Teoretisk ånger berättigar sexpress

”Tänk om du ångrar dig.” Jag kan inte minnas att jag har berättat att jag inte vill ha barn utan att få det svaret. Hur kommer det sig att du inte vill ha barn? Har du aldrig velat ha barn eller är det något som vuxit fram? Barnfria personer kan komma på flera tänkbara reaktioner om någon berättar att denne inte vill ha barn, men det verkar inte vara normen.

”Tänk om du ångrar dig.” Jag vet inte vad jag ska med den informationen till. Att ångra saker är en del av livet. Om en person ångrar sig ångrar den sig. I den mån det är ett bekymmer är det den personens bekymmer. Var är engagemanget för människors ånger i andra sammanhang? Varför är det just kring beslutet att inte skaffa barn folks oro för att vi ska ångra oss manifesteras?

”Kan en på allvar ångra sina barn? Frågan är så tabu att den knappt går att ställa.” Så inleds ett reportage i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar.

Ottar har träffat tvåbarnsföräldern Pia som ibland ångrar att hon skaffade barn. Pia heter egentligen något annat. Medan några av oss finner det positivt att vi kan prata om denna ånger finns det andra som oroar sig för risken att öppna en dörr som inte borde öppnas. De oroar sig för vad det skulle kunna leda till på sikt om det skulle bli mer accepterat att ångra sina barn.

Det är knappast särskilt konstruktivt att ångra att man skaffade barn. Har man skaffat barn har man skaffat barn. Just därför är det viktigt att personer tillåts stanna upp och känna efter om de vill ha barn.

Fundera på om du vill ha på ditt samvete att ett barn blir till som en följd av att du sa till någon att den kommer att ångra sig annars. Varför skulle någon skaffa barn på grund av det kanske du tänker, men varför ens säga något sådant till någon om du inte tror att det påverkar personen ifråga?

Jag vill inte ha på mitt samvete vilket val någon gjorde kring att få barn. Det måste vara upp till var och en att avgöra om den vill ha barn. Tänk om en person som skaffar barn för att inte ångra sig istället ångrar att den skaffade barn? Att frågan sällan ställs från det hållet beror på att vi utgår ifrån att föräldrar inte kan ångra sina barn. Även den som känner sig osäker inledningsvis kommer vilja vara förälder när barnet väl finns. Det ligger säkert något i det. De som ångrar att de skaffade barn ångrar inte att människan finns.

”Och i en mening är det egentligen inte möjligt att ångra sina barn, enligt Stina Järvholm. Det går inte att ångra att en annan människa finns, vilket gör känslorna kring ångern så svåra såväl existentiellt och religiöst som filosofiskt.” (OTTAR)

De som har skaffat barn kan däremot fråga sig själva om de hade gjort det om det hade varit möjligt att backa bandet. Det är en hypotetisk diskussion, men det är den som föranleds av ”tänk om du ångrar dig” också. Den ångern är lika hypotetisk, men anses ändå så pass viktig att man bör ta det förmodade säkra (att man inte ångrar att man skaffade barn) framför det osäkra (att man nog kommer att ångra sig om man inte skaffar barn).

”Samtidigt finns det en viktig poäng med att det just är tabu att ångra sina barn, det fyller en central funktion, konstaterar Stina Järvholm. Många har vittnat om att man får leva ganska eländigt om man behöver starta livet med en känsla av att vara någons oönskade problem. Så man måste nog säga att det finns en del friskt i det tabut också.” (OTTAR)

Det måste gå att prata om att man hade gjort ett annat val i dag om det hade varit möjligt utan att det blir personligt. Jag tror att det går. Är det inte allvarligare om någon ångrar att den blev förälder än om någon ångrar att den inte blev det? Den barnlösas ånger drabbar bara hen själv, förälderns ånger riskerar att gå ut över barnet. Trots detta får personer, framförallt kvinnor, höra att de kommer att ångra sig om de inte skaffar barn. Detta samtidigt som få saker är så tabubelagda som att ångra att man skaffade barn. Hur går det ihop? Man utgår som sagt från att föräldraskapet, särskilt moderskapet, inte går att ångra.

Innan du försöker förmå någon annan att skaffa barn med dig eller någon annan bör du fundera på om du vill bidra till att någon som är osäker vad på den vill tar ett beslut som den senare kan ångra. Om du ömmar för andras ånger vill säga.

Feminist av att få barn

Krävs det en dotter för män att bli feminister? Män som blivit feminister av att få en dotter och berättat om sina feministiska uppvaknanden har fått både positiva och negativa reaktioner. Positiva reaktioner från föräldrar som känner igen sig, men också från personer som gärna ser att fler män engagerar sig för jämställdhet. Negativa reaktioner från antifeminister, men kanske framförallt från feminister.

Feminister som undrat varför de inte blivit feminister tidigare. Feminister som ifrågasatt all den positiva uppmärksamhet de ändå fått. Feminister som påtalat att dessa män återigen upptagit en tänkbar kvinnas utrymme, knappast feministiskt.

Varför krävde det feministiska uppvaknandet en dotter? Varför räckte inte andra kvinnor som stått dem nära? Jag föreställer mig att en del av det beror på att de betraktar sin dotter som ett oskrivet blad. En person som de undermedvetet kan projicera hur gruppen män behandlar gruppen kvinnor på. För någonstans har de en föreställning om hur män är mot kvinnor och den är inte till kvinnors fördel.

Jag vet inte hur uppriktiga dessa män är. Om det är andra mäns förehavanden som ligger till grund för deras föreställningar om män som grupp eller om de vet med sig att de själva behandlat kvinnor illa. Tankeexperiment: Skulle du vilja att din dotter träffade någon som behandlar kvinnor på det sätt du gör, någon med din kvinnosyn?

Papporna har kontroll över hur de behandlar andra kvinnor, men de har ingen kontroll över hur andra män kommer att behandla deras dotter. De har visserligen ingen kontroll över hur män behandlar andra kvinnor som stått dem nära heller, men för sina barn har man ett annat juridiskt och moraliskt ansvar än för en mor eller en syster.

Män kan av förklarliga skäl inte relatera till kvinnoförtrycket på det sätt (inte alla) kvinnor kan. Och det är nog ingen som förväntar sig det heller. Att de kan behöva relatera till det genom någon annan, en kvinna, får man ha viss förståelse för.

Personer som adopterat, men tidigare inte haft någon förståelse för den rasism adopterade personer utsätts för, kan få någon slags uppvaknande av att erfara hur deras barn blir bemötta. För en del krävs ett barn med annan funktionsförmåga för att de ska läsa på om funkofobi och kräva lika rättigheter oavsett funktionsförmåga. Jag har ingen aning om föräldrarna till dessa barn framställs som skrytsamma för att de skriver om sina nyvunna erfarenheter och insikter.

De flesta av oss känner eller har känt äldre personer. Undermedvetet har vi någon föreställning om hur det är att vara äldre, hur det är att bli bemött som äldre. Vi har säkert hört äldre säga att det var bättre förr. Det ger oss inget uppvaknande. Det får oss inte att skriva texter om bättre villkor för äldre trots att de flesta av oss kommer att vara äldre en dag. Yngre skulle kunna engagera sig i ”äldrefrågor” medan de har inflytande. Medan personer fortfarande lyssnar på dem och tar dem på allvar. Men så är icke fallet. Uppvaknandet kommer först på ålderns höst i den mån vi själva drabbas av synen på äldre. Då riskerar man istället att ses som någon som bara talar i egen sak. Borde inte en äldre släkting ha räckt?

När vi frågar oss om inte andra kvinnor borde ha räckt för den man som blivit feminist av att få en dotter låter vi det vara underförstått att det hade räckt för en kvinna. Är det verkligen så? Det finns massor av kvinnor som blivit feminister av att få en dotter eller ett barn över huvud taget.

Man kan fråga sig varför män inte tycks bli feminister av att få en son. För att det inte skulle ge dem lika mycket kredd? En vän och jag skämtade en gång om att man istället för att fråga om det blev en dotter eller en son skulle fråga om det blev ett offer eller en förövare. Män med döttrar verkar ha mer sympati för sina döttrar såsom offer än vad män med söner verkar ha för andras döttrar såsom offer. Annars hade de lika gärna kunnat få ett feministiskt uppvaknande av att få en son.

Könsroller är som regler mer uppenbara för personer som spenderar tid med barn, har vägarna förbi barnavdelningar av olika slag och översköljs med reklam som inte alls riktar sig till barn. Föräldraskapet torde få vem som helst att bli mer medveten om hur könsroller fungerar i praktiken. Det sker dessutom under en spännande period i livet. Inte konstigt att en del börjar brinna för feministiska frågor. Att de skriver på listor för kläder för barn, mammabloggar och pappapoddar under föräldraledigheten.

Varför krävdes det barn för en del kvinnor att bli feminister? Borde det inte ha räckt att de är kvinnor? Att de haft systrar, mammor och kvinnliga klasskamrater? Kan man kräva mer insikt av kvinnor för att de är kvinnor? Jag vet inte. Jag vet bara att närstående kvinnor inte ens räckt för att kvinnor ska komma ut som feminister, skriva feministiska statusuppdateringar ocg blogginlägg. Ibland har det krävts barn. Så väl för män som för kvinnor.

Döttrar påminner oss om kvinnoförtryck som är att vänta om vi inte gör något. Det går att förhålla sig till det på ett teoretiskt plan på ett helt annat sätt än närstående kvinnors livsöden. När föräldrar talar om sina feministiska uppvaknanden utifrån sina barn behöver ingens pappa indirekt utmålas som skyldig.

Ofrivilligt infertila som inte vill ha barn

Finns det personer som är infertila och inte vill ha barn? Jag tänker inte på personer som har valt sin infertilitet utan på personer som är infertila av andra orsaker. De som är infertila utan att ha valt det vill nästan alltid ha barn verkar det som. De talar om en framtid med barn eller, om de är till åren komna, om barnen de aldrig fick.

Det finns personer som är infertila utan att veta om det och en del av dem vill inte ha barn. Hade det varit annorlunda om de hade varit medvetna om sin infertilitet? Jag har inte hört talas om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn. Jag har ingen aning om hur omgivningen skulle reagera om en ofrivilligt infertil person gick ut med att hen inte ville ha barn. Skulle det anses okej att personen trots sin infertilitet inte ville ha barn? Att alla inte kan få barn är känt, men utgångspunkten är åtminstone att alla vill ha barn.

I den mån det finns personer som är ofrivilligt infertila och inte vill ha barn vill de kanske inte tala om det i jämförelse med personer som låtit sterilisera sig eller personer som tror sig vara fertila.

När vi talar om personer som inte vill ha barn är utgångspunkten att de är fertila. En del som inte vill ha barn är som sagt infertila utan att veta om det. Jag har ingen aning om hur många de är, men det finns. När vi talar om personer som är infertila är utgångspunkten att de vill ha barn. Jag saknar andra perspektiv. Jag vill läsa om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn även om jag inser att personer hellre vill läsa om personer som vill ha barn. De är betydligt fler om inte annat.

Jag lyssnade på Vetandets värld i P1 om unga canceröverlevare om sex och fertilitet för någon dag sedan. I programmet talade de om och med unga som genomgått en eller flera cancerbehandlingar som barn. De fick ingen eller bristfällig information om hur behandlingen kunde komma att påverka deras fertilitet och sexualitet.

Personer har rätt att få information om hur olika behandlingar kan komma att påverka dem. Inte minst för att de ska kunna ta ställning till om de vill genomgå dem eller inte. Viss påverkan anses mer allvarlig än annan. Det anses särskilt allvarligt om personer inte får information om att en viss behandling kan påverka deras möjligheter att få barn. Det anses till exempel inte lika allvarligt om de inte får information om hur viss vård kan påverka deras sexualitet i största allmänhet.

Att vi inte hör talas om ofrivilligt infertila som inte vill ha barn beror givetvis också på att de inte har försökt skaffa barn. Min utgångspunkt när jag skriver att jag inte vill ha barn är att jag är fertil. Om jag är infertil vill jag antagligen inte veta om det då personer tenderar att vilja ha det de inte kan få. Jag tilltalas av tanken på att välja bort föräldraskapet. Personer som är ofrivilligt infertila och är medvetna om det har inte gjort något val.

Att personer vill ha det de inte kan få är också en förklaring till att jag inte vill sterilisera mig. Jag vill inte riskera att det blir en ”hang up” för mig eller någon jag har en relation med. Jag läste för några år sedan om ett par som inte vill ha barn. Båda steriliserade sig för att ingen skulle riskera att bli lämnad på grund av sin infertilitet. Jag kan förstå resonemanget, men jag vill inte att någon ska vara med mig för att hen ändå inte kan skaffa biologiska barn med någon annan på grund av att hen är infertil.

Mannen som blev lurad på sina könsceller

Hur föräldraskap uppstår juridiskt är en sak. Hur det går till sexuellt en annan. Jag läste familjerätt nyligen. Då stod inte helt oväntat det juridiska föräldraskapet i centrum för undervisningen. Det finns i de flesta fall en koppling mellan det juridiska och det biologiska föräldraskapet. De juridiska föräldrarna har som regel haft samlag med varandra vilket resulterat i en befruktning.

Ibland har det framställts som att en man kan bli förälder på två sätt. Antingen för att han vill bli förälder eller för att någon kvinna har gjort honom till det mot hans vilja. Hur går det till, ska ni tänka nu. Min föreläsare i familjerätt kommenterade att ingen hade ställt frågor om män som blivit föräldrar mot sin vilja med orden: ”Det brukar alltid vara någon som tycker synd om män som blivit lurade på sina könsceller.” Det brukade vara manliga studenter, tillade hon.

Under ett seminarium om vårdnadstvister delade föreläsaren ut en dom. I domen stod bland annat: ”Vårdnaden om barn har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och ska inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra.”

Läste om meningen flera gånger och påmindes om dem som tyckt synd om de som blivit lurade på sin sperma. Personer som menar att det är orimligt om de tvingas betala underhållsbidrag till den andra föräldern. De har därför föreslagit att fäder borde kunna avsäga sig sitt föräldraskap under vissa förutsättningar. Att betala underhåll till den andra föräldern, vanligtvis vårdnadshavaren, är nämligen den enda skyldighet en förälder som inte varaktigt bor med sitt barn har.

Underhållsskyldighet har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och ska inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot varandra. Trots detta har de som tyckt synd om dem som ejakulerar i andras underliv utan en tanke på att bli föräldrar ofta påstått att underhållsbidraget är orättvist och främst slår mot män.

Orättvisan kan handla om att en kvinna inte förvarnade om att hon inte använde hormonella preventivmedel. Om att den gravida inte gjorde abort trots att hon var väl medveten om att spermagivaren inte ville ha barnet. Bortse från att en del inte märker att de är gravida förrän det är försent att genomgå en laglig abort i Sverige.

Sexnormer lurar personer på deras könsceller. Många anser fortfarande att det inte är riktigt sex om inte kuken omsluts av en fitta. Det riktiga sexet det vaginala samlaget ska helst resultera i att sperma och ägg möts. Inte undra på att en del blir oplanerat gravida om riktigt sex närmast förutsätter en risk för befruktning.

Om sexnormerna vore annorlunda och tog en större hänsyn till att det går att ha sex på olika sätt skulle färre personer luras på sina könsceller och färre skulle bli oplanerat gravida. Frågan är varför sexnormerna inte anpassas efter denna verklighet där personer inte alls vill medverka till oplanerade graviditeter* när de har sex, men ändå ha sex som räknas. Trots att det oftast inte finns någon utomstående närvarande när personer har sex finns normerna för hur sex borde vara inom oss. Det kan räcka att de påverkat en av de sexuellt inblandade för att de ska få genomslag. Om människor kunde lägga dem åt sidan i sociala och sexuella sammanhang och istället ägna sig åt varandra vore mycket vunnet.

Innan vi kommit så långt med jämställdheten finns det några enkla sätt att undvika underhållsskyldighet. Undvik att ejakulera i personer vid vaginala samlag. Om du inte klarar av det får du undvika sådana samlag. Alternativen är ”oriktigt” sex som inte riskerar att göra någon gravid eller inget sex om det inte går för sig.

*Lagstiftningen om assisterad befruktning laborerar med begrepp som spermagivare och spermadonator. Spermagivare kan även vara användbart när man talar om så kallade oplanerade graviditeter.

Vad roligt att tant har en politisk åsikt

Behandla inte äldre som barn. Vid en första läsning tyckte jag inte om den rubriken. Antagligen på grund av att jag är tveksam till att personer behandlas som barn. Det beror helt och hållet på vad man menar med det. Om man menar att de inte behandlas med respekt, vilket rubriken syftade på, är jag helt emot att barn ska behandlas som barn. Om man menar att barn ska ha ett särskilt skydd för att de är underordnade sina föräldrar tycker jag att det är helt i sin ordning.

Vid en andra läsning slog det mig att jag uppskattar att rubriken sätter fingret på att människor inte uppskattar att bli behandlade som barn, för det är vad rubriken faktiskt säger. ”Låt barn vara barn” är en tillsynes oförarglig fras som har använts i en rad olika sammanhang. Natashja Blomberg bloggade för en tid sedan om vuxna som tolkar olikkönade barns vänskap som kärleksrelationer och föräldrar som utgår från att deras barn är heterosexuella. Inlägget var läsvärt och jag nickade instämmande till och med sista stycket där Blomberg ställde den retoriska frågan: ”Kan inte barn bara få vara barn?”.

Vuxna har sagt låt barn vara barn för att förmå föräldrar att inte låta sina barn göra och använda saker som de tycker ska vara förbehållna vuxna. Låt barn vara barn har använts som en förevändning för att barn ska ägna sig åt sådana saker som barn ”förr i tiden” ägnade sig åt. Leka med kottar och annat roligt. Vuxna ska däremot inte lajva sina föregångare och avhålla sig från sådant man inte ägnade sig åt förr i tiden, internet till exempel. De är ju vuxna. Gemensamt för de sammanhang i vilka frasen förekommer är att de är vuxna. Det är aldrig barn som kräver att få vara barn. Barn kan rentutav vilja sitta vid vuxenbordet.

Låt barn vara barn är en användningsbar fras för att var och en kan fylla den med det innehåll som passar dem. Minst lika tacksam som det lättsamma politiska budskapet ”Låt lärare vara lärare”. Om man klarar av att bortse från i vilka sammanhang den har använts det vill säga. Ibland ska vi låta barn vara barn för att barn liksom andra människor ska ha möjlighet att forma sina liv efter eget huvud. Utifrån en liberal utgångspunkt låter det alldeles utmärkt att människor ska vara herrar över sina egna liv, men kommunicerar ”låt barn vara barn” det? Vore det inte rimligare att förtydliga det i sådana fall med tanke på att budskapet också har använts för att begränsa unga, framförallt unga kvinnor?

Låt barn vara barn kan också handla om att man i grunden betraktar barn som könsneutrala i den meningen att de när de är små är mindre påverkade av socialt konstruerade kön än vad de kommer att vara senare i livet. En process man vill skjuta fram så långt det bara går.

Men det var Patrik Kronqvists ledare om äldre som behandlas som barn jag skulle skriva om. Kronqvist skriver: ”Jag är själv en del av problemet. När äldre i min närhet sagt saker jag inte håller med om har jag ofta lett överseende, tänkt att de ju är gamla. För det skäms jag nu. Äldre bör visas respekt och i det ingår att deras argument bemöts.”

”Vad roligt att tant har en politisk åsikt” påminner mig om föräldrar som publicerar ”Vad roligt att mitt barn uttryckt en politisk åsikt”-uppdateringar på Twitter, men också om personer som skrattar åt äldre som talar om sex. Vad roligt att tant pratar om kondomer.

Samtidigt finns det personer som tar på sig roller som de får serverade. Det kan handla om den roliga tjockisen, om den rationella högermannen utan känslor, om feministen som vill passera som manshatare eller om Marit Paulsen som har identifierat sig som tant sedan 1994. Tänk roller journalister skulle nappa på.

Det finns tjocka som är trötta på föreställningen om den roliga tjocka personen. Samtidigt måste tjocka få vara roliga om de känner för det. Det är först problematiskt om de endast får vara roliga. Om de inte också kan få vara komplexa, begåvade, empatiska, vänliga och sexiga. Det gäller även äldre människor.

Omtänksamma människor som oroar sig för att du kommer att ångra dina normbrott

För några år sedan nämnde jag i förbigående att jag inte ville gifta mig. En person i mitt sällskap undrade hur jag kunde veta det och ville ha det till att det var en fråga om min ålder. Hade jag bara varit äldre hade jag förstått att äktenskapet också var för mig. Jag blev ganska tagen för jag hade aldrig fått en sådan reaktion innan vad gäller äktenskap och har dessbättre inte fått det sedan dess. De allra flesta verkar vara medvetna om att alla inte vill gifta sig. Alla som lever under äktenskapsliknande förhållanden utan att ingå äktenskap är en indikation på det om inte annat.

Personens reaktion påminner om en vanligare reaktion, nämligen om hur en del reagerar om någon inte vill ha barn. ”Hur kan du veta det?” eller ”Tänk om du ångrar dig?” är vanliga reaktioner om du frågar personer som har erfarenhet av att prata om att de inte vill ha barn.

Det tillhör nog ovanligheterna att barnfria träffar på personer som reagerar med att visa intresse och vill veta mer om hur de resonerar kring barn och föräldraskap. Sådana saker får de prata med varandra om. Vanligare är nog att barnfria förväntas försvara sig mot andras förutfattade meningar om personer som inte vill ha barn. Det kan för all del vara intressant på något plan, om inte annat som argumentationsövning. Om allt går vägen kommer de du samtalade om barnnormen med ihåg vad ni talade om längre fram och tänker att det kanske inte var dumt det som sades om att man också kan använda sin valfrihet till att välja bort det som anses höra livet till.

Personer som antingen har eller vill ha barn har en benäghenhet att ta det personligt om någon annan inte vill ha barn. Väljer du bort något andra har valt är det som att säga att de har valt fel. Bara för en självupptagen person borde det vara en rimlig slutsats.

Jag har ingen aning om personer som bemöter andra på detta vis har för vana att göra det när de blir lika tagna av något som jag blev när en person ifrågasatte att jag inte ville gifta mig eller om det är barnnormen som aktiverar dem, men det går inte att komma ifrån att det är ett otrevligt sätt att bemöta medmänniskor på.

Personer kommer uttrycka oväntade saker och då är det bra att ha funderat på hur man ska hantera det när det händer. Om du är övertygad om att barn är meningen med livet och du möter någon som indirekt talar om för dig att det inte finns någon mening med dennes liv förstår jag om du reagerar, men ta ett steg tillbaka. Barn är inte meningen med allas liv även om det råkar vara meningen med ditt. Oavsett om du köper det eller inte går det alldeles utmärkt att andas några gånger när någon säger någonting oväntat och svara någonting mer genomtänkt som inte riskerar att kränka personen. Om det inte också är meningen med ditt liv att göra personer som har en annan mening med sitt obekväma det vill säga.

Jag är knappast ensam om att ha fått den här sortens reaktioner när jag nämnt att jag inte vill vara förälder. Jag argumenterar inte emot längre. Antingen säger jag ingenting eller så upprepar jag bara att jag inte vill ha barn eller vara förälder. Det finns ingenting att försvara. Det finns inget krav på att ha någon meningen med sitt liv, eller på att man måste dela den med det stora flertalet i den mån man har formulerat någon för sig själv.

Om personer ångrar eller rättare sagt ändrar sig får de väl göra det och skaffa barn, tänker jag. Om de ångrar att de inte skaffade barn, läste en annan utbildning eller vad det kan vara frågan om när det är försent att göra någonting åt, vilket att ångra sig också kan antyda, må det vara hänt. Att riskera att ångra saker är en del av livet. Det är inte omedelbara kränkande reaktioner något vaccin emot. Om någon ändrar eller ångrar sig får väl den som känner sig manad klämma ur sig ”Vad var det jag sa” om det gör hen lyckligare.

Föräldrars åsikter om surrogatmödraskap

Funderade på vad jag har svårt för när surrogatmödraskap diskuteras och kom fram till att jag kanske borde börja i den andra änden. Vad har jag inte svårt för när surrogatmödraskap diskuteras? Om frågan diskuteras ser jag det som något positivt, men frågan har hittills präglats av personer som har bestämt sig för vad de tycker och i stort sett menar att det inte finns någonting att diskutera.

Diskussionen handlar inte om surrogatmödraskap i sig utan om det ska fortsätta vara förbjudet eller inte. Inom RFSU som jag är medlem i råder delade meningar om surrogatmödraskap. Förhoppningsvis finns det mer utrymme för en förutsättningslös diskussion där än på debattsidorna.

Två saker som jag har svårt för handlar om föräldrars åsikter om surrogatmödraskap och föräldraskap. Det lyfts inte sällan fram att ”en graviditet är bland det farligaste en fertil kvinna kan utsätta sig för”. Därför kan det ”aldrig vara acceptabelt att betala någon för att gå igenom dessa risker”. Det är ofta personer som genomgått en graviditet och kanske kommer att genomgå fler som påpekar detta. Hade det inte varit mer trovärdigt om personer som avstod en graviditet på grund av riskerna lyfte fram detta argument? Annars verkar det mest som att det visserligen är det farligaste, men bara om man gör det åt någon annan för de allra flesta kvinnor skaffar barn.

Det skulle aldrig falla mig in att be någon annan att bära och föda ett barn åt mig. Och nej, det handlar inte främst om att jag inte vill ha barn. Vill någon bära och föda barn borde det vara på den personens initiativ, tänker jag, men det finns personer som skaffar barn främst för att deras partner vill ha barn. Det har påståtts att kvinnor är mer pådrivande än män att skaffa barn inom heterorelationer. Jag har ingen aning om det stämmer, men det vore orimligt om den som inte skulle bära och föda barnet i sådana fall vore den pådrivande. Därmed inte sagt att det någonsin är rimligt att försöka övertala någon att skaffa barn med eller åt en.

Den andra saken jag har svårt för är föräldrar som argumenterar mot surrogatmödraskap med att barn och föräldraskap inte är någon mänsklig rättighet. Argumentet kanske går hem hos andra föräldrar, men det kan knappast syfta till att övertyga personer som inte har barn. Det är en annan sak som präglar diskussionen om surrogatmödraskap. Att de som deltar verkar vara mer intresserade av att nå ut till sina egna än personer som kan komma att överväga surrogatmödraskap. Om du talar om för personer som inte kan få barn att det inte är någon mänsklig rättighet framstår du enbart som osympatisk. Men du kanske brukar tala om för kvinnor som beklagar sig över att de aldrig får orgasm vid sex med andra att det inte är någon mänsklig rättighet heller, vad vet jag.

Barnförbudsförespråkare som inte röstade med fötterna

Kommer ni ihåg när alla pratade om ett café i Stockholm som hade infört barnförbud? På dörren hade man satt upp en skylt med budskapet ”För allas trevnad råder barnförbud i lokalen”.

Efter att flera tidningar hade skrivit om barnförbudet, det hade diskuterats i debattprogram och självaste Diskrimineringsombudsmannen hade uttalat sig om det – åldersdiskriminering är förbjudet sedan 2009 – togs skylten ned.

barnfördbud

Caféet hade knappast fått någon uppmärksamhet om det istället hade satt upp en skylt som angav en maxgräns för antalet barnvagnar i lokalen, vilket jag sett på flera caféer i Stockholm. Det kan exempelvis handla om brandsäkerhet eller att begränsa antalet barn i lokalen.

Reaktionerna på Nelly’s barnförbud var blandade. Jag skrev ett kort blogginlägg med rubriken ”Kungsholmens tråkigaste café portar barn”. Flera personer försvarade caféet på Kungsholmen och passade på att efterlysa fler barnfria arenor. På Cafekartan gav flera personer Nelly’s 5 stjärnor i betyg utan att ha varit där, detta enbart på grund av barnförbudet. Andra uttryckte att de inte skulle sätta sin fot på caféet (igen), med eller utan barn.nellys

Sedan en tid tillbaka är caféet i fråga nedlagt. Jag har knappt sett någon uppmärksamma nedläggningen, vilket förvånar mig med tanke på tidigare skriverierna om Nelly’s. Inom kort tar Sveriges största cafékedja plats i lokalen. Det är sannolikt en uppgraderingen, men jag lär inte märka av den. Lokalen är bra, men Kungsholmen har lite för många trevliga caféer för att jag skulle inta mitt kaffe på ett café som har en negativ inställning till barn i cafémiljö eller tillhör en kedja.

Att förbjuda barn att vistas i lokalen verkar inte ha varit någon succé. När jag såg att caféet hade stängt för några veckor sedan undrade jag var alla som uppskattade barnfria miljöer hade varit det senaste året. Borde inte de ha fikat där? Det har trots allt gått bra för cafébranschen de senaste åren.

Caféet drog visserligen tillbaka barnförbudet efter all kritik, men jag har som sagt knappt sett några reaktioner på att caféet är nedlagt. Kanske hade fler sörjt om caféet hade stått på sig? Mer troligt är att de som försvarade Nelly’s barnförbud inte ens har någon aning om att caféet slagit igen eftersom att de ändå aldrig fikade där.

nellyskomNågra kommentarer från Cafekartan.

Det sägs ofta att man ska rösta med fötterna. Det har inte de som ogillar att vistas bland barn gjort i det här fallet och då är det väl klädsamt om de inte beklagar sig över att caféet fått stänga igen, kan man tycka.

Jag vet inte hur många gånger jag beklagat mig över att ställen fått stänga igen. Den feministiska HBTQ-bokhandeln Hallongrottan till exempel. Jag handlade där några gånger innan jag flyttade till Stockholm och även några gånger som Stockholmsbo, men vi var på det hela taget för få som gjorde det för att bokhandeln skulle klara sig. Jag har inte alltid råd att stödja bra projekt, men jag har åtminstone en idé om att göra det när jag kan.

Relaterat: SR, Expressen, Expressen, Mitt i, Aftonbladet, DN,

Självförtryckets mekanismer och barnfödarstrejk

”Ett stort hinder var kvinnorna själva, deras självsyn. Det finns stor insikt hos flera av 1880-talets kvinnliga författare om självförtryckets mekanismer. Hur kvinnor medverkar till sitt eget förtryck genom att förminska sig, underordna sig, vara till lags och lida i tysthet.”

Den tankegången var ännu mer närvarande i mitt liv när var 14 år och valde bort en del saker som förknippas med den traditionella kvinnliga könsrollen. Sådant som jag förväntades ägna mig åt enbart på grund av mitt kön utan att det gav mig någonting. Sådant som hade potential att begränsa mig och min rörelsefrihet. Allt annat hade jag betraktat som någon form av självförtryck även om jag vid den tidpunkten inte kände till begreppet.

Jag valde med ett visst motstånd från personal vid Ungdomsmottagnigen bort p-piller och jag vägrar låta män ejakulera i mitt underliv. Jag tänker inte vara till lags och riskera min hälsa för mäns skull. Deras sexualitet är inte på något sätt viktigare än min. När jag läser om att varannan kvinna får skador i samband med vaginal förlossning och att det framställs som någonting normalt, en del av att vara kvinna, tänker jag återigen på självförtryckets mekanismer.

Jag frågade på Twitter om några hade övervägt att barnfödarstrejka för bättre förlossningsvillkor. Den som innerligt vill ha barn kan säkert tänka sig att gå igenom ett och annat obehag utöver vad själva graviditeten i sig har att erbjuda, särskilt om de inte känner till något annat.

Flera har hävdat att män inte skulle acceptera att föda under liknande förhållanden och riskera sina hälsa på det sätt kvinnor gör för att sätta barn till världen. Jag tror dem och det hade varit fullt rimligt av männen. Frågan är varför kvinnor ska acceptera dagens förlossningsvillkor.

Att gravida dör i samband med förlossning förekommer knappt i Sverige. I Sverige är risken en på 14 100 att dö i samband med graviditet eller förlossning, enligt Unicef. Det finns andra komplikationer som kan ställa till med mer eller mindre allvarliga följder. Döden är inte allt. Det vore fullkomligt orimligt att ha vården länder i vilka kvinnor kan räkna med att en andel av dem kommer att dö för att de blir gravida som jämförelsenorm. Har man kommit längre än flera andra länder på något område är det också rimligt att ställa andra krav.

Nu vill inte jag vara förälder av flera skäl – barnfödarstrejk är således inget för mig. Det hindrar inte att jag har all sympati för personer som vill ha barn, men avstår det under rådande omständigheter för att de inte vill bidra till förtrycket av sig själva.

Det är utmärkt att barnmorskor har börjat vittna om undermåliga arbetsvillkor och hur de går ut över de som ska föda. Tidigare har det varit ganska tyst om detta för att man inte velat skrämma upp kvinnor. Komplikationerna drabbade dem likväl, men tystnaden bidrog till att de framstod som ”naturliga”. Om knappt någon höjer på ögonbrynen och omedvetenheten om att det kan fungera annorlunda är stor är det enkelt att tro att omständigheterna är lika naturliga som att ”vabruari” inte går att undvika.

Bara det senaste året har allt fler pratat om förlossningsskadorna som en konsekvens av politiska beslut och bristfälliga arbetsvillkor snarare än en ofrånkomlig del av kvinnors liv, vilket är fullt rimligt då endast ett fåtal kommer att avstå barn av politiska skäl. Barnfödarstrejk är ingen realistisk lösning.

Att påtala den politiska aspekten synliggör att det som kan betrakatas som ett självförtryck inte måste vara ett, villkoren för att föda barn kan förändras till det bättre och det måste vara fokus.

Handlar inte #Patriarkatetlurademigsombarn om vuxnas föreställningar om kvinnligt och manligt?

#Patriarkatetlurademigsombarn är en aktuell hashtag på Twitter under vilken det twittras om könsroller, hur de påverkade en negativt som barn och hur patriarkatet servererade dem som ”naturliga” . Min första reaktion var att hashtaggen är alldeles för lång för Twitter. Min andra reaktion var att ifrågasätta själva innehållet. Patriarkatet lurade mig… Okej?

Andra delade uppenbarligen inte min uppfattning (som jag höll inne med) om att #Patriarkatetlurademigsombarn inte var tillräckligt teckensparande eller lågt nivåmässigt då hashtaggen ”trendade” på Twitter. Vad lurade patriarkatet mig som barn?, frågade jag mig själv, så någon funktion fyllde väl hashtaggen trots allt. Så många har twittrat snarlikt om hur de upplevde att ojämställdhet och begränsningar av barns livsutrymmen beroende av kön var något naturligt när de var barn. Patriarkatet måste ha ”lurat” mig med i sådana fall tänkte jag, men jag kom verkligen inte på något av betydelse.

Måhända avser de som twittrar under #Patriarkatetlurademigsombarn tonåringar, det finns en benägenhet att kalla människor upp till 18 år barn. Jag kan se hur tonåringar på egen hand påverkas av könsnormer då deras (och vuxnas) könsrelaterade normbrott sanktioneras i betydligt högre grad än barns dito. Det är inte okej för en tonåring eller en vuxen att lägga sig på golvet i en butik och skrika, men vi har överseende med om ett barn gör det. Det finns åtminstone bland vissa vuxna en idé om att barn ska få ”leka av sig” innan de ska inrätta sig i ledet.

Om någon talar om barn ser jag små individer i sandlådan framför mig. Barn verkar i ett sammanhang precis som vuxna, men de är betydligt mer normblinda och därmed också mer normbrottsbenägna än vuxna. Barn kan begränsas av vuxnas idéer om ”kvinnligt” och ”manligt” utan att de för den sakens skull omfamnar dessa, gör dem till sina egna och betraktar dem som naturliga. Man pratar inte öppet illa om barn som bryter mot ”kvinnligt” och ”manligt” på det sätt man gör om tonåringar eller vuxna. Möjligtvis om deras föräldrar som låter det ske.

Jag skakar på huvudet åt personer som använder ordet ”pojkflicka” då jag alltid har sett det som en del av konceptet barn att vara normblind och då blir det en mix av ”kvinnligt” och ”manligt”. Om barnen ges fria händer och inte begränsas av vuxna som är mer inriktade på könsmässig renlighet det vill säga. Pojkflicka är någonting vuxna kallar sina barnjag i efterhand. De var pojkflickor för att de ägnade sig åt enligt vuxna manligt kodade saker, men när de ägnade sig åt dem tänkte de antagligen inte ”Här sitter jag och leker med bilar, vilket är manligt kodat” utan snarare ”Här sitter jag och leker med bilar”.

Flera har twittrat om att patriarkatet lurade dem att män skulle vara kåtare än kvinnor. Vilka uttryck tog detta? Är det inte sådant personer som passerat barnstadiet tror på? En majoritet av det jag läst under #Patriarkatetlurademigsombarn är sådant som jag skulle säga påverkar tonåringars och vuxnas uppfattning av vad som är ”kvinnligt” och ”manligt”, men inte nödvändigtvis barns.

Patriarkatet fick inte mig att tro att det är kvinnors uppgift att ta hand om hushållsarbetet, att det är fel att som man slå en kvinna för att det skulle vara fegt, att det är ett uttryck för kärlek när killar tafsar på tjejer i låg- och mellanstadiet. Jag såg sådant som oacceptabelt redan då. Jag vaknade inte en morgon med insikten att det inte var rätt, det var aldrig rätt.

Att lägga stor vikt vid sitt yttre och sträva efter att passera som attraktiv har kanske sjunkit ned i åldrarna sedan jag var barn. Jag skriver kanske för att vuxna genom historien har bilden av att saker sjunkit ned i ålderarna utan att de nödvändigtvis har gjort det. Jag har ingen upplevelse av att jag brydde mig om att passera som attraktiv. Kanske för att jag begåvades med en familj som inte lagt något stor vikt vid det yttre, vad vet jag. Jag lurades inte att sex skulle vara på mäns villkor, att fotboll är för män (även om min mormor sa det vid några tillfällen när jag själv ägnade mig åt sporten) eller att mitt vuxna liv skulle handla om att ta hand om hem och barn.

Jag var ganska ointresserad av det ”motsatta könet” upp till de tidiga tonåren och innan man börjar förhålla sig till det har patriarkatet ganska lite att säga till om, tänker jag.