Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Tryggare rum

Det pratas ibland om trygga rum och behovet av sådana. Utan att känna mig särskilt otrygg har jag svårt att se att det går att uppbåda trygga rum i någon större utsträckning. Det är som med sex. Det finns mer eller mindre säkert sex – varför man ofta pratar om säkrare sex snarare än säkert sex – och det finns mer eller mindre trygga rum.

Hur åstadkommer man då tryggare rum. Det är ingenting som sker över en natt, men jag tänker att mycket vore vunnet om personer lät bli att göra rum otrygga. Det är sällan deras närvaro som är bekymret utan vad de gör.

Några anekdoter i kronologisk ordning.

Tåget ska snart lämna Stockholm och ta oss till Sundsvall när personen som sitter bredvid mig börjar prata med mig. Något besvärad av alla frågor, för det är bara frågor, om var jag ska, vem eller vilka jag ska träffa och vad vi ska göra besvarar jag ändå dem för att inte vara oartig. Jag måste trots allt sitta bredvid personen ett bra tag framöver. Det som får droppen att rinna över är när personen ber om mitt telefonnummer. Där har jag svarat kort på några frågor och den för mig okända personen som jag kommer ha intill mig i flera timmar ber om mitt nummer. Själv har jag inte ställt en enda fråga. Jag förklarade att jag inte lämnar ut mitt nummer vi sa inte ett ord mer till varandra under hela resan.

En person dyker upp bakom mig när jag promenerar hemåt och frågar om jag är en kille eller tjej. Det är sent. ”Vad är det för en fråga?” svarar jag. ”En till fråga bara”. ”Inga fler frågor” svarar jag märkbart irriterad. ”Du är fin i alla fall” säger personen och fortsätter att gå bakom mig tills jag går över vägen och byter trottoar mest för att markera att personen gått över gränsen.

Jag är på ett nakenbad och uppfattar att en person säger åt två påklädda person som sitter på en bänk intill sandstranden att det är ett nakenbad. Personen ber de påklädda personerna lämna området. Den ena håller på med sin telefon och mumlar ”jag ska bara”. De sitter kvar på bänken och har uppenbarligen inga planer på att gå. De har suttit snett bakom mig och mitt sällskap utan att vi lagt märke till dem, jag har ingen aning om hur länge det men det måste ha varit ett tag i och med att de blev tillsagda. Jag klär på mig, går fram till dem och ber dem dra. De går genast därifrån.

Tänk om personer, som regel män, lät bli att agera på ett sådant sätt att personer, som regel kvinnor, behövde känna obehag i deras närvaro. För det är trots allt inte rummen det är fel på. Ibland undrar man om dessa personer vill att kvinnor ska undvika vissa miljöer, om de inte förstår bättre eller bara är beredda att riskera att kvinnor på individnivå får se sina livsutrymmen krympta för sitt eget höga nöjes skull vad man nu får ut av att utsätta andra för obehag och göra människor otrygga.

Patriarkal prissättning

Sedan år 2005 får inte frisörsalonger ha olika priser för kvinnor och män för samma behandling. Trots detta har många frisörsalonger olika priser för herr- och damklippning, de skyltar bokstavligen med könsdiskrimineringen.

Det tar längre tid att klippa kvinnor menar en del frisörer som försvarar att de tar ut ett högre pris av kvinnor. Det är ett ganska kategoriskt uttalande om halva befolkningen. En frisör som inte håller med är Kicki Eidenstam som varit verksam i mer än 30 år. Tidsargumentet har inte juridisk relevans men det är intressant om det inte ens stämmer, om det bara är ett skenargument.

Varför går kvinnor med på att betala mer för att klippa sig? Om inte alla män blir upprörda av tillfällig feministisk prissättning borde väl kvinnor uppröras av att de får betala mer bara för att de är kvinnor? Jag säger inte att kvinnor borde mordhota frisörer som tillämpar patriarkal prissättning med det går att diskutera priset. Ifrågasätt det rimliga i att du ska betala ett högre pris på grund av ditt kön eller snarare det kön du tillskrivs av frisören.

Varför jag tror att frisörsalonger tar ut högre priser för damklippning? För att de kan. Om man kan tjäna mer på att klippa kvinnor och inte har någon skam i kroppen, varför inte?

Om vi antar att frisörsalongerna slutar diskriminera kvinnor ska det bli intressant att se hur det påverkar prissättningen. Blir det en generell prishöjning för män eller blir det olika priser beroende på hur lång tid behandlingen tar (ska inte förväxlas med hur mycket hår man har)?

Du kan vara ett objekt

Jag har ingen aning om det är jag som har för få högskolepoäng men jag får sällan ut något av att ta del av diskussioner om avbildade kvinnor på individnivå görs till subjekt eller objekt. Jag har ingen aning om jag gör mig dummare än vad jag är för att jag har svårt för diskussionen eller om det är diskussionen som är dum.

Objektifiering innebär att reducera en person till objekt, okej, men hur bedömer man det och måste man bedöma det i det enskilda fallet så fort en kvinna klär av sig på kroppen? Det spelar mindre roll hur stämningen var när bilden togs när utomstående tror sig kunna bedöma om den avbildade personen valde (subjekt), blev vald (objekt) eller en kombination (personen är subjekt och objekt samtidigt). Om den avbildade personen förekommer i ett sammanhang där personer regelmässigt objektifieras/läser in objektifiering kan det räcka för att en del ska ifrågasätta att bilden över huvud taget togs.

Som feminist som tycker saker får man räkna med frågor om vad man tycker om aktuella frågor. Inte sällan är det någon fråga om objektifiering på individnivå som man inte kunde bry sig mindre om. ”Vad tycker du om Miley Cyrus Wrecking ball-video?”, undrade någon i samband med att den släpptes. Då hade jag inte sett videon och mitt intresse av att titta på den för att tycka något om den på beställning var begränsat. Nu när jag har sett videon kan jag säga att jag tycker om den men förvänta er ingen sökt feministisk poäng. Jag är bara en feminist som gillar saker.

Jag vill att kvinnor ska kunna klä av sig på kroppen utan att det föranleder en diskussion om de är subjekt eller objekt. Mer eller mindre avklädda bilder på män granskas inte på det kränkande sättet, men kvinnor ska tydligen behöva ta ingående diskussioner om deras kroppar och tåla diskussioner om hur de på individnivå görs till offer för ”manliga blickar”. Det påminner mig om när och en vän tog plats i en simbassäng utan överdel på överkroppen (ni vet som halva befolkningen badar) och vi bara hann simma några meter när en kvinnlig badgäst sa ”alla män tittar på er”. Hon tittade definitivt på oss, om alla män gjorde det betvivlar jag, men det spelar ingen roll för det var hon som använde idén om den ”manliga blicken” för att begränsa vårt handlingsutrymme. Det var hon som kände sig manad att berätta att andra tittade på oss som om hon förväntade sig någon reaktion från vår sida. Tack och lov kunde vi bara simma vidare och låtsas som ingenting.

Jag tänker inte bidra till subjekt/objekt-diskussioner om kvinnor på individnivå. Blir inte ni bekymrade när personer objektstämplar andra (tro inte att personer kan skilja på att någon ”är” ett objekt och ”görs till” ett objekt)? Det blir personligt på ett sätt som rimmar illa med objektifiering som maktstruktur. Har inte fler ”gjorts till offer” för blickar som objektstämplat dem snarare än någon abstrakt ”manlig blick”?

Diskussionen om objekt och subjekt leder sällan någon vart mer än att avbildade kvinnor blir ifrågasatta. Till vilken nytta? Diskussionen om objektifiering av kvinnor brukar sluta med att någon konstaterar att män också vill vara objekt, att män också borde objektifieras. Och det var ungefär det.

Får ni ut något av diskussionen? Jag får ut ungefär lika mycket av den som dåtidens diskussioner om hur kvinnoförnedrande det är när kvinnor suger kuk. Diskussioner som bygger på att man har kommit överens om att ”så här är det” för att kunna delta ger mig överlag ganska lite. Utan tvivel är man inte klok, som Sofia Mirjamsdotter skrev häromdagen.

Kvinnligt val att styrketräna

Jag googlade på någonting och av en händelse ramlade jag över en bloggkommentar där jag togs som exempel på att kvinnor inte alls är särskilt begränsade av den traditionella kvinnliga könsrollen, att kvinnor utan någon större förlust kan göra ”manliga val”.

Det är tydligen ett manligt val att styrketräna. Och inte nog med det, genom att styrketräna har jag avsagt mig min kvinnlighet. Ursäkta mig, men har personen som skrev detta varit på ett gym? Det är inte manligt i sig att styrketräna och styrketräning är något personer ägnar sig åt oavsett kön. Kvinnor gör marklyft, knäböj och bänkpress precis som män.

Gymmet är en del av samhället, det är självfallet inte är fritt från könsroller. Bara det att vi fortfarande har omklädningsrum för kvinnor och män är en del av det. Vid sidan av könsroller går det trender i hur man ska träna. En del trender är av mer övergripande karaktär och gäller de allra flesta, andra är mer könsspecifika. När stora bakdelar är inne är det fler som gör knäböj till exempel.

Kvinnor styrketränar och lyfter tungt trots att det fortfarande finns en del som är negativt inställda till kvinnokroppar med väldefinierade muskler, trots att det finns män som inte kan hantera kvinnor som är fysiskt starkare än dem. Det är struntprat att det inte existerar starka kvinnor. 

Jag vet inte hur bra exempel jag är på att det är går att göra kvinnliga val utan att förlora något då jag inte riktigt beaktade eventuella förluster när jag la en del av det som hör den traditionella kvinnliga könsroller till på hyllan. För att inte tala om hur svårt det är att beakta något man inte riktigt kan sätta sig in i. Det är klart att man kan spekulera i hur normbrott kommer att påverka en, men ofta blir man inte fullt ut medveten om det förrän man har provat att bryta emot normer. Sedan påverkar normbrott olika människor olika mycket, när de äger rum spelar också roll. En del kommer undan med mer än andra.

Det finns säkert förluster jag inte skulle ha varit beredd att ta, men förlusten att män som vill ha kvinnor som lever upp till den traditionella kvinnliga könsrollen kanske inte vill ha något socialt och/eller sexuellt samröre med mig är definitivt en förlust, eller vinst beroende på hur man ser det, jag är beredd att ta. Jag ser det som en  effektiv bortsorteringsmekanism.

För personer som tänker att deras värde står och faller med hur ”kvinnliga” de är förefaller det mindre sannolikt att det skulle komma enkelt för dem att välja sådant som inte är förenligt med den traditionella kvinnliga könsrollen.

Kvinnor som begränsar sig själva är ingen lösning på det sexuella våldet

Du verkar inte vara rädd för män. Jag vet inte om de män som gjort den bedömningen menat att jag borde vara rädd eller att det skulle vara utmärkande för mig på något sätt att jag inte är rädd för män, men de har alldeles rätt. För ett tag sedan när jag var hemma hos en man och skulle promenera hem till mig sa han att det nog inte var någon fara då jag skulle promenera mellan två relativt lugna stadsdelar. Jag är inte rädd, sa jag. Det handlar inte om att vara rädd utan om att vara klok, sa han. Då är jag väl inte klok då, svarade jag för att byta ämne. Jag har svårt för den sortens budskap. Jag dömer inte personer som känner sig rädda, men jag tänker inte vara delaktig i att frammana rädsla hos andra eller ge några välmenande råd.

Jag har aldrig placerat en nyckel mellan knogarna, varit utrustad med pepparsprej eller gått någon kurs i feministiskt självförsvar. Det har aldrig ens föresvävat mig. Det har ett pris att inte vara rädd. Om du inte är rädd menar en del att du inte tar vara på dig själv. Den som inte tar vara på sig själv anses i någon mån ha sig själv att skylla om något händer. Men om en rädd person ”tar vara på sig själv” och något ändå händer? Den personen, i den mån hen blir identifierad som en ansvarsfull person som tagit vara på sig själv, är knappast fredad från påståenden om egen skuld, men även om det vore så förändrar inte det faktum.

Tar du vara på dig själv och agerar som om alla män vore potentiella våldtäktsmän är det också fel. Helst ska du vara rädd för inte alla män och ta vara på dig själv utan att trampa männen som aldrig skulle våldta dig på tårna.

Kvinnoidealet tar inte paus

Catia Hultquist skriver i en krönika att det bara är under graviditeten som det är tillåtet för kvinnor att inte bry sig om sitt utseende. Det brukar sammanfalla med att de plötsligt får komplimanger från “vilt främmande kvinnor”.

Hultquist skriver att den gravida kvinnokroppen är ”en paus från vår tids ideal – den smala, vältränade och disciplinerade kvinnan”:

”En kropp som inte har som ständigt heltidsjobb att vara lagom attraktiv enligt rådande heterosexuella normer. […] Annat är det med den ickegravida kvinnan som gör avsteg från smal-normen. Hon måste av någon anledning tuktas, döljas och kläs i osynlig burka.”

Det första jag tänker är att även om en del kvinnor känner att det är tillåtet att inte bry sig om sitt utseende under graviditeten så är det på bekostad av ens kroppsliga integritet. Om icke-gravida kvinnor kan få utstå främmande personer av manligt kön som tar sig friheten att ta på deras kroppar är det inget i jämförelse med vad gravida kvinnor får utstå. Och det är inte bara män som tar på den gravida kroppen. Gravida kroppar ses fortfarande som allmän egendom. ”Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.”

Det andra jag tänker är: Stämmer det verkligen att graviditeten innebär en paus från vår tids rådande kvinnoideal, smalhetsidealet? Kanske om du är smal när du blir gravid. Jag har läst kvinnor som fått utstå mer fat shaming sedan de blev gravida. Plötsligt ska de inte bara vara smala för sin egen skull utan också för barnets skull.  De ska inte bara vara värdiga kvinnor utan också värdiga mammor. Smala kvinnor som inte går upp nämnvärt i vikt under graviditeten kanske inte får kommentarer om sina kroppar, i vart fall inte negativa, men det är inte så att fat shamingen tar paus om du redan är tjock när du blir gravid.

Graviditeten kanske är just en paus från att inte bry sig om sitt utseende. För efteråt förväntas den gravida mer eller mindre se ut som hon gjorde innan det smala idealets paus.  Gör hon inte det förväntas man göra någonting åt det. Det ska helst inte synas att hon burit och fött barn. “Mammakroppen” med dess “mammakilon” ska väck.

Det må vara mer accepterat att vara större under graviditeten – hur skulle barnet annars få plats? – men kvinnor som grupp kommer aldrig undan det rådande kvinnoidealet. Så mycket för den pausen.

Minsta möjliga motstånd

Varför provocerar kvinnor med rakat huvud? Varför provocerar kvinnors orakade armhålor? Vad som ska rakas och hur det ska rakas är något som förändras övertid. Tidigare rakade kvinnor sig knappt under armarna. Tidigare var det ovanligt att personer rakade sina könsorgan. Utvecklingen har gått från att inte raka alls, till att raka litegranna till att raka bort allt hår kring könsorganet.

Alla kan raka bort sin kroppsbehåring. Åtminstone i teorin kan alla det. Alla kvinnor kan ha långt hår. Åtminstone i teorin kan alla det. Som kvinna förväntas man ha långt hår oavsett ens hårkvalitet, oavsett om man passar i det eller inte. Mer hår är alltid bättre än mindre hår oavsett hur det ser ut i övrigt. Att alla inte passar i långt hår spelar ingen roll då långt hår på huvudet är en del av att vara kvinna och som kvinna ska man “kommunicera” sin “kvinnlighet”.

En kvinna som inte rakar kroppen och/eller har rakat huvud provocerar för att hon inte ens gör det allra mest “grundläggande”. Det är inte frågan om kostsamma kurer och kurser eller om att ha någon särskild talang. Bara låt håret vara eller ta bort det. Kvinnor som inte gör dessa grundläggande saker kan få personer som lägger ned timmar på sina yttren att gå i taket. Vilka tror de att de är som inte ens försöker? Det är lite som att ha toppbetyg och välja en utbildning med låga ingångskrav.

Här skulle jag kunna skriva något om att jag inte delar uppfattningen att det skulle vara enkelt att ha långt hår. Jag har själv haft det och stått i omklädningsrum och funderat på om jag ska tvätta det och spendera längre tid i omklädningsrummet åt att torka det eller låta bli och vara klar fortare. Jag har använt produkter som jag behövt tvätta ut. Jag har gått till frisören några gånger per år (det här var innan år 2005). Jag har kollat mig i spegeln och ordnat till mitt hår flera gånger om dagen. Det kan framstå som “grundläggande” i förhållande till att göra en komplicerad håruppsättning eller att spara undan pengar till en skönhetsoperation, men det är inte utan motprestation. Håret är med dig dygnet runt. Det är inte som med smink, något du kan avstå ifrån vissa dagar.

Kvinnor som har förutsättningar att ha långt hår ska bara ha det. Särskilt om de har tjockt hår som andra bara drömmer om att ha. Mer filosofiska resonemang än så tycks inte ligga bakom det nuvarande kvinnoidealet. Kvinnor som rakar av sig håret får frågor om varför de gjort det. De felkönas om de inte kompenserar för sitt rakade huvudet med att se särskilt “kvinnliga” ut i övrigt. Deras omgivning kommer att fundera över deras ”tillstånd”. Är det något psykiskt (tänk Britney Spears) eller genomgår de möjligen en cellgiftsbehandling?

Att rakade kvinnor är rakade för att de vill vara det är inte det svar som ligger närmast. Att en del kvinnor inte rakar kroppen för att de tycker att kroppsbehåring är estetiskt korrekt tycks heller inte vara ett alternativ. Det enda grundläggande med att vara kvinna är att vara det. Ta ditt hår och dina normer och dra.

Feminist av att få barn

Krävs det en dotter för män att bli feminister? Män som blivit feminister av att få en dotter och berättat om sina feministiska uppvaknanden har fått både positiva och negativa reaktioner. Positiva reaktioner från föräldrar som känner igen sig, men också från personer som gärna ser att fler män engagerar sig för jämställdhet. Negativa reaktioner från antifeminister, men kanske framförallt från feminister.

Feminister som undrat varför de inte blivit feminister tidigare. Feminister som ifrågasatt all den positiva uppmärksamhet de ändå fått. Feminister som påtalat att dessa män återigen upptagit en tänkbar kvinnas utrymme, knappast feministiskt.

Varför krävde det feministiska uppvaknandet en dotter? Varför räckte inte andra kvinnor som stått dem nära? Jag föreställer mig att en del av det beror på att de betraktar sin dotter som ett oskrivet blad. En person som de undermedvetet kan projicera hur gruppen män behandlar gruppen kvinnor på. För någonstans har de en föreställning om hur män är mot kvinnor och den är inte till kvinnors fördel.

Jag vet inte hur uppriktiga dessa män är. Om det är andra mäns förehavanden som ligger till grund för deras föreställningar om män som grupp eller om de vet med sig att de själva behandlat kvinnor illa. Tankeexperiment: Skulle du vilja att din dotter träffade någon som behandlar kvinnor på det sätt du gör, någon med din kvinnosyn?

Papporna har kontroll över hur de behandlar andra kvinnor, men de har ingen kontroll över hur andra män kommer att behandla deras dotter. De har visserligen ingen kontroll över hur män behandlar andra kvinnor som stått dem nära heller, men för sina barn har man ett annat juridiskt och moraliskt ansvar än för en mor eller en syster.

Män kan av förklarliga skäl inte relatera till kvinnoförtrycket på det sätt (inte alla) kvinnor kan. Och det är nog ingen som förväntar sig det heller. Att de kan behöva relatera till det genom någon annan, en kvinna, får man ha viss förståelse för.

Personer som adopterat, men tidigare inte haft någon förståelse för den rasism adopterade personer utsätts för, kan få någon slags uppvaknande av att erfara hur deras barn blir bemötta. För en del krävs ett barn med annan funktionsförmåga för att de ska läsa på om funkofobi och kräva lika rättigheter oavsett funktionsförmåga. Jag har ingen aning om föräldrarna till dessa barn framställs som skrytsamma för att de skriver om sina nyvunna erfarenheter och insikter.

De flesta av oss känner eller har känt äldre personer. Undermedvetet har vi någon föreställning om hur det är att vara äldre, hur det är att bli bemött som äldre. Vi har säkert hört äldre säga att det var bättre förr. Det ger oss inget uppvaknande. Det får oss inte att skriva texter om bättre villkor för äldre trots att de flesta av oss kommer att vara äldre en dag. Yngre skulle kunna engagera sig i ”äldrefrågor” medan de har inflytande. Medan personer fortfarande lyssnar på dem och tar dem på allvar. Men så är icke fallet. Uppvaknandet kommer först på ålderns höst i den mån vi själva drabbas av synen på äldre. Då riskerar man istället att ses som någon som bara talar i egen sak. Borde inte en äldre släkting ha räckt?

När vi frågar oss om inte andra kvinnor borde ha räckt för den man som blivit feminist av att få en dotter låter vi det vara underförstått att det hade räckt för en kvinna. Är det verkligen så? Det finns massor av kvinnor som blivit feminister av att få en dotter eller ett barn över huvud taget.

Man kan fråga sig varför män inte tycks bli feminister av att få en son. För att det inte skulle ge dem lika mycket kredd? En vän och jag skämtade en gång om att man istället för att fråga om det blev en dotter eller en son skulle fråga om det blev ett offer eller en förövare. Män med döttrar verkar ha mer sympati för sina döttrar såsom offer än vad män med söner verkar ha för andras döttrar såsom offer. Annars hade de lika gärna kunnat få ett feministiskt uppvaknande av att få en son.

Könsroller är som regler mer uppenbara för personer som spenderar tid med barn, har vägarna förbi barnavdelningar av olika slag och översköljs med reklam som inte alls riktar sig till barn. Föräldraskapet torde få vem som helst att bli mer medveten om hur könsroller fungerar i praktiken. Det sker dessutom under en spännande period i livet. Inte konstigt att en del börjar brinna för feministiska frågor. Att de skriver på listor för kläder för barn, mammabloggar och pappapoddar under föräldraledigheten.

Varför krävdes det barn för en del kvinnor att bli feminister? Borde det inte ha räckt att de är kvinnor? Att de haft systrar, mammor och kvinnliga klasskamrater? Kan man kräva mer insikt av kvinnor för att de är kvinnor? Jag vet inte. Jag vet bara att närstående kvinnor inte ens räckt för att kvinnor ska komma ut som feminister, skriva feministiska statusuppdateringar ocg blogginlägg. Ibland har det krävts barn. Så väl för män som för kvinnor.

Döttrar påminner oss om kvinnoförtryck som är att vänta om vi inte gör något. Det går att förhålla sig till det på ett teoretiskt plan på ett helt annat sätt än närstående kvinnors livsöden. När föräldrar talar om sina feministiska uppvaknanden utifrån sina barn behöver ingens pappa indirekt utmålas som skyldig.

Utan rinnande mascara

För en dryg månad sedan skrev Lena Andersson en kolumn med rubriken ”Med rinnande mascara i spåret” som många reagerade negativt på. Andersson beskrev hur det var i spåren när hon själv tävlade i längdskidåkning: ”För trettio år sedan när jag själv tävlade i grenen skulle jag vid åsynen av något dylikt ha tänkt att där har vi att göra med någon utanför tätstriden och med andra prioriteringar i livet. På den tiden var man antingen ute och tränade eller satt och speglade sig. Så icke längre. Nu tränar man och speglar sig.”

Andersson hade märkt av en förändring och frågade sig vad den beror på: ”Vad säger oss denna förändring? Att individen tillåtits bli mer komplex och gränsöverskridande, eller bara det gamla vanliga, att kvinnan vad hon än ägnar sig åt till sist alltid också har att tänka på hur hon blir betraktad?”

Att fråga sig vad förändringar beror på istället för att bara konstatera att ”på min tid…” och låta det vara underförstått att det var bättre då förefaller rimligt.

”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.” skriver Andersson.

Har det hänt något med skönhetsidealen? Jag var inte med för trettio år sedan, men skulle bli förvånad om något inte hänt. Har det blivit viktigare att lägga ned tid på sådant som knappt syns i tron att det syns? Andersson beskriver en skidåkare som inte syns, men uppenbarligen syns frånvaron av ”skidåkare med slem hängande ur näsa och mun vare sig i målområdet eller längs banan”.

Kanske lägger skidåkare liksom andra ner tid på sådant som inte syns väl medvetna om det? Jag vet personer som rakar benen regelbundet under vår och sommar, men som inte gör det under höst och vinter. Det kallas vinterpäls i folkmun. Den som har lite att göra kan googla ”raka benen på vintern”. Jag vet personer som rakar benen om de har en parter, men också personer som rakar benen om de inte har en partner.

Personer lägger ned tid på massor av saker som andra inte ens lägger märke till utan att syftet är att andra ska lägga märke till dem. Personer kan ha idéer om hur de vill se ut. Jag skulle nog inte bära leopardmönstrade strumpbyxor om jag vore ensam på en öde ö. Men det är inget bra argument emot att jag använder sådana på fastlandet.

Jag föreställer mig att flera av oss skulla vara nakna om vi vore ensamma på en öde ö. Det innebär inte automatiskt att personer tycker att vi borde vara nakna i det offentliga rummet. Hur hade mens skildrats om främst män menstruerade? Det har jag funderat på ibland. Nykterister har funderat på om alkoholkonsumtion hade varit tillåten om alkoholen hade uppfunnits i dag. Miljörättsaktivister har säkert tänkt att privatbilism inte hade varit det och så vidare.

Vad någon skulle ha gjort om förutsättningarna vore annorlunda kan vara intressant att diskutera, men när det blir allt för teoretiskt avtar åtminstone mitt intresse. Framförallt skulle jag inte försvara mens med att det nog hade setts som något positivt om det hade förknippats med manlighet istället för kvinnlighet. Mens är alldeles för positivt för att jag skulle tillåta mig själva att sjunka till den nivån.

”I hela detta resonemang finns ett aber. Fortfarande sminkar sig inte herrarna inför sina lopp i skidor eller ens i friidrott. Och det är här skon alltid klämmer. Ytan, pyntet och ornamenteringen gäller bara kvinnorna. Alltid, alltid.” skriver Andersson.

Rakar kvinnor armhålorna för att de vill ett för att de känner att de måste? Frågan väcktes när en kvinnas håriga armhåla syntes i direktsändning för några år sedan och negativa reaktioner vällde in på sociala medier. Jag funderade en del på varför personer sminkade sig när jag lade ner den verksamheten för snart 10 år sedan. Jag landade i att det inte gav mig någonting och slutade.

”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. Könsrollerna är i högsta grad en samverkansteater.” skriver Andersson. Jag minns att jag tänkte i de banorna när jag var 14 år. Jag ville inte medverka i den teatern. Jag ville att det skulle finnas flera sätt att se ut som en kvinna på. Och det fanns det.