Feminister bejaka mångfalden i porren!

Nedan följer det första gästblogginlägget som någonsin publicerats på denna blogg.

Det finns en utbredd syn på porr som jag har svårt att förstå. Ett definitionsmässigt fördömande, där porr per definition är dåligt utan att man behöver problematisera, exemplifiera eller förklara vad man menar. Den kan leda till förslag om porrförbud, som i ett förslag i EU häromsistens eller vid kampen mot porrkanaler på hotell.

Eller så leder den till oreflekterade fördömanden, till exempel i sexfrågespalter. Som när porrkonsumtion på ett reflexmässigt sätt likställs med att det finns en sjuklig sexualitet eller används som förklaringsgrund för att en sexuell relation inte fungerar:

”Porr är förstås något som helt förstärker denna bild av kvinnans totala underlägsenhet som mannens ägodel och som han kan kommendera hur han vill.” (SvD: Psykologen svarar)

Vadå förstås!?

Porren får skulden för allt möjligt utan att den som hävdar det behöver visa hur sambandet mellan porren och det den påstås åstadkomma ser ut eller någon form av bevis för att det går att etablera ett samband. Porr sprider felaktiga kroppsuppfattningar. Porr är orsaken till att tjejer rakar sig mellan benen. Porr har skapat en analsextrend, där unga tjejer tror att de måste ställa upp. Påståenden som de ovan görs utan att peka på vilken porr man talar om, hur vanlig den är, hur porrkonsumtionsmönstren som ger dessa effekter ser ut.

Vad är då porr? Jag kan se två olika definitioner vi kan använda oss av när vi diskuterar fenomenet och vad vi drar för slutsatser beror på vilken vi använder.

Den första definitionen ser alla fina sexskildringar som erotiska och använder ordet porr för att beskriva fula sexskildringar. Med den definitionen är porr definitionsmässigt dåligt. All porr bygger på utnyttjande. All porr sprider felaktiga föreställningar om vad sex är. All porr objektifierar och trycker ner kvinnan. Den definitionen är vanlig bland porrkritiker. Feminister som är porrmotståndare brukar resonera ungefär så här.

Problemet med den definitionen är att den inte avgränsar vad som är porr från vad som inte är porr annat än subjektiv. Den berättar inte för hos varken vilka sexuella skildringar som är acceptabla eller hur vi ska förhålla oss till dem. Använder vi den betyder frasen ”förbjud porr” bara förbjud alla sexuella skildringar som just jag (eller) vi ogillar.

Det blir en utmaning att tillfredsställa vårt behov av sexskildringar. Ska det ske i smyg? Ska det sexuella behovet av sexskildringar bara få tillfredsställas av erotiska skildringar som är konstnärliga, fina, godkända … Frågan behöver besvaras.

Den andra definition ser alla sexskildringar som görs av estetiska skäl som erotik och alla som görs av sexuella skäl som porr. Porr är med den definitionen skildringar av nakenhet och/eller sexuella aktiviteter som är ägnade att skapa sexuell upphetsning. Vad som är porr avgörs av syftet med skildringen.

Med den definitionen kommer en massa filmer, bilder, texter etc av skiftande karaktär och inriktning vara porr. Att hävda att alla dessa sprider felaktiga föreställningar om sexualitet eller dåliga kvinnobilder eller objektifierar kvinnor blir orimligt. Här ryms skildringar av bögsex där inga kvinnor är med. Här ryms skildringar av lesbisk sex på kvinnornas villkor. Här ryms fantasier baserade på alla möjliga och omöjliga sexuella läggningar och fantasier.

Om man inte är ideologiskt blind eller så övertygad om att porr är snusk och skräp att man aldrig brytt sig om att se efter vad som finns i det gigantiska utbudet av porr, så inser man att just så mångfacetterad är porren.

Vi talar om en av världens äldsta genrer. När människan började skapa avbildningar och berättelser var skildringar av sexualitet och viljan att skapa upphetsning med redan från början. När människan har skapat nya tekniker för kommunikationen har det alltid snabbt kommit att användas för att skapa eller sprida sexuellt upphetsande kommunikation. Tryckpressen, kameran, filmkameran, internet…

Idag är tillgången till porr både i mängd och mångfald närmast oändlig. det finns något för alla smaker, intressen och läggningar i stort sett.

Enligt min mening är det en orimlig slutsats att fördöma hela denna mångfald. Jag tror att de flesta som gör det helt enkelt inte känner till den. De vet inte att den genomsnittliga porraktrisen inte alls är blond och smal med stora silikonbröst, utan att den påminner enormt mycket om den genomsnittliga kvinnan. De vet inte att eftersökta kategorier av porr inte bara inbegriper tonåringstjejer och asiater, utan också äldre, hemmafruar, amatörer, ladyboys, homosexuella, kroppsbehårade, och av alla möjliga raser och kulörer osv. De vet inte att all porr inte produceras av giriga manliga producenter som utnyttjar nerdrogade eller nedtryckta tjejer med svag självkänsla för att tjäna pengar, utan att porr också produceras hemma hos vanliga människor i form av amatörfilmer eller av kvinnliga producenter eller för den delen bara med fantasi och ett tangentbord som verktyg.

Om man vill slåss mot destruktiva effekter av porren, mot objektifiering av kvinnor eller falska kroppsideal, så borde man slåss för mångfalden i porren inte fördöma den definitionsmässigt.

Fördömandet av porren har skapat ett stigma som gör det svårt för någon att erkänna att den är porrkonsument, vilket gör det hopplöst svårt att föra ett vettigt samtal om porr. Om vi vill begränsa mängden dålig porr och se till att det vi uppfattar som bra porr får spridning så måste samtalsklimatet inbjuda till att prata om porr. Inte bara i form av fördömanden utan även i form av analys, problematiseranden och lustfyllda rekommendationer.

Jag gillar porr. Jag gillar välgjorda amatörfilmer. Eller filmer där man lyckas lura mig att tro att det är en välgjord amatörfilm. Jag gillar välskrivna texter om sexuella aktiviteter som känns som att det skulle kunna hända. Jag gillar texter och filmer som skildrar saker jag fantiserar om att göra för det gör mina fantasier verkligare. Jag gillar porr som skildrar ojämlika maktrelationer i sexuella situationer eftersom jag har svårt både för att dominera och bli dominerad i min egen sexuella praktik. Jag gillar porr där de inblandade är vardagssnygga. Inte plastiga, nedbantade, opererade, hårfärgade, ansade, rakade etc. Jag gillar om de ser ut som människor jag skulle kunna springa in i i vardagen. Men de får gärna vara snygga. Vad gillar du?

Kan du svara på den frågan utan att fundera över vilka som får veta att du konsumerar porr? Utan att skämmas eller rodna? Borde du inte kunna det?

Om det är svårt att svara på den frågan är det för att propagandan från moralister har lyckats. De har envist fört fram en bild av vad porr är och att all porr är dålig och eftersom denna verklighetsbeskrivning fått starkt fäste så är det svårt att erkänna att man är porrkonsument.

Jag är feminist och jag tycker att det är feministiskt att vara för porr. Alla feminister borde vara för porr! De borde arbeta för en så vid definition av porr som möjligt. Porrens mångfald kan hjälpa till att bekämpa en begränsande syn på kvinnlig sexualitet som passiv, mottagande och underordnad. Porrens mångfald kan vara motvikt mot modevärlden, Hollywoods och teves sjuka skönhetsideal. Porrens mångfald kan hjälpa oss att minska objektifieringen av kvinnor genom att skildra dem som sexuella subjekt.

Samtidigt kan vi vara mot alla de sakerna som feminister som är emot porr är emot. Nämligen könsdiskriminerande, objektifierande porr. Porr med en ensidig bild av kvinnlig sexualitet. Porr som bygger på att man utnyttjar eller t o m skadar människor som är inblandade i produktionen.

Låt oss vara för bra porr och mot dålig helt enkelt.

Näthatarna var näthataren

Män som motarbetar jämställdhet är väl medvetna om att jämställdhet av många fortfarande ses som en kvinnofråga. Manliga abortmoståndare kan tillsammans kritisera svensk abortlagstiftning för att vara för liberal. De kan också avstå och låta kvinnor ta sig an den uppgiften i hopp om att de lär vara mer framgångsrika i sin kritik.

Alla som är vid sina sunda vätskor förstår att det finns kvinnor som motarbetar kvinnors rättigheter. Deras könstillhörighet är knappast en förmildrande omständighet och gör dem inte mindre förtjänta av kritik. Snarare tvärtom beroende på vem du frågar.

Det blir riktigt intressant när männen som gärna verkar utan att synas inte kan hitta kvinnor som kan tänka sig att agera i deras ställe. I mitt förra blogginlägg om svenska manliga abortmotståndare som i själva verket handlade om en svensk manlig abortståndare skrev jag bland annat: ”Det jag noterade när jag fick som mest hatfulla kommentarer för ett antal år sedan var att hatarna ville ge skenet av att flera personer var emot mig och de tankar jag gav uttryck för, när det i själva verket kunde röra sig om en person som kommenterade från samma IP-adress och använde olika signaturer. Många gånger signaturer med kvinnligt kodade förnamn. Signaturerna kommenterade inte sällan nattetid under samma inlägg och bara någon minut efter varandra. Ibland ”pratade” signaturerna som en och samma person låg bakom med varandra och de formulerade sig snarlikt.”

En bekant kommenterade inlägget på Facebook: ”Det är lite som när Genusfotografen blev angripen efter Xpressreportaget, och det visade sig att i princip alla negativa kommentarer under ett otal olika alias var skrivna av chefen för den bildbyrå vars fotograf hade tagit bilderna. Han drog sig inte ens för att utge sig för att vara kvinna och ”att som kvinna skämmas över feminismen” men avslöjade sig gång på gång på ip-adress, mejladress och dåligt språk med ymnig särskrivning.”

Kommentaren fick mig av någon anledning att tänka på sverigedemokraten David von Arnold Antoni. von Arnold Antoni skar in ett hakkors i pannan på sig själv, kontaktade polisen och påstod att dådet hade utförts av ”två män i 20-årsåldern som talade ett arabiskklingande språk” och hade kallat honom ”svennedjävel”.

Kan man inte finna meningsmotståndare eller meningsfränder som är till sin egen fördel får man skapa fiktiva sådana. Risken är förstås att man blir påkommen. Kanske dags att uppdatera ”55 saker som antifeminister och sverigedemokrater har gemensamt”?

Vad en feminist än gör provocerar det

Traditionella könsroller inom dans är inte hela världen sägs det, men varför är det hela världen om någon vill strunta i några av dessa undrade jag för några dagar sedan.

Tanja Suhinina skriver ”Suzanne Holtz undrar till exempel varför feminister vill ändra på allt som är traditionellt, hon vill själv dansa med lång stark karl och begriper inte vad ”ligger bakom denna heta önskan att få dansa med likakönade, eller att få föra dansen när man är kvinna”. Holtz behöver inte tänka på vad som ligger bakom hennes egna heta önskan att dansa med karlar, hon behöver inte tänka på var hennes partners heta önskan att föra kommer ifrån heller. Men hon känner uppenbart sig provocerad när nån råkar tycka att annat vore kul”.

”Gudrun Schyman däremot, var tvungen att ändra på allt” skriver Holtz och jag frågar mig vad detta ”allt” består av. Det är snarare så att allt Schyman gör tolkas som en jämställdhetsuppvisning eller kanske snarare en jämställdhetsuppläxning. Hade någon som inte kallat sig feminist gjort någonting banbrytande undrar jag om någon ens hade lagt märke till det.

Barn ska få göra det de själva känner för brukar de invända vilket i prakten innebär att tjejer vill göra allt som hör tjejer till och att killar vill göra allt som hör killar till. Vad en feminist vill göra på dansgolvet är inte lika intressant. Det måste finnas en orsak till att det finns en norm menar Holtz, men att det kan finnas goda skäl att inte vilja leva normativt tycks hon inte kunna föresväva sig.

Lär er att njuta av livet istället för att irritera er på allt och alla, avslutar hon och jag önskar henne detsamma. Den traditionella dansen är trots allt inte hotad för att en feminist vill ”kasta ner sin partner i tangopose”.

Jag brukar inte titta på TV, men jag gjorde det i fredags och röstade till och med. På Schyman såklart. Jag vill se mer av henne i rutan.

Feminism som förpliktigar efterlyses

Att män gillar min blogg, finner mina resonemang intressanta och angelägna samt mestadels håller med mig i politiska frågor och kallar sig feminister är aldrig någon garanti – och har hellre aldrig varit – för att de ska se mig som en jämlike. En person de inte gör sig till inför och framförallt inte en person de inte begränsar sina samtalsämnen med

Kanske borde jag ta lite större ansvar än vad jag faktiskt gör för det är ju trots allt ingen som tvingar mig att umgås med vare sig män (eller kvinnor) som inte vill diskutera riktiga saker med mig, men låt oss strunta i mig och fundera en smula över fenomenet. Ett fenomen som faktiskt är en kvarleva från den tid då kvinnor skulle ta hand om barnen och sköta hemmet. Vi har delvis lämnat det tänket bakom oss och biologismen som ursäktade dess följer är inte längre ett hett diskussionsämne. Ett fenomen som utmärkt skildras i filmen Borta med vinden. Om det inte vore för slaveriet hade kvinnorna troligen dukat borden tomma, men i filmen går kvinnorna och vilar tillsammans i den stora sovsalen medan männen smälter den utsökta maten som någon annan lagat och pratar politik. Filmen illustrerar de olika roller och funktioner män och kvinnor kan ha.

Jag märker av dessa roller och funktioner ibland i mitt umgänge med andra människor. Det tråkiga med att bli kompis med någon är att man inte alltid vågar kritisera saker personen gör för att det skulle kunna skapa ännu större problem och göra personen ledsen. Detta trots att jag själv irriterar mig på personer som tar konstruktiv kritik som påhopp. Det finns naturligtvis undantag, män som kan prata riktiga saker med kvinnor, men jag upplever utifrån mina erfarenheter att de är få och frågan är om inte anti-kvoteringsmännen som pratar om kompetens inte är duktigare på att släppa in kvinnor i politiska diskussioner.

Jag skulle vilja fråga några manliga feminister jag känner om de tycker att det förpliktigar att kalla sig feminist eller om det bara är en bekväm genväg och ett sätt att slippa ta ansvar. Det är nog det tråkigaste från den tid då det var ett tecken på politisk korrekthet att kalla sig feminist. Att det blev mer eller mindre ett tvång inom vänsterrörelsen att kalla sig feminist samtidigt som det inte ställdes några krav (utifrån det jag hört av personer som var politiska aktiva då). Vad personer säger tycker jag är ganska ointressant, jag är mer intresserad av vad personer gör och tyvärr ser jag sällan någon större vilja hos feministmän att behandla kvinnor som jämlikar än vad jag gör hos män som öppet kallar sig anti-feminister.

Manlig dominans i den politiska debatten

Efter ett av många försök att misstänkliggöra FRA-debattens betydelse, bland annat genom att påstå att FRA-motståndarna var medelålders män, gick Dagens Nyheter ut och påstod att FRA-motståndarna var anställda av PR-byråer. Det är många som skrivit om detta och jag tänker inte bemöta DN:s påstående utöver att påpeka att det så vitt jag kan se inte finns någonting som tyder på att FRA-motståndarna var avlönade.

Till skillnad från många andra bloggare måste jag hålla med de som skrivit att FRA-debatten varit präglad av män utan att nervärdera de duktiga kvinnliga debattörerna. Av det jag har hört och sett är det män som hörts mest. Jag tänker inte sätta punkt där. Metro försökte göra ett nyhetsscoop när de påpekade detta och jag undrar, kära journalist – på vilket sätt skiljer sig detta från övriga samhällsdebatter? En andra fundering, om det stämmer och inte bara är ett påstående tagit ut ur luften vilket jag vill mena att det inte är, undrar jag om det gör debatten mindre principiellt viktig.

”De är män, runt 30 år och hängivna den liberala frihetstanken. Bloggarna som fick FRA-frågan att brinna. Kanske är det en lite tillspetsat bild av aktörerna i bloggosfären. Men när det handlar om vilka som var mesta aktiva i FRA-debatten är det väldigt nära sanningen” – Metro

Att män hörs mest gäller också i bloggosfären om vi ser till de politiska bloggarna. Vad som gör bloggosfären unik är att vem som helst kan posta ett blogginlägg. Du behöver inte överrösta män, eller någon annan för den delen, du är mer eller mindre fri att skriva vad som helst. Det är detta som gör uppdelningen i bloggosfären än mer tragisk.

Min erfarenhet av män är att de tillsammans med kvinnor och män har ett mycket större behov att höra sin egen röst än vad kvinnor i könsblandade grupper har. Kvinnor har enligt mina erfarenheter en lika stor vilja att höra sin egen röst i grupper med enbart kvinnor, men av något skäl blir kvinnor tystare när män närvarar. Om det är för att männen överröstar eller för att kvinnor håller tyst är olika från fall till fall. En annan skillnad är att kvinnor i grupper om enbart män (och kanske även i könsblandade grupper?) ger upp när de inte får något gensvar. Det är både positivt och negativt, men framförallt förståeligt. Inte för att de är kvinnor utan för att alla välfungerande sociala umgängen fungerar för att man ger varandra plats. Man avbryter inte varandra. Man väntar tills det finns en lucka, vilket det gör, och då om man har någonting att tillföra yttrar man sig. Inte annars. Undantag finns naturligtvis.

Minimikrav på män man har sex med

Kvinnor utan ”sexuella spärrar” brukar prata om hur bra sex de alltid har. Alla män är bra i sängen i deras värld. Att ha minimikrav och åsikter om mäns sexuella beteenden är på gott och ont. Du kanske inte hittar lika många personer att ha sex med men med de få som går att ha i möblerade rum fungerar det väldigt bra med. Du behöver inte tänka tillbaka på dina ungdomsår som rena misären där du hela tiden drog hem sexistiska män som höll en lång monolog om att rätten att kalla kvinnor ”horor” på krogen.

Den medvetna feministkvinnan har möjligtvis en checklista i huvudet över hur män ska bete sig för att få ligga. Egentligen inte krav i strikt mening utan mer minimikrav på hur människor borde bete sig. Det flesta har minimikrav i alla sociala relationer, det behöver inte handla om sex. Vi fikar helst inte med människor som förolämpar oss, är allmänt otrevliga eller bara väldigt påfrestande. Kanske inser du till din sorg att få faller in på din lista beroende på hur lång den är och ”omanlig” den är. Du vill kanske inte ha hem en sexist, en man som kommer på två sekunder och sedan går iväg eller en man som tjatar om sin egen orgasm. Du vill ha hem en person som beter sig helt enkelt och inte gör några direkta konstigheter (vad det innebär är upp till var och en).

Förr påstods det att feminister hade torftiga sexliv, den myten är mer eller mindre död nu. Kvinnor som uppskattar sex, inte bara det fysiska sexet utan är väldigt intresserade i sex i stort hittar jag i feministrörelsen. Precis som samhället är sexet för många väldigt ojämställt och därför är det svårt för mig som feminist att inte vara intresserad av ämnet ”sex”.

Mannens orgasm är den centrala och mannens uthållighet avgör tiden. Att kvinnor har lättare att uppnå orgasm vid oralsex är ingenting att tala om. Förr förväntade jag mig alltid att den mest orgasmfixerade mannen skulle känna lite empati här men nej då.