltro till andra människor? Det finns massor av saker som går att använda emot personer som insisterar på kondom. Fundera på om du verkligen vill misstas för en ansvarslös person genom att fråga andra om de använder hormonella preventivmedel. Den som ändå hade tänkt vara ansvarsfull och använda kondom behöver inte fråga andra om de använder preventivmedel som inte syns.

Synen på kvinnor som har sex med flera behöver uppdateras ordentligt, men innan vi har kommit så långt med jämställdheten bör man fundera både en och två gånger innan man frågar kvinnor om de använder p-piller.

Har du en kuk får du helt enkelt se till att använda kondom om du vill ha samlag. Visar det sig att du har träffat någon som hellre ser att ni tillsammans tar ansvar för att det inte blir några ovälkomna barn på något annat sätt får ni väl prata om det.

Planerade ejakulationer ger oplanerade graviditeter?

Vilka är det som inte planerar de oplanerade graviditeterna? Är det den ena eller den andra av de inblandade eller ingen av dem? Kan man tala om att en graviditet var oplanerad om person planerade att ejakulera i någon annans underliv och också gjorde det?

Det går inte att planera att göra någon annan gravid utan vidare. Alldeles oavsett om förutsättningarna för att göra någon gravid är uppfyllda eller inte vet den som ejakulerar i någon annans underliv om att det är förenat med chansen/risken att personen blir gravid.

Det finns olika former av uppsåt inom juridiken. När jag läste första terminen på juristprogrammet behandlade böckerna direkt uppsåt, indirekt uppsåt och likgiltighetsuppsåt. Direkt och indirekt var enklare att förklara för andra, tyckte jag. Likgiltighetsuppsåt var svårare. Hur kan man vara likgiltig och ha uppsåt samtidigt?

Jag kom att tänka på likgiltighetsuppsåt häromdagen efter att ha twittrat om att man måste skilja på oplanerade graviditeter och mäns planerade ejakulationer i kvinnors underliv. Då slog det mig att mäns planerade ejakulationer i kvinnors underliv i vissa fall kan utgöra ett utmärkt exempel på likgiltighetsuppsåt. Om man bortser från att uppsåt är något man har till en kriminaliserad handling eller underlåtenhet och att ejakulera i någons underliv utan dennes samtycke inte är en kriminell handling.

Jag tycker om sexreferenser och tänker ta mig friheten att begå några nu. Saker som annars kan vara svåra att förklara kan bli begripliga om man relaterar dem till sex. För andra kan matreferenser fylla samma funktion. Det beror nog helt och hållet på vilka intressen man har.

Direkt uppsåt är när du ejakulerar i en person medveten om att denne kan bli gravid och det är ditt syfte med att göra det. Indirekt uppsåt är när du är medveten om att personen du ejakulerar i nog kommer att bli gravid utan att det är ditt syfte med att ejakulera i personens underliv. Likgiltighetsuppsåt är när du misstänker att personen kan bli gravid om du ejakulerar i dennes underliv, men likväl gör det och är likgiltig inför graviditeten i sådana fall.

Hade det varit en kriminaliserad handling att ejakulera i någon utan samtycke hade man inte gjort någon åtskillnad beroende på vilken sorts uppsåt det var frågan om. Straffet hade inte varit mindre kännbart om det ”bara” hade varit likgiltighetsuppsåt. Uppsåt är uppsåt. Antingen har man det eller inte. I teorin i alla fall.

Verkar uppsåtsformerna svåra att skilja åt? Det kan bero på att de är det. Vad tänkte personen när hen företog en handling eller lät bli att handla? Jag har ingen aning om vad män tänker innan, under eller efter de ejakulerar i kvinnors underliv. Jag har ingen aning om de ens tänker. Att jag kom att tänka på likgiltighetsuppsåt beror på att män som ejakulerar i andras underliv utan att ha några planer på att göra någon på smällen verkar vara likgiltiga inför graviditetsrisken. Det gäller också risken att de själva skulle kunna drabbas av en sexuellt överförbar sjukdom.

Det har påståtts att kvinnor, framfört allt unga sådana, ANVÄNDER abort som preventivmedel. Bortsett från att det är en dålig metafor i om med att aborter inte är preventiva i den meningen verkar det inte ligga något i det.

Den som gjort abort hamnar alltid i fokus när abort diskuteras. Detta trots att en oplanerad graviditet också kräver någon annans inblandning. Vi fokuserar på de som kan bli gravida när abort diskuteras trots att det finns personer som BETRAKTAR abort som ett preventivmedel och tänker att det är lugnt – för dem – att ejakulera i andras underliv utan samtycke.

Är det några som betraktar abort som ett preventivmedel så är det de män som tänker att om kvinnan blir gravid kan hon alltid göra abort. Män som inte sällan också utgår från att kvinnan skulle göra abort i sådana fall och skulle känna sig ”överkörda” om hon inte gjorde det.

Det oplanerade inslaget handlar inte nödvändigtvis om att ejakulationen inte var planerad utan om att den inte var ägnad att göra kvinnan gravid. För den som blivit oplanerat gravid torde det vara ganska ointressant vad den som agerade ansvarslöst tänkte och kände. Det är en ganska klen tröst att personen inte hade ”direkt uppsåt” att göra en gravid, att personen bara var likgiltig inför den risken.

Är det ett planerat risktagande kvinnor utsätts för när män ejakulerar i deras underliv utan samtycke? Risken är nog inte överlagd i den meningen att män som ejakulerar i kvinnors underliv aktivt tänker på graviditetsrisken, men de vet rimligen om den. Det skulle inte förvåna mig om personer som beter sig på det viset tänker bort den risken för att klara av att utsätta andra för den. Om de stannade upp och tänkte sig för är det inte säkert att de skulle klara av det. Bättre då att intala sig att alla kvinnor använder preventivmedel om de inte säger någonting annat. Risken med ett sådant resonemang är förstås att barn som inte var planerade blir till. Då passar det inte att komma dragandes med att man utgick från att den andra använde preventivmedel eller att det oplanerade barnet är hennes ansvar då hon inte utnyttjade ”preventivmedlet” abort.

Föräldrars åsikter om surrogatmödraskap

Funderade på vad jag har svårt för när surrogatmödraskap diskuteras och kom fram till att jag kanske borde börja i den andra änden. Vad har jag inte svårt för när surrogatmödraskap diskuteras? Om frågan diskuteras ser jag det som något positivt, men frågan har hittills präglats av personer som har bestämt sig för vad de tycker och i stort sett menar att det inte finns någonting att diskutera.

Diskussionen handlar inte om surrogatmödraskap i sig utan om det ska fortsätta vara förbjudet eller inte. Inom RFSU som jag är medlem i råder delade meningar om surrogatmödraskap. Förhoppningsvis finns det mer utrymme för en förutsättningslös diskussion där än på debattsidorna.

Två saker som jag har svårt för handlar om föräldrars åsikter om surrogatmödraskap och föräldraskap. Det lyfts inte sällan fram att ”en graviditet är bland det farligaste en fertil kvinna kan utsätta sig för”. Därför kan det ”aldrig vara acceptabelt att betala någon för att gå igenom dessa risker”. Det är ofta personer som genomgått en graviditet och kanske kommer att genomgå fler som påpekar detta. Hade det inte varit mer trovärdigt om personer som avstod en graviditet på grund av riskerna lyfte fram detta argument? Annars verkar det mest som att det visserligen är det farligaste, men bara om man gör det åt någon annan för de allra flesta kvinnor skaffar barn.

Det skulle aldrig falla mig in att be någon annan att bära och föda ett barn åt mig. Och nej, det handlar inte främst om att jag inte vill ha barn. Vill någon bära och föda barn borde det vara på den personens initiativ, tänker jag, men det finns personer som skaffar barn främst för att deras partner vill ha barn. Det har påståtts att kvinnor är mer pådrivande än män att skaffa barn inom heterorelationer. Jag har ingen aning om det stämmer, men det vore orimligt om den som inte skulle bära och föda barnet i sådana fall vore den pådrivande. Därmed inte sagt att det någonsin är rimligt att försöka övertala någon att skaffa barn med eller åt en.

Den andra saken jag har svårt för är föräldrar som argumenterar mot surrogatmödraskap med att barn och föräldraskap inte är någon mänsklig rättighet. Argumentet kanske går hem hos andra föräldrar, men det kan knappast syfta till att övertyga personer som inte har barn. Det är en annan sak som präglar diskussionen om surrogatmödraskap. Att de som deltar verkar vara mer intresserade av att nå ut till sina egna än personer som kan komma att överväga surrogatmödraskap. Om du talar om för personer som inte kan få barn att det inte är någon mänsklig rättighet framstår du enbart som osympatisk. Men du kanske brukar tala om för kvinnor som beklagar sig över att de aldrig får orgasm vid sex med andra att det inte är någon mänsklig rättighet heller, vad vet jag.

Den enda abortgrunden värd namnet

Abortmotståndet i Europa ökar om vi ska tro den senaste tidens rapportering om föreslagna begränsningar av aborträtten. Samtidigt pågår i detta land en diskussion om hur vi ska tolka samvetsfriheten enligt Europakonventionen. Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti begränsa den fria aborträtten till att enbart gälla fram till vecka 12. Att 95 procent av alla aborter utförs innan dess verkar partiet inte ha tagit intryck av.

Det som händer runtom i Europa är en påminnelse om att aborträtten är ett resultat av feministisk kamp och att den hela tiden måste försvaras. Försvaret kan ta sig olika uttryck. Mer framgångsrikt försvar förhindrar föreslagna inskränkningar av aborträtten och förmår länder att anta en lagstiftning som utökar den.

Häromdagen nämnde jag att det har blivit mindre populärt att försvara saker på ett rent principiellt plan. Yttrandefriheten för att bara ta ett exempel. Jag skulle säga att abort är något av det vi fortfarande är mest benägna att försvara rent principiellt, men jag ser allt fler som särskilt försvarar vissa kvinnors rätt till abort. Inte helt osannolikt som en reaktion på de europeiska förslagen om att begränsa aborträtten annat än i särskilda fall.

Kvinnor som blivit gravida till följd av sexuella övergrepp har lyfts fram som särskilt skyddsvärda trots att de allra flesta mig veterligen blir gravida inom ramen för frivilligt sex. Jag förstår att de som försvarar sexualbrottsoffers rätt till abort vill väl, men det finns inget skäl att göra sig beroende av särskilda omständigheter när man försvarar aborträtten om man menar allvar med att den borde gälla alla kvinnor.

Under vilka omständigheter en man har ejakulerat i någons underliv ska inte vara avgörande för om den gravida har tillgång till abort eller inte. Feminister har ingen anledning att gå in på sådana detaljer när de försvarar aborträtten. Oavsett om befruktningen skedde inom ramen för ett sexuellt övergrepp eller i övrigt samtyckande sex ska det inte ha någon betydelse för kvinnans rätt till abort.

Vill man få kvinnor att ljuga om att de blivit våldtagna är ett säkert sätt att åstadkomma det att uppställa våldtäkt som krav för abort. Jag har ingen aning om det är svårare att bevisa att en våldtäkt har ägt rum än att få tillgång till en illegal abort på Malta där ingreppet är totalförbjudet, men att det är svårt råder det ingen tvekan om. Det går att komma på massor av praktiska invändningar av detta slag mot att inskränka aborträtten. Ibland kanske det krävs för att övertyga arbetskollegan, men allmänt finns inget skäl att föra diskussionen på den nivån. Då spelar man bara abortmotståndarna i händerna.

Abort är ingen begränsad ”resurs” som bara ett fåtal har tillgång till, men det kan verka så om man ställer sexualbrottsoffer mot personer blivit gravida för att män ejakulerat i deras underliv under andra omständigheter. Jag vet inte hur vanligt det är att kvinnor framställs som ansvarslösa personer som betraktar abort som något av ett ”preventivmedel”. Detta trots att jag enbart hört individer av annat kön tala om abort i sådana termer.

Det finns inget skäl att prioritera en del abortgrunder framför andra då det inte finns något som hindrar att så många aborter som efterfrågas utförs. Den enda abortgrunden värd namnet är en gravid person som av något skäl inte vill eller kan fullfölja sin graviditet.

Partnersex ett sätt att undvika onani

Om George Drysdales bok Samhällslärans grunddrag eller fysisk, sexuel och naturlig religion som gavs ut under slutet av 1870-talet skriver Gunilla Thorgren i Ottar & kärleken – biografin över Elise Ottesen-Jensen. “Drysdale, som var ateist, menade att den sedlighetslära som predikades av kyrkan gjorde människor sjuka. Vi har fått alla lemmar i kroppen för att de ska användas. Om vi inte använder dem – tränar dem – förkrymper de och vi blir sjuka, menade han. Han hade också den goda smaken att tillskriva kvinnan samma sexuella behov som mannen.” (s. 84}

ottar-och-karleken-en-biografi

Thorgren återger Drysdales tankar om den ”harmoniska konstitutionen”. ”För att få en harmonisk konstitution (vilket är vår samhälleliga plikt liksom att upprätthålla en andlig harmoni) måste vi följa naturens lag. Könsorganen är underkastade samma naturlag som alla andra organ – de måste användas från den dag de är mogna att användas och det börjar i puberteten. Om vi försummar detta, blir de försvagade och hela vår konstitution blir lidande på det. […] Så länge vi inte kan se till att ungdomen får utlopp för sina häftiga lidelser på ett naturligt sätt, kan vi vara säkra på att de tar sin tillflykt till onaturliga handlingar. I stället för att låta ungdomen njuta av känslan att befinna sig i ett sunt och lyckligt tillstånd, som endast könsligt umgänge kan ge, håller vi de unga pojkarna och flickorna ifrån varandra och tillåter inget könsligt umgänge.” (s. 85)

Tillflykten till de onaturliga handlingarna syftade på onani, vilket Drysdale var långt ifrån ensam om att fördöma på den tiden. Onanis skadlighet var som Thorgren skriver ”en läkarvetenskaplig sanning på den tiden, och som hängde med långt in på 1930-talet, trots förändrade vetenskapliga insikter, att onani orsakade de mest fruktansvärda sjukdomar: allt från bleksot till tömningen av ryggmärgen och en försvagning av hela kroppskonstitutionen.” (s. 85)

drysdale

Det är intressant att Drysdale hade ett också för sin tid radikalt förhållningssätt till ungas utlevda sexualitet och samtidigt var så negativ till onani under en tid då oplanerade graviditeter och könssjukdomar var ett allvarligt problem. Det var en begränsad tillgång på preventivmedel och män gick till prostituerade utan att skydda sig. Onani hade varit att föredra ur det perspektivet, men det förstod man inte då.

Sexuellt umgänge var inte bara skadereducerande, Drysdale menade också att sådant umgänge hade ett egenvärde. Inte minst för ungas välbefinnande. Någonting liknande skulle antagligen inte författas i dag. Vi vet i dag att onani till skillnad från annat oskyddat sex inte är förknippat med överföring av sjukdomar. Ingen skulle uppmana föräldrar att ”låta ungdomen njuta av känslan att befinna sig i ett sunt och lyckligt tillstånd” om det innefattar sex med andra.

Det finns för all del sexualupplysare som talar sig varma för onani i dag, men de allra flesta vuxna tycks föredra att inte att säga någonting alls om saken. Onani skulle möjligen kunna ses som någonting positivt om det fick de unga som ägnade sig åt det att avstå sex. Något som skulle överensstämma med Drysdales tankar om att det är antingen eller som gäller. Antingen sex med andra eller sex på egen hand. Det håller emellertid inte. De som onanerar är väl medvetna om att det inte förhindrar att man också – eller ännu hellre – vill ha sex emellanåt, att onani och sex kan fylla olika funktioner och komplettera varandra.

Det kan vara tryggt att ha provat på sex innan på egen hand när man har sex med någon annan för första gången. Det är inte osannolikt den som onanerar i unga år och uppskattar det kommer att undra hur deras kroppar och könsorgan svarar på motsvarande beröring om någon annan svarar för den. Hur beröring känns varierar förstås från beröring till beröring, men avgörande är också vem som berör. Om det är en själv eller någon annan. Det är förståeligt om man blir nyfiken på och fantiserar om hur det skulle vara om någon annan istället stod för den sexuella beröringen. Kanske kan man se saker som är svåra att genomföra på egen hand där någon annan skulle kunna vara behjälplig, även om en dragning till sex inte enbart handlar om att göra fler sexuella praktiker praktiskt genomförbara.

George Drysdales hållning till onani är främmande i dag. Onani beskrivs i betydligt mer positiva ordalag numer. Särskilt kvinnlig sådan. Det vore knappast en överdrift att påstå att en del ser onanin som något av sexuell frigörande för kvinnor. Manlig onani har fortfarande något av ett löjets skimmer. Kvinnlig onani skildras som något lustfylld som kvinnan väljer att ägna sig åt, medan manlig onani snarare skildras som en desperat åtgärd för den händelse att mannen inte får komma till. Orgasmstatistiken kan förklara en del av det. Kvinnor som inte får orgasm av partnersex kan oftast ordna det på egen hand, medan män mer eller mindre kan räkna med orgasm i sexuella situationer.

Tonåringar gör abort, vuxna planerar sina graviditeter

Hur unga personer skildras i relation till äldre personer i sexuella hänseenden är något som har upptagit mina tankar en hel del. Något så grundläggande som anledningen till att människor har sex varierar om vi förväntas skildra varför unga respektive äldre har det. Vi använder olika värdeladdade ord. När vi pratar om unga vanligen mer negativt laddade ord jämfört med de mer neutrala eller positivt laddade när vi pratar om äldre. Med den utgångspunkten kommer man också att se på det sex unga och äldre har med olika glasögon. Skulle de få för sig att ha sex med varandra skapar det ordentligt med huvudbry hos vissa. För hur kombinerar man en ung person med dennes uppsättning skäl att ha sex i ett sexuellt sammanhang tillsammans med en äldre person som antas ha avvikande skäl?

Frågan är inte så dum som den kan verka om man utgår från att unga har sex av helt andra skäl än vuxna, vilket jag menar att de i och för sig kan ha. För en ung person kan sex vara nytt och spännande på ett helt annat sätt än för någon som varit sexuellt aktiv under ett antal år, men den omständigheten tas sällan med i beräkningen till ungas ”fördel” när unga och vuxna ska ställas emot varandra. Inte heller kräver vi att vuxna personer ska ha samma skäl till att ha sex när de har sex med varandra. Om den ena vill för att det var en månad sedan sist och den andra för att det regnar är det helt i sin ordning.

Om en tonåring gjort en abort utgår många från att personen i fråga avbröt en oplanerad gravid och det är väl förståeligt att man inte utgår från att personer ser till att bli gravida utan vidare kan man tycka. Det hade åtminstone varit förståeligt om det inte vore för den omständighet att många också utgår från att den tonåring som fullföljt en graviditet heller inte hade planerat den.

Om en person som lämnat tonåren bakom sig blir gravid och föder utgår inte dennes omgivning från att graviditeten var oplanerad. Jag är inte främmande för att fler spekulerar i om en vuxens graviditet var planerad om personen inte har någon ”etablerad” relation, men man utgår inte i största allmänhet från att den var oplanerad vilket är fallet om en ung person blivit gravid alldeles oavsett  dennes ”civilstånd”.

Den vuxna som blev oplanerat gravid och valde att behålla barnet hade eventuellt genomgått en abort om det hade skett i ett annat skede av livet. Under tonåren har man en del fördomar emot sig, de är nog inte färre för den tonåring som anses ha blivit gravid ”för tidigt”. Man är inte mogen att ta hand om ett barn när man själv är ett har jag hört lite för många gånger. Här gör en del ett olyckligt motsatsslut; man är mogen att ta hand om ett barn när man själv inte är ett.

Som tonåring är man sannolikt fullt upptagen med att avklara sina högstadie- eller gymnasiestudier vilket ett föräldraskap kan försvåra. Som tonåring kan man tänka att man har ”hela livet” på sig att skaffa barn, man behöver inte ta det första tillfället som erbjuds om man skulle bli oplanerat gravid. För en person som blir oplanerat gravid i 30-årsåldern är nog den tanken främmande.

Media är delaktiga i att framställa unga som ansvarslösa i sexuella sammanhang. Tidningarna skriver om TONÅRSABORTER. Vore jag inte medveten om att antalet tonårsaborter minskar i Sverige varje år och har gjort det en period hade jag kunnat tro att de vore frågan om en LAVINARTAD ökning av dem.

Tonårsaborterna har minskat stadigt sedan 2006. Då gjordes det 25,4 aborter per 1000 kvinnor i åldrarna 15 – 19 år. Under 2010 hade tonårsaborterna sjunkit till 20,9 och minskade sedan ytterligare till 19,8 under 2011. – Socialstyrelsen

Statistiken över antalet tonårsaborter som genomförts tror en del säger något om tonåringars benägenhet att inte använda preventivmedel i förhållande till vuxnas. I förhållande till är underförstått, det talas knappt om vuxnas benägenhet att (inte) skydda sig. Om vuxna skyddar sig eller inte anses vara deras privatsak. En bidragande orsak är förstås att vi inte tycker att det är hela världen om vuxna personer skaffar barn. Det finns heller inte särskilda vuxenmottagningar runt om i landet som vuxna kan vända sig till för att ta hand om sin sexuella hälsa i den utsträckning som det finns ungdomsmottagningar. Vi förväntar oss att vuxna ska skaffa barn, de som inte gör det blir ifrågasatta. Särskilt om de är kvinnor.

Medan ”tonårsaborterna” antas ge oss svart på vitt att tonåringar är ansvarslösa antas vuxnas fullgångna graviditeter inte ge oss något svart på vitt utöver det uppenbara att de nog har haft vaginala samlag. Tonårsaborter – att vi över huvud taget har ett sådant vokabulär torde påverka vår syn på tonåringars känsla för ansvar i sexuella sammanhang.

Genom att se till abortstatistiken kan vi inte utläsa om tonåringar är sämre på att skydda sig när de har vaginala samlag än vad äldre personer är. En fullgången graviditet säger ingenting om huruvida den var planerad eller inte. Oplanerat gravida måste inte avbryta graviditeten i länder som tillåter abort om någon mot förmodan trodde det. Flera av er som läser detta var garanterat inte planerade. Vad man kan undersöka är personers benägenhet att skydda sig mot graviditeter i den mån de har ett sådant behov (man måste inte ägna sig åt vaginala samlag).

Den kristna tidningen Världen idag har rapporterat att allt färre tonåringar i Sverige gör abort och samtidigt tryckt på att Sverige ”ligger i topp” jämfört med andra europeiska länder. Det görs faktiskt fler aborter över huvud taget i Sverige jämfört med Malta, Irland och Polen. Nej, riktigt en så billig poäng vill jag inte göra, men man kan inte bortse från att en del länder har en mer liberal abortlagstiftning och att man i en del länder har en mer liberal inställning till tonårsgraviditeter.

Vuxna som grupp kan antagligen göra fler aborter utan att det skulle påverka synen på hur slarviga vuxna är på individnivå, men om unga skulle föda i större utsträckning skulle vi knappast utgå från att unga blivit bättre på att planera sina graviditeter. Om en ung person blir gravid tar man mer eller mindre för givet att graviditeten var oplanerad. En tonåring har generellt inget att ”vinna” på att föda. Födandet får inte henne att framstå som ansvarsfull, men det får inte en abort heller. En abort som är ett resultat av en graviditet som är ett resultat av att någon annan ejakulerade i henne. Om denna någon annans ansvar talar vi allt för sällan. Att en ung kvinna som avbryter en graviditet för att hon inte känner sig redo att ta hand om ett barn ensam betraktas som ansvarslös övergår mitt förstånd.

Barn händer ibland eller män delar ibland med sig av sin sperma

”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv”. Alltså. Vad betyder det ens? Steget är inte långt till att börja kritisera nån som bedöms för fattig för barn. Kravet på rationellt beslut före barn är ett axiom som hämtat och spegelvänt från avhållsamhetsförespråkande abortmotståndare i sin totala brist på respekt för mänsklig verklighet. Barn händer, eller inte, det är som det är.” skriver Gustav Almestad om Lena Anderssons i huvudsak välskrivna bidrag (det om Richard Dawkins var inget vidare) till antologin Ingens mamma.

Hur förklarar man för barn att de finns till? ”Om barnet har blivit till genom att snoppen har stoppats in i snippan så kan man bara förklara det” tycker Maria Bergström, sexualupplysare på RFSU. Jag kan förstå om föräldrar känner sig obekväma med att gå in på detaljer, men det stannar inte där, att barn blir till av att ”snoppen har stoppats in i snippan” är något som följer med människor genom livet. Barn händer ibland, helt enkelt.

Män har makten över befruktningen men beskriver sig ibland som maktlösa i förhållande till kvinnor i reproduktionskedjan eftersom att kvinnan har ”sista ordet” om resultatet av den. Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle känna att jag hade någon makt om en man hade befruktat mig utan att jag hade velat bli befruktad. En känsla som jag antagligen skulle dela med den ansvarige, men en avgörande skillnad – och det är viktigt att påpeka – är att han hade makten över befruktningen och valde att ejakulera i mitt underliv mig väl medveten om risken.

Män som ejakulerar i kvinnors underliv utan en tanke på befruktning måste rimligen utgå från att det är lugnt, de flesta samlag med eller utan sperma resulterar trots allt inte i en gravidtet, men samtidigt ha i bakhuvudet att om det mot förmodan skulle hända kan kvinnan göra abort. Kvinnor har beskyllts för att se abort som ett ”preventivmedel” (förstår inte varför abortmotståndare använder denna metafor om jag ska vara ärlig), men är det några som gör det så är det män som ejakulerar i kvinnor, utgår från att de inte kommer att bli gravida, men om så skulle ske utgår från att de ordnar med abort. Flera av kvinnorna som drabbas gör också abort, men man kan inte utgå från att personer som är för fri abort skulle klara av att göra abort ens om de uttalat sig om att de skulle göra det i händelse av graviditet tidigare. Det är svårt att säga något tvärsäkert om det innan man har att ta ställning till om man vill fullfölja en oplanerad graviditet eller avbryta den.

Jag kan av förklarliga skäl inte föreställa mig hur det är att genomgå en abort och tycker inte att det är min sak att säga något om hur det är, det kan så många andra som har erfarenhet av det vittna om, men av någon anledning verkar en del män inte tänka så trots att de inte ens kan bli gravida. Män som betraktar abort som en utväg om deras sperma skulle fungera som sperma är tänkt betraktar säkert abort som ett preventivmedel i den mening att fortplantning är något kvinnor kan träda in och ta ansvar för när de inte gör det utan att de blir lidande. Det är för kvinnan det är en avgörande skillnad. Kroppsligt och ibland också känslomässigt. (Tanja Suhinina har för övrigt skrivit om att abort inte är en kvinnofråga här)

Att män måste inse att de har makten över befruktningen och att ifrågasätta den sexuella norm som gör gällande att mannen ska ejakulera i kvinnans underliv är två oerhört viktiga feministiska frågor, men tyvärr saknas det visioner om sex som inte är på mäns villkor även bland feminister. Varför ska kvinnor använda hormonella preventivmedel för att män ska kunna ejakulera i deras underliv? Varför ska män inte behöva lära sig att kontrollera sin utlösning? Att vara kvinna och ha samlag med män som inte kan hålla sig är att ha samlag och tänka att man inte får göra det för behagligt för en själv för då kommer det att bli för behagligt för honom med och då kommer han att avsluta det behagliga antingen genom att komma i en eller dra ur och komma över en. Tänk om man istället kunde ha samlag med betydligt fler män än i dag utan att oroa sig för att det ska gå för dem så fort det börjar bli behagligt för en själv? Bara den oro det kan skapa att ha sex med någon som kanske inte kan kontrollera sin utlösning skapar förutsättningar för sämre sex.

Män måste sluta ejakulera i kvinnors underliv utan vidare och om de inte klarar av att kontrollera sig får de väl öva. Varför ska vi omfamna en ordning där en del män inte kan få utlösning utan att samtidigt utsätta kvinnor för ett oproportionerligt risktagande? Varför ska sådana samlag ses som mer fullbordade än samlag utan sperma?

Det finns massor av män som kan hålla sig och komma kontrollerat. Jag missunnar ingen oavsett kön utlösning, tvärtom tycker jag om när personer får utlösning, men det är inte rimligt att det ska ske på någon annans bekostnad. Om jag visste att mina utlösningar riskerade att göra människor gravida under vissa omständigheter vill jag tro att jag hade tagit ett större ansvar än vad en del män tar i dag.

”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv” kan uppenbarligen tolkas som en uppmaning som stigmatiserar den som ”bedöms för fattig för barn” och ändå har barn. Om en sådan tolkning görs beror det kanske just på att det framställs som att barn bara är något som händer och att det anses vara den fattiga kvinnans ansvar om barnet föds mot bakgrund av att hon åtminstone i länder som tillåter abort har sista ordet. Hon hade chansen att avstå barnet, men tog den inte. Uppmaningen om att i över huvud taget tänka efter innan man skaffar barn kan också förstås som en uppmaning till fertila män att tänka efter innan de delar med sig av sin sperma, de har trots allt makten över befruktningen.

Klamydia

När jag skyddar mig i sexuella sammanhang skyddar jag mig mot barn. För att göra det använder jag det enda preventivmedel som skyddar mot sexuellt överförbara infektioner. Det preventivmedel som bara män kan använda. Förr kallade man användandet av preventivmedel familjeplanering, för mig är kondomer familjebegränsning.

Sedan jag fyllde tonåring har vuxna försökt skrämma mig och andra unga med klamydian. Det är bra att det preventivmedel jag använder också skyddar mot klamydia, men jag kan inte påstå att jag är rädd för klamydia. Jag har erfarenhet av klamydia. Konsekvenserna, en daglig dos antibiotika under en nio dagar kort period och avhållsamhet från alkohol. Jag har mycket erfarenhet av vad som kan ha varit underlivssvamp. Kanske var svampen, som var fruktansvärd, en följd av antibiotikan, det vet ingen helt säkert, men själva klamydian var mild i jämförelse med en vanlig förkylning.

Ska jag säga en positiv sak om klamydian så är det att den avslöjar att unga ligger. Utan klamydian befarar jag att vuxna hade försökt låtsas bort det faktum att unga personer knullar.

Det värsta som kan hända är att du blir steril av klamydian, har sexrådgivare berättat för mig. Det värsta? Jag vill inte ha några barn så sterilitet i sig skulle inte drabba mig, men det är möjligt att sterilitet medför sexuella komplikationer som påverkar sexlivet negativt – jag skäms, men jag har ingen aning. Man har försökt skrämma unga kvinnor med att de kan bli sterila, men jag aldrig hört talas om någon som blivit det av könssjukdomen. Hur vanligt är det?

Att jag inte vill ha barn har aldrig fått mig att överväga att ta bort min fortplantningsförmåga. Det är någonting kvinnor som vill bli ejakulerade i fittan gör, alternativt kvinnor som lever med män som inte klarar av att hålla sig och vill ta det säkra före det osäkra. Jag vill varken ha barn eller bli ejakulerad i, men jag tror heller inte att jag skulle vilja bli ejakulerad i om jag inte kunde bli med barn. Det är klart att man ska undvika ejakulationer i fittan om man inte vill ha barn, men tanken på sexuell reproduktion, vilken är starkt kopplad till fittsprut för min del, får mitt underliv att torka.

Ska man skrämma unga personer till att börja använda kondom är det kanske de unga männen man ska rikta in sig på. Skräm dem med kvinnors rätt att behålla barn män inte vill ha och skyldigheten att betala underhåll för barn man satt till världen oavsett om de var önskade eller ej. Män som ej vill ta ansvar vid tillfälliga sexuella förbindelser genom att använda kondom vill nog inte ta ett minimum av ansvar för ett oönskat barn i 18 år.

P-pillret var säkert en form av frigörelse för kvinnan när det lanserades, men p-pillret har ofrånkomligen bidragit till ett minskat kondomanvändande. Vill du som är kvinna och läser detta använda p-piller eller något annat hormonellt preventivmedel OCH samtidigt skydda dig mot sexuellt överförbara infektioner skulle jag rekommendera dig att låta bli att berätta att du använder ett hormonellt preparat. Genom att låta bli att avslöja hormonerna förbättrar du ditt ”förhandlingspotential” när du ska lägga fram att sex med dig kräver kondom. Om du berättar om hormonerna finns risken att personen du ämnar ligga med tar kondomkravet personligt eller låtsas göra det för att måla in dig i ett hörn:

”Ser jag ut som en person man bör använda med kondom?”

”Nej nej, det handlar inte om dig, det handlar om…eh”

Genom att inte berätta att du använder ett hormonellt preventivmedel låter du dessutom bli att göda den norm och de män som anser att man kan och ska utgå från att kvinnor alltid är skyddade. Om vi ändå ska prata frigörelse.

Det avbrutna samlaget som aldrig avbröts

Förlåt för att jag tjatar om avbrutet samlag, men bara ett sista inlägg på temat. En kvinna på Familjeliv undrar om någon har blivit gravid av avbrutet samlag och det är en motiverad fråga. Flera av Familjelivs medlemmar påstår att de har blivit gravida av det och jag har även hört och läst personer påstå det tidigare. Varje gång jag hör någonting dylikt undrar jag om de menar att de blev gravida av den så kallade försatsen eller om de menar att de hade avbrutet samlag med mannen som ejakulerade i dem.

När jag har avbrutet samlag med någon drar inte mannen ur kuken två sekunden innan han känner att han håller på att gå för att sedan ejakulera över min kropp, men jag har förstått att det är ganska vanligt att personer har ”avbrutet samlag” på det sättet och det är klart att mannen kanske förr eller senare tappar kontrollen och råkar ejakulera i kvinnan vilket kan leda till graviditet. Menar de som har avbrutet samlag på det sättet att de hade avbrutet den gången då mannen helt eller delvis råkade ejakulera i kvinnan?

Ibland när avbrutet samlag diskuteras nämns procentsatser och hur osäkert avbrutet samlag är i förhållande till andra preventivmetoder, men då inkluderas de ”avbrutna samlagen” som männen inte klarade av att avbryta. Mannen vet förmodligen varför han misslyckades med att avbryta samlaget, men för kvinnan är det svårt att uttala sig om mannens intentioner. Antingen råkade han ejakulera i kvinnans underliv eller så gjorde han det medvetet.

Det är ologiskt att ta med misslyckade avbrutna samlag när man jämför avbrutna samlag med andra preventivmetoder. Ska ni göra det förväntar jag mig att ni tar med alla de kvinnor som glömmer bort att ta sina p-piller i beräkningen, det vill säga misslyckas med den preventivmetoden, men det gör man inte.

Säg gärna att alla män inte är lämpliga att ha avbrutna samlag med (ledtråd: de som inte kan avbryta till exempel) och ifrågasätt gärna hur enkla männen som kan ha det är att identifiera, men att utgå från de som inte kan ha avbrutna samlag och säga att risken är stor att du råkar bli gravid av det är knappast seriös riskbedömning.