RFSU om omskärelse

Läs gärna Åsa Regnérs debattartikel i Svenska Dagbladet, i vilken hon fördömer omskärelse på barn i starka ordalag:

”Vid omskärelse på pojkar avlägsnas frisk hud från kroppen på barn som inte kan ge sitt medgivande. Det är inte etiskt försvarbart. Att utsätta spädbarn för ett operativt ingrepp som påverkar dem för resten av livet kränker inte bara den personliga integriteten – det medför också medicinska risker och strider mot religionsfriheten. Därför vill RFSU att omskärelse inte ska utföras på barn utan medicinska skäl och att lagen ses över för att undersöka om den kränker pojkars rättigheter.”

Somliga har noterat att Regnér inte kräver att omskärelse på barn ska kriminaliseras. Det är ganska uppenbart vad Regnér, som är generalsekreterare för RFSU, tycker i frågan, men hon har inte medlemmarnas mandat att kräva ett förbud. Den som läst förbundets idéprogram vet dock att RFSU tar avstånd från omskärelse på barn.

När jag medverkade under RFSU:s senaste kongress fick jag känslan av att man inte ville göra sig ovän med medlemmar som är omskurna. Män som ogärna vill se det som att de blivit utsatta för ett övergrepp som barn. Jag kan förstå att man inte vill betrakta sina föräldrar som förövare, men samtidigt tycker jag att man borde vara på det klara med att det är ett tvång som en del barn utsätts för och som barn inte ska behöva utsättas för. Det finns gott om vuxna som blivit misshandlade som barn, men som inte försvarar barnmisshandel för det. Det är klart att det mindre laddat för att det knappt är någon som försvarar aga i dag, men också för att de som blev misshandlade av sina föräldrar i de flesta fall saknar fysiska ”konsekvenser” de behöver leva med och kan känna ett behov av att försvara.

Det fanns några motioner om att RFSU borde driva förbudslinjen på den senaste kongressen, men de antogs dessvärre inte. Med den utgångspunkten tar Åsa Regnér i så mycket hon kan och kanske lite till beroende på vem du frågar. Det fanns trots allt medlemmar som försvarade omskärelse på barn under den kongressen och det skulle inte förvåna mig om de tycker att Regnér går ut för hårt i debattartikeln.

Unga är inte värda att tas på allvar!

Minns de vuxna som uppmanar andra vuxna att inte ta unga personer på allvar hur det var att vara ung och inte bli tagen på allvar? Jag frågar eftersom att två välföljda personer på Twitter den senaste veckan skrivit saker på det temat. Har de lyckats förtränga hur det var att inte bli tagen på allvar? Hur det var att få höra att ens åsikter var en konsekvens av ens låga ålder? Åsikter som de ansåg inte var värda att bemöta. Tillhör de kanske den minoritet som aldrig formulerade en kvick tanke under sina unga år? Jag har svårt att tro att så är fallet, men oavsett vad tycker jag inte att det är okej att uttala sig så om unga. Det är åldersrasism.

Uppmana personer i din omgivning att inte ta funktionshindrade, svarta eller kvinnor på allvar och reaktionerna lär inte låta sig vänta. Att det är okej att fälla motsvarande kommentarer om unga beror till stor del på att det är vanligt och allting som är vanligt normaliseras och tillåts till slut passera utan att särskilt många höjer på sin ögonbryn. Det kan också vara ett sätt att ge igen för att de själva blev illa behandlade som unga, men det är inte särskilt konstruktivt eller vettigt att ta ut det på personer som inte gjort en någonting.

Om någon ung argumenterar (!) för att man borde bemöta unga med samma respekt som man behandlar andra med kan han eller hon avfärdas med att han eller hon bara går sina egna intressen. Jag har hört och läst den sortens invändningar till tristess. Få personer som i övrigt är vettiga, vi kan ta de två personerna på Twitter som exempel, skulle säga så till funktionshindrade som vill ha ett bättre bemötande eller personer som kämpar för demokrati.

Med det sagt finns det ett fåtal personer som inte låter elaka tillmälen om unga passera obehindrat. Personer som tycker att det är minst lika tvivelaktigt att kalla en ung kvinna fjortis som hora. De inger hopp när många vuxna gång på gång förminskar unga personer, deras åsikter och erfarenheter.

Förledande av ungdom uppmärksammas

Det var nog många som inte kände till lagen om förledande av ungdom innan en privatperson anmälde filmen Sex på kartan som RFSU och Utbildningsradion står bakom. ”Enligt Karin Annikas Persson, som är föredragande hos JK, har enbart två eller tre ärenden med rubriceringen förledande av ungdom skickats till Justitiekanslern de senaste tio åren.” Det har skrivits en hel del om anmälningen och flera har blivit upprörda, men jag kan verkligen inte förmå mig själv att bli upprörd över att en privatperson inte tycker att det är bra att public service sänder sexualundervisning som riktar sig till personer under 15 år.

Hur många anmälningar lär inte andra program få av privatpersoner? En del skickar in JK-anmälningar för att det regnar uppenbarligen. Att jag som menar att vi lever i ett samhälle där sex är tabu och inte ett samtalsämne vilket som helst skulle bli förvånad över att någon är motståndare till att unga ges undervisning om sex, det händer bara inte. Jag undrar i vilken värld man lever om man blir det. Jag som nästan uteslutande umgås med sexpositiva personer, eller åtminstone personer som gärna pratar om sex, skulle gärna vilja leva i den, men det under förutsättningen att den är sträcker sig längre än någons bekantskapskrets.

Mer anmärkningsvärt är att vi har en lag om förledande av ungdom.

Kap 16. 12 § Den som bland barn eller ungdom sprider en skrift, bild eller teknisk upptagning som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, döms för förledande av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:1444).

Den känns som från en annan tid. I ett bra samhälle hade anmälningen bidragit till en diskussion om huruvida den är obsolet. Vi får se det från den ljusa sidan istället, det är en underhållande lag och den har givit uppmärksamhet åt en sexualupplysningsfilm. Den påstådda sexualiseringen säljer.

Det tycker du bara för att du är ung!


Myndighetsåldern, byxmyndighetsåldern, rösträttsåldern och åldern för inköp av alkohol på Systembolaget är inte huggna i sten. Dessa åldersgränser skulle kunna förändras antingen genom att höjas eller sänkas. Något som föreslagits de senare åren är att rösträtten ska infalla från och med det år en person fyller arton år.

Det existerar personer som vill sänka nämnda åldersgränser, men det vanliga är att myndiga personer som inte är partipolitiskt aktiva uttrycker att en höjning inte vore så dum (men gärna en sänkning av straffmyndighetsåldern) i den mån de har någon åsikt alls om åldersgränser. Unga personer är mer benägna att vilja sänka olika åldersgränser och det menar en del vuxna är talande för att unga enbart engagerar sig av egennyttiga skäl.

Det är klart att man kan betrakta politiskt engagemang som orgier av att tillförskansa sig själv rättigheter om man tror på det eller om man vill misskreditera personers engagemang. Det var ingen som sa att homosexuella som ville se en könsneutral äktenskaplagstiftningen gick sina egna ärenden. Det var alldeles självklart att en del inom ramen för samkönade relationer ville gifta sig, men det var ingen som använde det som argument emot en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det centrala var rätten att gifta sig med vem man vill oavsett kön och den ställde de flesta upp på oavsett sexuell läggning.

De vuxna som skrattar åt ungas engagemang i tron att det enbart handlar om unga vill göra saker de inte får göra har en poäng. De flesta som har uttalat sitt stöd för sänkningar av olika åldersgränser har sorgligt nog lagt ner sitt engagemang när de väl uppnått åldern när de får göra alla de saker som är reglerade av åldersgränser.

Det är svårare att känna någon beröringspunkt med personerna som inte har rättigheter när man själv har det. När du får göra alla de saker du tidigare bara kunde drömma om kommer det inte längre vara givet att påminnas om dem som fortfarande drömmer. Flera nyvuxna kommer att lägga ner sitt engagemang, byta åsikt och upprepa ”Du kommer att förstå när du blir äldre” som ett mantra.

Om du enbart brinner för frågor som gynnar dig personligen kommer frågorna att bli ointressanta för dig när du längre inte berörs av dem. Om du när du är tjugo inser att motarbeta ungas rättigheter, för att hantera det faktum att du åldras, gynnar dig kommer du kanske att brinna för det, men då är det likväl egenintresset som är roten till ditt engagemang. Egenintresset på andras bekostnad.

Med det sagt går det alldeles utmärkt att vilja sänka åldersgränser utan att för den skullen tillgodose sina egna intressen. Att alla som vill sänka åldersgränser inte är under tjugo år är ganska påtagligt, men man kan verkligen fråga sig om en person under tjugo någonsin kan engagera sig utan att gå sina egna intressen. Jag menar det, men ibland kommer det man brinner för, ett mindre ålderssegregerat samhälle till exempel, att gynna en personligen, men jag skulle inte använda det emot någon. Jag tycker att fjortonåringar som vill sänka rösträttsåldern är värda att tas på allvar, lika gärna som jag kan lyssna på personer som förespråkar skattesänkningar.

Varje mandatperiod motionerar ett antal riksdagsledamöter om att sänka rösträttsåldern utan framgång. Många tycker att det är ohållbart att man har rätt att köpa alkohol på krogen från och med att man är arton, men inte på Systembolaget innan man fyllt tjugo. Några tycker att den så kallade byxmyndighetsåldern är för hög i förhållande till när många ungdomar börjar att ha sex, jämför med sexualundervisningen som många gånger äger rum när en stor del av de som ska utbildas redan har utforskat sex.

Det kan vara värt att påpeka att jag tycker att det är i sin ordning att personer vill tillförskansa sig rättigheter som de saknar. Det personliga är politiskt för de flesta av oss. Det fanns helt säkert män som föraktade kvinnorna som kämpade för rösträtt, ”det säger du bara för att du vill kunna rösta”, men de är tack och lov historia.

Att unga personer vill ha mer frihet är förståeligt och det borde man som vuxen ta på allvar. Hur kommer det sig att många vuxna som tycks ha glömt bort hur det var att vara ung, att sakna rättigheter, att inte bli tagen på allvar när man öppnade munnen (och använde komplicerade ord), att bli reducerade till sin ålder år efter år kan stoltsera med sin medvetenhet och värdefulla livserfarenhet?

Använd er livserfarenhet till någonting mer konstruktivt än att sabotera för unga som vill leva friare liv. Fjortonåringen som vill påverka politiken genom att bland annat rösta är ett mycket mindre problem än trettioåringen som motarbetar unga.

Flickor, fjortisar och barn!

När jag skriver om tonåringar som unga kvinnor är det flera som påpekar för mig att jag borde skriva flickor eller barn. Fjortonåringar är inte kvinnor, skriver de upprört.

EP frågade ”Varför behandlas barn och tonåringar inte som människor?” HG svarade ”Därför att vi andra är psykologiskt beroende av att behandla dem som andra klassens människor för att klara av vårt åldrande kanske?”.

Unga beskylls för att kopiera en vuxen livsstil, men frågan är hur länge en livsstil kan vara vuxen om den har kopierats av unga i många, många år. Varje generations unga börjar dricka innan de vuxna tycker att det är okej, men ändå sägs det att alkoholkonsumtion är en vuxensyssla. Nyvuxna säger inte sällan att unga försöker att vara någonting de inte är, nämligen vuxna, och mot den bakgrunden är det sällsynt obehagligt när vuxna använder förminskande termer om unga personer.

Det skulle aldrig falla mig in att kalla unga kvinnor ”fjortisar”, men om jag hade gjort det hade ingen hört av sig och upplyst mig om att jag kränker unga kvinnor när jag kallar dem fjortisar. Det går alldeles utmärkt att kränka unga oemotsagd om man känner för det.

Jag vill behandla unga och vuxna som jämlikar. En viktig del av det är vilket språk jag använder. Smidigast vore att skriva flicka, då hade jag inte fått några arga kommentarer, men jag vill markera att unga är lika mycket värda som vuxna och bör bli tagna på allvar. Dessutom är kvinnor vad vi bestämmer att kvinnor är.

Min farmor började arbeta heltid när hon var fjorton år. Det var ingen som daltade med henne som ung och hon daltade heller aldrig med mig. Hon tog förgivet att jag kunde saker och det kunde jag också. Det sägs att dagens generation daltar med unga och jag har inte så mycket att jämföra med, men jag kan inte låta bli att undra om daltandet är ett sätt för vuxna att markera sitt övertag. Det blir onekligen mindre komplicerat att hävda att personer som inte kan ta hand om sig själva är mer eller mindre omogna, men de som uppfostrar unga borde kanske rannsaka sig själva. När personer häver ur sig att unga är omogna får jag alltid lust att fråga vad de gör för att unga ska utvecklas. Ingenting, förmodligen. Det finns ingen omtanke bakom orden om ungas mognadsgrad som tydligen alla anonyma vuxna på nätforum kan bedöma. De vill inte att de unga ska utvecklas.

Köksbordskirurgin är inte problemet!

En person som brinner för att skära bort förhudar på barn är med stor sannolikhet ganska duktig på att utföra den sortens ingrepp, eller övergrepp, beroende på hur man ser på saken. Det kan finnas andra incitament, ekonomiska till exempel. Om de avlägsnade förhudar genererar stora pengar kommer du nog vara mån om att de små liven inte drabbas av komplikationer. Åtminstone om vi tror på den goda marknadsekonomin.

Det framgår av en artikel att barnministern Maria Larsson är kritisk mot Örebrolandstinget för att det inte ”erbjuder rituella omskärelser av småpojkar”:

Det är inte försvarbart att vissa landsting inte erbjuder rituella omskärelser av pojkar. Olaglig köksbordskirurgi bör bekämpas med information, god tillgänglighet och rimliga priser, sa barnminister Maria Larsson när hon talade vid en EU-konferens om barns rättigheter i Örebro idag.

En barnminister borde finnas till för barnen, men på vilkas sida Larsson står är oklart. Åtminstone är det inte barnens. Det är det vanliga argumentet som upprepas. För att förhindra den så kallade köksbordskirurgin måste staten utsätta barn för oåterkalleliga ingrepp som inte ligger i barnens intressen. Det påminner mig om abortdebatten. Inom RFSU är det vanligt att man skiljer på olagliga och osäkra aborter eftersom att flera olagliga aborter som sker är säkra. Jag menar att detsamma gäller omskärelse. Det finns garanterat folk hemma vid köksborden som vet vad de gör, men med det sagt är jag allt annat än positivt inställd till företeelsen.

Om vuxna män vill avlägsna förhuden för att den är för trång har jag inga synpunkter på det men barn ska inte behöva utsättas för någonting dylikt.

Det är anmärkningsvärt att vi har en barnminister som inte tycks ägna ett ord åt att kritisera omskärelse på barn. Om landstingen ställer upp på Larssons önskemål och erbjuder rituella omskärelser till ”rimliga priser” kommer det säkerligen att bidra till att legitimera verksamheten, men det verkar hon inte ha några som helst problem med. På den punkten får jag ge antifeministerna rätt, vi skulle aldrig resonera på det viset om det gäller unga tjejers könsorgan.

Anton Abele är inget större hot mot demokratin än någon annan riksdagsledamot

Politiker borde avkrävas yrkesskicklighet, skriver Viktor Barth-Kron. Han använder Anton Abele som utgångspunkt för sitt resonemang men ”Det är naturligtvis inget personligt”. Abele är arton år och riksdagsledamot för Moderaterna. För första gången återfinns en artonåring bland riksdagens ledamöter.

Många har skrattat åt Anton Abeles kandidatur, till och med jag. Det finns någonting bakvänt med att en ung person går till val på att framstå som en konservativ som vill se hårdare tag mot kriminella. Abele gjorde mig veterligen ingen stor sak av att han var en ung riksdagskandidat under valrörelsen.

Om jag blir allvarligt sjuk och behöver opereras så vill jag helst ha en erfaren och dokumenterat kompetent kirurg. Det vill nog du också, skriver Barth-Kron. Ja, det vill jag också, men det finns ingen yrkesutbildning för personer som vill sitta i riksdagen och när det inte finns är det svårt att kräva någon ”yrkesskicklighet” av dem som kan tänka sig att göra det.

Den som blir invald för första gången har ingen erfarenhet av att sitta i riksdagen. Erfarenhet är någonting man får med tiden. Varken erfarenhet eller yrkesskicklighet har dock något större värde om riksdagsledamoten vurmar för lagstiftning som kränker mänskliga fri- och rättigheter.

Om fyra år kommer Abele att vara duktig på att besvara frågor utan att svara ja eller nej. Kanske kommer han att vara en mästare på att pudla. Det får tiden utvisa. Hur som helst finns det mycket lite som talar för att han inte kommer att vara en riksdagsledamot vilken som helst han samlat på sig några års erfarenhet av att ha suttit i riksdagen.

Jag håller med Viktor Barth-Kron om att personvalssystemet har stora brister. Politiken skulle gynnas av fler individer snarare är representanter för olika partier som blivit tillsagda vilka knappar de ska trycka på. Lönerna kan med fördel sänkas, men vad som borde vara mer prioriterat är att minska antalet riksdagsledamöter. En oerfaren artonåring hit eller dit är ett ”lyxproblem” i sammanhanget.

Föräldrar blir grundlurade när deras döttrar inte redogör för sina sexliv

Det förekommer att föräldrar som känner sig grundlurade av sina barn för att deras barn aldrig har berättat att de har knullat eller är sexuellt aktiva hör av sig till en utomstående vuxen för rådgivning. Alltid när jag bekantas med ett sådant fall undrar jag samma sak. Tror de flesta föräldrar att deras barn en dag ska nämna att de har sex lite förbigående, eller är det bara de som vänder sig till rådgivare som blir publicerade i olika tidningar som tror det?

Finns det några skäl att tro att ens barn kommer att meddela när de är sexuellt aktiva, att de använder skydd, att de konsumerar pornografi eller att pappa är den första de ringer om de blivit smittade av oförarglig sexuellt överförbar sjukdom?

De som tror det – hur öppna är de med sitt sexliv? Har personen inte gjort allt för att dölja sitt sexliv genom att vänta med sex tills de tror att barnen somnat? Har de varit avslappnade när deras barn i unga år började fråga varför de fanns eller vad knulla är för något?

För många är det tillräckligt svårt att berätta för sina föräldrar att de fått sin första mens. Jag minns när jag var tolv år och upptäckte blod i mina trosor första gången. Jag ropade på min mor och någon hemma sa att hon var ute. Hon stod och hängde tvätt och jag sa det rätt ut ”Mamma jag har fått mens”. Jaha, svarade hon. ”Det finns mensskydd i skåpet i badrummet och om de inte passar kan vi alltid köpa andra”. Odramatiskt och bra.

Det var den enklaste saken i världen att berätta, men för den sakens skull har jag aldrig tagit något eget initiativ till att redogöra för mitt sexliv för mina föräldrar. Jag är deras barn, men jag har inget ansvar eller ens någon moralisk skyldighet att berätta om mitt sexliv för dem.

För det första har många eller de flesta svårt att prata sex överhuvudtaget oavsett vem de talar till och för det andra är det nog få som ser poängen med att redogöra för sina sexliv för sina föräldrar oavsett ålder.

Unga mäns porrsurfande

Efter Alexandramannen och en uppsjö av artiklar om ”fula gubbar” som sökt sexuella kontakter med minderåriga finns det vuxna som befarar att risken att unga som använder nätet far illa är överhängande. Dessa uppmanar föräldrar att läsa på om nätsäkerhet och hur skydda sina barn. Med det sagt kommer det inte som någon större överraskning att den utveckling som genererat personliga datorer i tonårsrummen stöter på patrull.

Budskapet till föräldrarna är hålla sig uppdaterade om vad barnen ägnar sig åt på nätet, att vara där barnen är. Hur du rekommenderas att gå tillväga varierar, men några alternativ till de förslag som innebär intrång i barnets privata sfär har mig veterligen inte presenterats från det hållet. När förälderns rätt att somna tryggt ställs mot barnets rätt till ett privatliv prioriteras förälderns trygghet.

Datorn bör vara placerad på en plats i hemmet där föräldrarna kan se vad barnet är inne på för sidor resonerar några. Andra menar att det inte är någon fara om barnet har en egen dator på sitt rum om föräldrarna kontinuerligt tar del av den information som visar vilka sidor barnet besökt och en del går så långt att de uppmanar föräldrarna att ha kännedom om sina barns lösenord till olika medlemskonton.

Dessa föräldrar försöker tillsammans skapa nya föräldranormer som är tänkta att avslöja en bra och ansvarstagande förälder. Hur en bra och ansvarstagande förälder är har länge diskuterats och alla har en åsikt, men när allting kommer omkring är det enkelt att falla för grupptrycket. Det förvånar mig inte alls om alla olika råd från olika håll skapar förvirring hos föräldrar som aldrig funderat på att läsa sina barns dagböcker, men plötsligt får veta att de inte bryr sig om sina barn om de inte tillerkänner sig själva rätten att lägga sig i sina ungdomar ägnar sig åt på nätet.

En förälder som inte vet hur hon ska gå tillväga är mamman som har en fjortonårig son med en egen dator på sitt rum. Hon skriver att hon en dag fick ett infall och kollade vilka sidor sonen hade varit inne på och utan att redogöra för vad hon anser om pornografi nämner hon att några av de sidor hon fann var av pornografisk karaktär.

Mamman som inte har någon ambition att skuldbelägga sin son eller hans nyfikenhet frågar Linda Ulvsdotter, som är nättidningen Allt om barns titulerade tonårsexpert, om och i sådana fall hur hon bör reagera på det faktum att hon upptäckt porrsidor bland historiken på sin sons dator.

Mamman skriver Det är väl helt naturligt att en 14-åring är nyfiken på sex? Är det alltså bäst att låta det här vara och låta honom ha det här för sig själv? Eller bör jag prata med honom om det?”.

Ulvsdotters framhåller i sitt svar att det är naturligt att fantisera om sex och pornografi när man är fjorton år, men beklagar att så mycket av den pornografi som produceras ”kan upplevas som otäck och obehaglig” och att den blivit mer lättåtkomlig sedan porren äntrade nätet. Hon avfärdar bestämt alla mammans planer på att låtsas som att ingenting har hänt och råder henne att prata med sonen om innehållet på de sidor han besökt. Inte nog med det lyder den avslutande meningen i hennes svar Fortsätt sedan framöver att ha koll på vilka sidor han besöker på internet och fortsätt gärna också diskussionen vid andra tillfällen under tonåren”.

Undersökningar har visat att nästan samtliga söner i den åldern har konsumerat porr vid något tillfälle så vad Ulfsdotter indirekt gör är att uppdra alla föräldrar att ha porrsamtal med sina söner och att snoka bland deras privata tillhörigheter.

Linda Ulfsdotter går mamman något till mötes när hon understryker hur viktigt det är att sonen förstår att det är normalt att vara intresserad av sex och att han inte har något att skämmas för. Det är dock önskvärt att han intresserar sig för ”normalt sex” och inte ”porrsex”, eller hur ska jag annars tolka hennes uppmaning till mamman om att ge sin son ”en balans till den bild av sex som porren ger som enligt henne riskerar att färga sonens bild av normalt sex?

Tonårsexperten” har ingen aning om mamman är kapabel att prata sex med sin son, vilken bild av sex hon kan tänkas förmedla till honom eller huruvida ”mammabilden” av sex vore att föredra, men är ändå övertygad om att mamman är rätt person att ge en lektion om porrens utbud och vad som efterfrågas.

Det är viktigt att kunna prata om pornografin i relation till det ”vanliga sexet” och porrens påverkan, men vore det inte rimligt att den som bjuder upp till en porrdiskussion har konsumerat en hel del och vet vad den pratar om alternativt att personen berättar att den inte har så stor erfarenhet av pornografi men att det är något som intresserar honom eller henne?

I och med att jag är ung och inte konsumerat så mycket pornografi är jag inte rätt person att dra slutsatser om hur porren har förändrats och om porren har haft en viktig roll i att skapa bilden av det riktiga eftersträvansvärda sexet. Jag vet hur som helst tillräckligt för att kunna säga att pornografins fantasier inte nödvändigtvis är mer problematiska än bilden av det vanliga sexet som en kortvarig akt utan klitorisberöring som knappt tillfredsställer kvinnan och som avslutas i och med att mannen ejakulerar i hennes underliv. Medveten om att det kan finnas andra bilder av ”vanligt sex” är det åtminstone inte den bild jag vill förmedla till mina eventuella barn, men jag är å andra sidan inte alls främmande för att föräldrar många gånger är fel personer att prata sex och pornografi med sina barn.

Övertron på att föräldrar besitter sådana kunskaper att de kan bedriva en informerande och ickenormativ sexualundervisning samt är lämpade att samtala med sina barn om någonting så abstrakt som pornografi övergår allt förstånd.

Att föräldrar och barn ogärna vill ha insikt i varandras sexliv är det nog få som har lyckats undgå. För en del barn är bara tanken på att deras föräldrar har sex tillräckligt jobbig. Oförmågan att hantera att sina familjemedlemmar har och vill ha sex är givetvis inte positiv, men det blir samtidigt orimligt att bortse från att dessa två grupper med en ofta traumatiskt inställning till varandras sexliv nog inte är lämpade att prata sex med varandra. Åtminstone inte under några  förhörsliknande förhållanden som ibland föreslås.

Du kan nog prata med din fjortonåring om vad som helst om han själv tar initiativet, men vad som är överordnat allt annat är att du inte nämner vad du sett när du gått i genom hans dator och att du aldrig mer gör om det. Din son kommer med största sannolikhet att uppleva det som att du skuldbelägger honom om du pratar pornografi med honom med anledning av de sidor han varit inne på. Du uppger själv att du inte vill skuldbelägga honom, men vad som är ännu viktigare: är det verkligen värt att undergräva allt ditt förtroende för en lång tid framöver och riskera en god relation av den anledning att din son likt många andra i den åldern porrsurfar?

Omotiverat förakt baserat på rena fördomar

Det råder en del självklarheter om att unga inte inte är redo för sex. En del pekar på den alldeles för uppenbara mognadskillnaden mellan fjortonåringar och sjuttonåringar, men vad som karaktäriserar denna alldeles för uppenbara skillnad har ingen riktigt lyckats kommunicera.

Bland mina jämnåriga och bland vuxna i allmänhet finns en föreställning om att personer som är två eller tre år yngre nästan är en annan sorts människor. Jag kan tycka att mina jämnåriga borde minnas hur det var, minnas hur de blev motarbetade utan fog. De som visste att vuxenvärlden oroade sig i onödan har på två år förträngt det och börjat anamma vuxenvärldens syn. Jag kan också tycka att de borde förstå att skillnaden inte är så stor, att den mest påtagliga personlighetsförändring som ägt rum är att de med tiden utvecklat ett attitydproblem till yngre som det tidigare inte ens fanns ett frö till.

Jag känner mig en smula uppgiven när jag tänker på hur unga vuxnas bild av tonåringar, men det behöver inte vara så här för alltid. Jag har haft relativt stora framgångar när jag ifrågasatt personer som uttrycker sig nedlåtande om unga (fjortisar, småttingar, småflickor) när jag reagerat. Den stora utmaningen är att få personerna att förändra sin attityd till unga.

Nittioettan som för ett år sedan blev kroggammal förfasade sig över det kommande året med kroggamla nittiotvåor. Jag känner inte honom och kan inte svara för om han länge sett fram emot kroglivet eller inte, men de flesta jag känt har längtat i flera år efter att för första gången få sätta sin fot på krogen och köpa alkohol helt på egen hand. Hade han lyckats förtränga det? Hur kunde han annars motivera den synen på personer som bara var ett år yngre än honom och som rimligen har sett fram emot krogen lika mycket som han själva gjorde?

När dylika saker sägs är det sällan någon som säger emot. Det är som om alla är överens om att det vore en katastrof med nittiotvåor på krogen. Vad som är övertydligt är att äldre undviker de unga som av någon obegriplig anledning ser upp till de vuxna som föraktar dem. Det leder i sin tur till att de aldrig konfronteras med det faktum att unga faktiskt inte är omogna personer oförmögna att knyta sina egna skor. De kan hålla i liv vid sin vanföreställning och det underliga är att de tycker att de har rätt att uttala sig om hur personer de inte har någon kontakt med är. Möjligen har de hört ett samtal mellan två yngre personer på bussen någon gång utifrån vilka de tycker sig kunna dra slutsatser om hur unga är. Även om du och dina gelikar tycker att ungdomar på bussen är otroligt pinsamma, av vilken anledning skulle de inte få göra vad du kallar vuxna saker?

Sex är en vuxensyssla, menar en del, men det är fel om man med vuxna enbart menar myndiga personer. Massor av omyndiga har sex och även om tonåringar skulle sexdebutera efter sin artonårsdag i framtiden finns ingen anledning att på individnivå säga att den fjortonåring som vill ha sex ska avstå för att andra gör det.

När vi annars lutar oss emot att det som känns rätt också är rätt avviker vi från denna sanning när det gäller unga. Om vad unga känner spelar någon roll ska det möjligen betraktas som allt det där unga inte borde ägna sig åt.