Låt unga organisera sig

Abortmotståndarna Ja till livets ungdomsorganisation Älska livet, som framtill nyligen var helt okänd för mig, har värvat unga medlemmar till sin organisation genom att bjuda på juice. Att medlemskapet är gratis och att man bjuder de som går med på juice är antagligen talande för deras utsikter att värva nya medlemmar.

Enligt en förälder vars barn var nära att uppge sitt personnummer till representanter för Älska livet visste de unga som organisationen tog kontakt med inte om att de blev medlemmar genom att uppge namn och personnummer. De trodde enligt föräldern att de enbart signerade ett upprop mot abort och att de var omedvetna om att de i och med det också blev medlemmar. De fick inget medlemskort eller liknande, vilket modern som Dagens Nyheter talat med tolkar som att man vill dölja för föräldrar att deras barn gått med i en organisation som ”sprider ett kontroversiellt budskap”.

Givetvis ska man inte omedvetet kunna gå med i en politisk eller religiös organisation. Älska livets ordförande Emelie Litsgård menar att alla som blev medlemmar gjorde ett aktivt val. Kanske gjorde flera av dem det, kanske inte, det kan inte jag svara på, men det är intressant att man nog är mer kritisk mot att 13-åringar kan gå med i föreningar mot abort än att spädbarn döps mot sitt medvetande. Jag är den sortens liberal som tycker att även unga ska kunna åtnjuta sina fri- och rättigheter. Jag skyr liberaler som menar att det är självklart att föräldrar har äganderätt över sina barn och rätt att bestämma över dem, samtidigt som man tycker att det är självklart att individen från och med att den blivit myndig (innan är individen ingen riktig individ) ska få injicera heroin morgon, middag, kväll. Jag får inte ihop de två resonemangen, de verkar alltför skräddarsydda för att försvara omyndigas frånvaro av de fri- och rättigheter som myndiga kan ta för givna.

Jag menar att 13-åringar i varierande mån kan göra aktiva val och att organisationsfriheten även borde omfatta dem. Oavsett om de vill skriva under upprop för dödsstraff eller mot abort. Om de gör det ska de vara medvetna om det, vilket man knappast kan beskylla spädbarn för att vara när de döps in i Svenska Kyrkan.

När jag läste om juicevärvningen trodde jag först att Älska Livet hade vänt sig till verkliga barn som man kan förvänta sig sittandes i sandlådor med hink och spade. När jag förstod att de rörde sig om bland annat 13-åringar kände jag genast avsmak inför vuxna som inte anser att 13-åringar borde kunna organisera sig mot sina föräldrars vilja. Varför framställs det som så självklart att det inte går att hitta 13-åringar som är emot abort? Jag var övertygad ateist långt tidigare än så, det var innan jag hade lärt mig ordet. Jag kände mig utsatt när skolpersonal utan resultat försökte tvinga mig att sjunga kristna sånger. För mig var det lika otänkbart att tro på gudomliga varelser som på troll och då hade jag ändå trott på tomten några år tidigare.

Föräldrar som vill att deras barn ska känna förtroende för dem bör tänka på vad de förmedlar. Hade jag kommit i kontakt med Humanisterna som 8-åring hade jag säkert gått med. Med det sagt tror jag inte att jag var ensam om att ha övertygelser i ung ålder. Det blir löjligt om vi ställer krav på unga att vara mer ideologiska än snitt för att gå med i en förening när vuxna tillåtna skäl för att göra detsamma är att ens vänner gjort det.

Flera ungdomsorganisationer har värvat fiktiva och riktiga medlemmar på ett ohederligt vis, i de fallen har det varit en direkt konsekvens av ett selektivt samvete i kombination med att de bidrag sådana organisationer kan få ta del av är baserade på antalet medlemmar och att man gärna vill maximera klirret i kassan. Frånsett det ger det en viss tyngd att ha många medlemmar. På grund av vissa organisationers uppdagade bidragsfusk anser en del att det borde kosta att ansluta sig till organisationer, andra menar att det inte ska kosta att engagera sig politiskt. Aktivism, det vill säga oavlönat påverkansarbete, kan ses som ett bidrag i sig om än inte ekonomiskt.

Det är klart att förutsättningarna för att ragga medlemmar torde vara högre om det inte kostar någonting att gå med i en organisation, men vad gäller unga är det också en fråga om att alla inte har råd att ansluta sig till föreningar för likasinnade om det kostar. Om det kostar någonting alls eller för mycket finns risken att unga inte kan engagera sig politiskt. Med tanke på att man då och då beklagar sig över hur oengagerade unga är, vilket verkligen kan ifrågasättas, vore det dumt att stänga dörrarna för dem. Det finns gissningsvis gott om föräldrar som inte är det minsta intresserade av att finansiera sina barns medlemskap i föreningar vars värdegrund kolliderar med den egna. Tänk på deras barn.

Det blir värre

HBT-rörelsen menar att det blir bättre. Den internationella kampanjen It Gets Better och den svenska motsvarigheten Det Blir Bättre har den senaste tiden uppmärksammat olika framsteg för HBT-personer. Sedan några månader tillbaka har jag föreställt mig en kampanj som skulle heta Det blir värre. Den skulle belysa saker som varit betydelsefulla för att göra tillståndet värre och på sikt tillsammans med en rad politiska beslut kommer att se till att det blir än mer så. Sno gärna min kampanjidé.

Sexköp, droger och singelhushåll!

En del har bilden av Holland som frihetens högborg för att holländarna inte har lika restriktiv lagstiftning mot narkotika och för att sexindustrin är friare där än i till exempel Sverige. Även personer som själva är ointresserad av att sälja eller köpa sex och använda droger har den bilden. Det är ganska märkligt. Denna frihet berör endast ett fåtal och för dem som varken gynnas eller missgynnas av den borde den vara varken till eller från, men den har skapat en syn på Holland som jag menar är helt orealistisk. Inte blir den bättre av att personer gärna kastar ett öga på Amsterdam när de föreslår lindrigare tag mot personer som nyttjar droger och vill köpa eller sälja sex. Man pratar om att avskaffa eller reformera sexköpslagen beroende på sammanhang och grund för resonemanget. Reformera ligger bättre i munnen då folk kan läsa in vad de vill i begreppet.

De som använder Amsterdam som förebild för Sverige dribblar bort staden i samma sekund som de anför att förändrad lagstiftning på nämnda områden skulle leda till en allmän liberalisering, vilket inte stämmer om vi tittar på fallet Amsterdam. Folk har vaggats in i en tro att det nog är så, men skrapar man på ytan finner man prostituerade, sexsäljare och knark.

Jag tror inte att dessa personer vill att Sverige ska gå samma väg, de vill nog se en allmän liberalisering snarare, men ingenting tyder på att samhället blir mer liberalt i sin helhet för att viss lagstiftning förändras eller slopas helt.  Om någon politik är konsekvent är det väl repressiv (inte minst vid lågkonjunktur då folk blir mer konservativa och tillber personer som Jimmie Åkesson), men knappast liberal.

Frågan är om holländarna upplever att de lever i ett frihetligt land. Jag kan föreställa mig ett antal personer som känner någonting helt annat med anledning av Geert Wilders och hans islamofobiska parti (det tredje största) Party for Freedom.

Som svensk är det trevligt att besöka Riga av många skäl. Att kunna köpa sprit i vanliga butiker är ett av dem. Det inger onekligen en känsla av frihet att kunna konsumera alkohol i ett land där all krog- och butikspersonal inte är noga med att be om legitimation och där alkoholen är lika billig som tillgänglig. Att det finns en gata i Riga där prostitution är lagligt framkallar inte den känslan hos mig. Till skillnad från sexköp och droger är det ganska många som vill dricka en pava vin till maten.

Dutch News skriver ”Amsterdam city council is poised to ban students and young workers sharing flats unless they have a formal relationship” och ”to stop people sharing flats if they do not plan to form a ‘long-term, durable family relationship”.

Personer som betraktas Holland som ett frihetligt land blir nog chockade och så även jag. Det är Europas mest tätbefolkade land och Amsterdams motsvarighet till kommunfullmäktige vill förbjuda personer som inte har ett formellt förhållande  (monogama sådana förmodar jag) och planerar ett långvarigt sådant. Så mycket för den friheten.

Jan Björklund kan inte kommunicera utan ansiktskontakt

Jag uttryckte någon gång min avsky för personer som alltid tenderar att välja mellanvägen. Jag trodde i min enfald att det berodde på att dessa personer aldrig ville ta ställning. Att de kanske hade förmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt och inte var lika benägna att falla för den enkla och till synes konsekventa lösningen ville inte ramla ner.

Efter att ha träffat och lyssnat på åtskilliga personer som tagit ställning till den ena ytterligheten efter den andra förstår jag dem som väljer mellanvägen. Frågor är många gånger mer komplicerade än vad företrädarna för de olika ytterligheterna vill göra gällande, men å andra sidan finns det frågor som är enkla, men som av personer som ogärna vill ta i dem med tång avfärdas som för komplicerade och mångsidiga – ”allting är faktiskt inte svar eller vitt”.

Flera debattörer har uttryckt att det vore förödande att förbjuda kvinnor att täcka ansiktet på allmän plats. Andra debattörer menar att ett sådant förbud är absolut nödvändigt för att stärka kvinnors ställning, integritet och självbestämmande (!). Många har skrivit under på att ett slöjförbud ofrånkomligen inskränker kvinnors rättigheter med förbehållet att det finns sammanhang då vilken klädsel som helst (man talar fortfarande om klädsel som vi förknippar med muslimska kvinnor, inte vilken klädsel som helst) inte kan accepteras eller uppmuntras varpå de rabblat upp några exempel på yrken där muslimska kvinnor under alla omständigheter måste visa sina ansikten.

Lärarexemplet är kanske det allra vanligaste för då ges debattörerna en möjlighet att bädda in både ”tänk på barnen” och ”skulle du vilja att din dotter undervisades av en person med ansiktet dolt?” i sitt resonemang.

Det skulle inte vara möjligt för läraren att undervisa om hon eller han vore beroende av ständig ögon- och ansiktskontakt. Alla lärare kan inte titta på alla samtidigt och alla elever vill inte titta sina lärare i ansiktet eller ögonen.

I tron att de företräder den nyanserade och rumsrena medelvägen pumpar de ut budskapet att det inte går att kommunicera om man inte ser avsändarens ansikte till personer som dagligen kommunicerar ansiktslöst genom Facebook och andra sajter.

Medelvägen brukar vara den pragmatiska och eftertänksamma, den som avskräcker rättshaverister och högljudda radikaler. En del skulle kalla medelvägaren tråkig, andra konflikträdd. Burkaförbud är varken medelväg, liberalt eller eftertänksamt. En bit tyg vare sig hotar eller omöjliggör kommunikation, såvida du inte heter Jan Björklund.

Det är inte avgörande att se en persons ansikte för att kunna kommunicera. Det kan underlätta, men det är inte avgörande som en del vill göra gällande. Även synskadade kan kommunicera.

Vilka är ungdomarna med god självkänsla?

Lisbeth Salanders rökning kan bli ett fall för konsumentombudsmannen. Salander röker nämligen på affischerna för filmen Luftslottet som sprängdes. ”Tjejen på bilden håller en cigarett och kan uppfattas som reklam och att de som röker och ser så cool och tuff ut borde vara självständig, spännande och snygg. Detta uppmuntrar ungdomar med en redan taskig självbild att börja röka för att bli någon.”

Vilka är ungdomarna med god självkänsla? Vad kännetecknar en sådan ungdom? Är det en organiserad nykterist eller en person som väljer läxläsning om valet står mellan knulla och läsa läxor? Eller är det så att dålig självkänsla är någonting som hör ungdomen till?

Det har så länge jag kan minnas funnits en diskussion om ungdomars dåliga självkänsla och eftersom att den frågan fortfarande är het antar jag att ingenting spännande har hänt på den fronten.

Jag gillar inte rökning alls och jag kan inte se att rökning har några positiva inneboende egenskaper, men jag kan heller inte se att de som opponerar sig emot ungdomars rökning kommer lyckas åstadkomma någonting när de pekar ut en enda orsak till att ungdomar röker. En orsak som inte ens ger den där omhändertagande känslan av att någon faktiskt vill en väl.

Debatten om ungdomars väl och ve är så pass förenklad att du redan innan en vuxen person öppnar munnen kan skönja en mall och ana vilka orsaker som kommer att presenteras. Den mallen kan tillämpas på alla klassiska ”ungdomsproblem”. Det är klart att det uppstår förvirring när sex, alkohol, droger, mobbning, rökning, skönhetsideal, energidrycksintag, politiskt engagemang och alternativ klädstil kan avfärdas med samma uttjatade argument. Är politiskt engagemang lika klandervärt som tobaksrökning? Är sex lika hälsoskadligt som droger?

Det finns uppenbarligen en vilja att lyfta problem, men det finns sällan några alternativa lösningar som frångår tanken att ungdomars ohälsa alltid är ett resultat av grupptryck och identitetssökande. När ska vi prata om vuxna som skapar ett behov hos unga att tonårsrevoltera och om vuxna som gör allt för att skapa en identitet åt sin tonåring?

Jag pratar gärna om rökningens baksidor, men då ska det handla om rökning. Den kritik som finns nu kan snarare ses som vuxenvärldens sätt att indirekt försöka styra hur ungdomar ska vara och för den som redan har misslyckats katastrofalt med att leva upp till dessa förväntningar och har dålig självkänsla är det nog inte särskilt uppmuntrande att dessutom få veta att man saknar vilja.

Ingen kvinna vill att någon annan ska bestämma över henne

Hanna Wagenius skriver ”Herrar tenderar nämligen att dra sig mer åt den konservativa, klåfingriga ideologin ju äldre de blir” vilket är träffande och ganska roligt. De aktuella herrarna är hennes partikollegor Staffan Danielsson (C) och Lennart Pettersson (C) vilka har skrivit en motion om behovet av ”tydliga gränser för användningen av burka eller nikaber i Sverige”.

Motiveringen är bland annat att det känns ”märkligt om människor maskerar sig eller helt täcker sina ansikten och kroppar i möten med andra människor”. Niqab och burka är en maskerad med andra ord. Det känns inte bra, jag gillar det argumentet.

Vidare skriver Danielsson ”Människans ansikte – ögon, näsa, mun – är hennes kontaktyta mot omvärlden och mot andra människor, och att tänka sig ett öppet samhälle där alltfler människor döljer ansiktet för varandra i t ex offentliga miljöer samt på sina arbeten och i skolor känns inte som en framtidsväg”.

Att eleverna måste kunna möta lärarens blick är ett vanligt förekommande argument i skoldebatten om nämnda plagg. Varför måste eleverna kunna göra det? Den omvärld och offentliga miljö som kallas Internet har tvärtom illustrerat värdet av att kunna vara anonym och att det faktiskt går att kommunicera utan att möta den andres blick.

Grundtanken att ingen kvinna ska tvingas att dölja sin kropp (oavsett om det gäller burka eller bikiniöverdel) är god, men är det den hållningen vi lyckats förmedla till vår omvärld?

”Tror någon, på fullaste allvar, att någon VILL gå klädd med ett tält på kroppen? Den som svarar ja på den frågan låter i mina ögon som en trotsig femåring” skriver Stefan Lundkvist (CUF) och jag har svårt att hålla mig för skratt.

När jag var tolv år och insåg att folk slickade och sög på varandras könsorgan (ja – jag var efter mig) reagerade jag ungefär likadant som Lundkvist ”Vem skulle vilja suga på någon annans könsorgan?”, ”Vad är poängen?”. Idag förstår jag att det finns personer som vill slicka och suga på varandras könsorgan, men då kunde jag inte för mitt liv begripa att de fanns personer som var av en annan uppfattning – det kunde inte vara på riktigt.

Av det har jag lärt mig att en del saker är omöjliga för oss att förstå. Jag tror att det är fler som vill suga kuk än använda heltäckande klädsel, men frågan är större än så. Vi i det ”äckligt politiskt korrekta land som kallas Sverige” är fria från hederskultur och påtvingade attribut. Sägs det.

Mina vänner fick inte klippa ”konstiga” frisyrer för sina föräldrar (tänk vad andra skulle tycka om mamman tillät hennes dotter att se ut hur som helst). Vi kallade inte det förtryck. Inte heller kallade vi det förtryck när E inte fick sminka sig annat än när hon skulle vara fin (smink=fin, utan smink=ful).

Vad vi gör av fri vilja ställer saker och ting på sin spets och måste också få göra det, för det är väl inte rimligt att vi ska lägga oss i vad personer från andra kulturer gör, men helt bortse från oss själva?

Vuxna som vill att barn ska vara barn

Min syster och hennes kompisar fick sin första mobiltelefon kring byxmyndighetsåldern. Jag och mina kompisar fick våra som nyblivna tonåringar eller året innan och idag kan du äga en mobiltelefon innan du fyllt tio år. Jag följde diskussionen om när det var lämpligt att ge sitt barn en mobiltelefon med ett ganska stort intresse och den lämnade mig inte helt oberörd.

Föräldrarna som var positiva betraktade telefonen som deras förlängda arm, någonting de gav till sina barn för att det skulle förenkla deras vardag. Föräldrarna som var negativa till att ge sina barn en telefon i unga år menade att barnen inte hade något behov av en mobiltelefon.

Debatten om mobiltelefoner sammanfattar ganska väl de flesta debatter om vad barn borde ha rätt till. Det är sällan som barnet är i fokus och om barnet är i fokus är det någon annan som definierar om barnet har ett behov.

Mobiltelefonen ses som ett vuxenattribut trots att det är min generation som växt upp med den sorten som går att visa sig med utan att det blir direkt pinsamt. Hanne Kjöller skriver om andra vuxenattribut och jag undrar om barndomen sitter i våra kläder. Kjöller menar att unga kvinnor vill ta farväl av barndomen fortast möjligt och och använder sig av ”vuxenattribut”.

Vuxenattribut är någonting som ska användas av vuxna för att vuxna har ett behov, men det är också de vuxna som avgör vem som har ett behov. Jag undrar hur längre den terminologin kan överleva när det knappast är någon nyhet att unga kvinnor som ännu inte ”fått tillstymmelse till bröst” använder BH. Med det vill Kjöller säga att de unga kvinnorna inte har något behov, men hon är inte den enda som upprörs över produkter som får säljas trots att målgruppen inte anses ha något behov. Varje år är det någon butik som tar bort olämpliga underkläder för barn ur sitt sortiment för att någon upprörd förälder varit där och klagat och fått medial uppmärksamhet.

Argumentet är att ”Det finns en poäng med att låta barn vara barn” eftersom att de tids nog kommer att ”tvingas in i begränsande könsroller och att det inte finns någon anledning att tidigarelägga den själsliga förkrympningen”. Tids nog? De flesta barn tvingas in i en könsroll från dag ett, men få är de någon som undrar om det finns något behov då.

Vilka är det som tycker att barn ska vara barn? Framförallt personer i min egen ålder som är så glada över att få vara en del av vuxenvärlden att de gång på gång vänder de unga ryggen. Deras lojalitet är inte hos de unga trots att de mycket väl känner till hur det är att vara fjorton år bland nyvuxna. Det är beklämmande detta mobbningskretslopp som aldrig tycks ta slut och att vi hämnas på oskyldiga.

Mina äldre släktingar sa alltid ”vad stor du hade blivit” och tittade uppskattande på mig. Uppenbarligen hade inte farmor några problem med att jag lämnade barndomen. Det var bara några krönikörer som grät när jag slutade vara ett barn.

Att inte låta sig skrämmas

SwedishTeen och Daniel Brahneborg har kommenterat Isabell Hallings uttalande i vilket hon redogör att hennes 15 månader gamla dotter badar utan kläder.

"Om nu någon jävel skulle fota mitt barn i smyg och lägga upp det på nätet skulle jag bli tokig, men jag tänker inte ge sätta på henne extra kläder bara för att risken finns. Självklart finns det massor av barn som far illa i denna äckliga industri, men jag tror inte jag hjälper dessa barn genom att skyla mitt"
– Isabell Halling

Det finns risker i allting vi gör men ska vi låta bli att leva för det? Ska vi ge idioter rätt? Det är få saker jag är rädd för, att vakna upp i åttioårsåldern och inse att jag kastat bort mitt liv (i vems intresse?) är en av få.

Svenska bloggar om , ,

Var går gränsen?

Det är en mycket tragisk insikt att vi lever i en tid där vi hela tiden måste argumentera emot inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter. ’Till vilket nytta’ är inte en helt obekant känsla när politiker stiftar lagar utan att ha hänsyn till grundlagarna eller medborgnas vilja. Det är ”inskränkarens” uppgift att försvara och argumentera för eventuella inskränkningar, man kan inte ställa det kravet hos medborgarna vars rättigheter man vill kränka.

När jag var yngre föll jag ofta för att argumentera emot regler när det hade varit mer lönsamt att ifrågasätta vad som hade gett upphov till dessa. Efter x antal misslyckanden vaknade jag äntligen upp och insåg mitt stora misstag. Känner igen fenomenet från min barndom när vänner till mig inte tilläts göra saker för sina föräldrar, helt utan någon substans. Det kunde handla om en vän som inte fick gå på bio och istället för att ställa den självklara frågan "varför i hela friden ligger det i ditt intresse att förbjuda mig att gå på bio?" blev det i slutändan en diskussion om att "jag faktist vill gå på bio". Att viljan fanns behövde knappast nämnas. Jag vill understryka att det inte handlade om någon (ekonomisk) uppoffring från mina vänners föräldrars sida. Det var aldrig frågan om tid eller dyra ting.

Under flera år betraktade jag mina vänners föräldrar som någon form utav institution dit man vände sig för olika prövningar oavsett vad det gällde. En vän till mig var tvungen att fråga om hon fick lov att gå på toaletten, ofta fick hon det, men inte alltid. Detta är förvisso ett väldigt extremt exempel men jag finner det ändå intressant på något bakvänt sätt att det faktiskt finns föräldrar som tycker att det är lite fint att ställa sådana krav på sina barn.

Det finns skäl att säga nej till barns önskemål, när någonting är tekniskt omöjligt, men när ens skäl att säga nej är att man hellre ser att sitt barn sitter inne och läser en bok tycker jag man har nått farligt nära en gräns då det rör sig om frihetsberövande. Att du som föräldrar har en del rättigheter inför dina barn omöjliggör inte på något sätt att jag kritiserar din moral och unkna människosyn. Inse skillnaden. Jag vill se en diskussion om vad föräldrar egentligen har rätt att göra emot sina barn. Var går gränsen? Om föräldrar har rätt att tilldela utegångsförbud är en sak jag länge funderat på. Någon som vet får gärna svara.

Svenska bloggar om , , , ,

Vänsterpartiets kongress. Slöjförbud och tidelag.

Detta skrevs för drygt två veckor sedan.

Vänsterpariet höll kongress förra helgen. Jag var nära på att sätta kaffet i halsen när jag läste Arbetarens rapportering – ”Det blev inget krav på slöjförbud på vänsterpartiets kongress i helgen”. Naiv som jag är (ibland) blev jag en aning förvånad över att en diskussion om att införa ett sådant förbud har ägt rum inom Vänsterpartiet. Borde jag bli förvånad? Ja och nej. I och med att rätten till den egna kroppen mest är en klyscha i debatten och all islamofobi som härjar borde jag inte bli det. Snacket om kvinnoförtryck är inte unikt, det gemensamma med ”kvinnoproblemen” är att någon annan sätter sig över kvinnor och talar om vad kvinnor inte mår bra av. Den kvinna som vill bära slöja men förvägras den rätten kommer sannolikt känna sig förtryckt, spelar den kvinnans vilja igen roll?

Motionärerna skriver ”Huvudargumentet är att barn inte ska ses som sexuella bruksvaror. På samma sätt som vi motsätter oss ett sexualiserat mode för småflickors kläder ska vi skydda flickor under 15 år från att tvingas bära slöja. Ett annat viktigt argument för ett förbud är att bärandet av slöja måste vara frivilligt och barn är alltför utlämnade till sina föräldrar för att vi ska kunna veta säkert om slöjan bärs frivilligt eller med tvång”.

Vet vi om någonting är frivilligt? Vi vet att ett förbud begränsar den som vill bära slöja, men motionärernas poäng är att vi inte vet om ”småflickor” vill bära slöja. Vet vi att dessa ”småflickor” inte vill ha möjligheten att välja?

Motionen i sin helhet

Mona Sahlin uttryckte sig bra, under sin tid som Integrationsminister, beträffande slöjförbudet när ett förslag om att förbjuda religiösa symboler i franska skolor var på tapeten – ”Det betyder inte frihet från religion utan det är rätten till religion”. Tråkigt nog gör Sahlin bort sig i slutet av artikeln när hon fördömer ”stringtrosor på småflickor, bygel-behåar på tolvåringar” och porr. För henne är dessa företeelser just kvinnoförtryck. Det är beklämande hur Sahlin uttrycker sig, ”småflickor”, urk.