Vanligt liv med hiv?

Personer som arbetar med frågor kring hiv pratar vanligtvis om betydelsen av normkritik för att se hela bilden och inte riskera att bekräfta redan existerande normer. Det är en god ambition, men jag upplever att den får stå tillbaka när man går ut med att det numer går att leva ett vanligt liv med hiv.

Vilka är det som kan leva ett vanligt liv med hiv? De som levde ett vanligt liv utan hiv. Genom att prata om att hivpositiva som grupp kan leva vanliga liv bortser man från de som inte heller gjorde det innan de fick sin hivdiagnos.

Om jag fick beskedet att jag var hivpositiv skulle jag vara tvungen att överge vad jag tidigare betraktade som mitt vanliga liv för vad som kanske är ett vanligt liv för andra. En hivdiagnos kanske till och med skulle få mig att leva ett mer vanligt liv än i dag beroende på hur det skulle påverka mitt sexintresse, men också mina möjligheter att ha sex på det sätt jag har det i dag.

Jag vet inte hur det skulle påverka mina chanser att få sex, men jag skulle enligt lag vara tvungen att informera om min hivstatus innan jag hade sex med någon ny person. I och med det skulle jag riskera att min hivstatus blev allmängods givet att jag fortsatte ha sex med ett inte obetydligt antal personer. I dag tänker jag sällan på risken att någon inte vill ha sex med mig, min erfarenhet av män som inte vill ha sex är ganska obefintlig, men hur det skulle vara om jag vore hivpositiv kan jag bara spekulera om. Jag antar att en del som gärna hade haft sex med mig som hivnegativ skulle avvisa mig om jag respekterade informationsplikten.

Vad ett vanligt liv är kan man fråga sig. Personerna som går ut med att det går att leva ett vanligt liv med hiv borde veta. Jag tänker mig att ett vanligt liv med hiv innebär att den hivpositiva inte behöver ändra sitt liv mot hur det var innan, men jag tänker också att det endast gäller den som levde ett ”vanligt” liv innan.

Monogama personer behöver troligen inte genomgå någon stor omställning, men de kan förstås riskera att bli lämnade på grund av sin hivstatus eller ha svårt att hitta någon att ingå en monogam relation med. Medicineringen i sig måste inte innebära någon stor omställning föreställer jag mig då det inte är ovanligt att personer går på medicinering regelbundet. Hur är det då om du har ett sexliv utöver det vanliga? Upphör vanligheten i samma stund som du får veta att du är hivpositiv i sådana fall?

Hivpositiva måste informera potentiella sexpartners om sin hivstatus, bara det får mig att tvivla när personer säger att det har blivit så okomplicerat att vara hivpositiv. Somliga menar att det är samhällets stigmatisering om något som försvårar för hivpositiva att leva vanliga liv, men då bortser man ifrån att alla inte är monogama. Stigmatiseringen av hivpositiva försvårar garanterat, men den är inte allt. Att alla kan ställa om sitt liv till att bli mer vanligt efter en hivdiagnos har jag aldrig hört någon säga i samband med att alla kan leva ett vanligt liv med hiv, men det skulle jag inte tillmäta någon som helst betydelse. Är man ointresserad av ett ”vanligt” liv är det ingen tröst.

Att använda kondom vid sex ser inte jag som något betungande, men det går inte att bortse från att det kan bero på att jag upplever att jag har valt att använda kondom. Det hade inte varit ett val om jag hade varit hivpositiv, däremot hade det varit en brottslig handling om jag hade avstått från det. Däremot är det oklart om jag hade blivit dömd för det. I dag använder jag inte något skydd vid oralsex, men hur ska man förhålla sig till det som hivpositiv? Skulle jag vara tvungen att använda slicklapp om jag ville bli slickad?

Om du är hivpositiv eller har sex med någon som är det och har tagit del av det tidigare Smittskyddsinstitutets uppgifter om att ”smittrisken vid vaginala och anala samlag där kondom används är minimal om den hivinfekterade personen uppfyller kriterierna för välinställd behandling” kanske du inte känner något behov av att använda kondom. Smittskyddsinstitutet har också uttalat att det sannolikt även gäller ”vid samlag där inte kondom används under förutsättning att inga andra sexuellt överförda infektioner föreligger”, men det hade man inga vetenskapliga belägg för.

”Inom både rättsväsendet och allmänheten finns en föreställning om att hiv är en väldigt smittsam sjukdom, men så är det inte. Om jag eller min fru hade varit smittade hade vi nog haft oskyddat sex, med den kunskap vi har i dag” har Jan Alberts från Smittskyddsinstitutet tidigare hävdat.

Personer som är monogama och använder preventivmedel kanske kan leva ett ”vanligt” liv med hiv, men de som påstår att personer som vill ha sex med flera kan leva ett vanligt liv med hiv får gärna belägga det innan jag tror dem.

Monogami och tillfälliga sexuella förbindelser hör samman

Om män är mer positiva till tillfälliga sexuella förbindelser än vad kvinnor är får vara osagt. Jag har visserligen hört fler kvinnor uttrycka sig negativt om företeelsen, men utifrån det går inte att dra några slutsatser. Vad kvinnor och män som varken säger bu eller bä har för inställning till one night stands (ons) och liknande kan bara spekuleras kring. Möjligen är de kvinnor som är negativa mer öppna med det. Kanske fyller det någon funktion för dem att uttrycka sitt ogillande. Att uttrycka sig negativt om något som avviker från normen kan syfta till att legitimera normen. Som om den behövde legitimeras ytterligare. En del föräldrar känner ett behov av att uttrycka sig negativt om de individer som väljer att inte skaffa barn. Somliga heterosexuella män tar avstånd från homosexuella.

Jag har träffat fler kvinnor som genast börjat prata om sig själva när jag berättat att jag inte lever monogamt. Det skulle inte fungera för dem, har jag fått veta. De är dock i minoritet. Jag tänker också på de som förklarar för mig att jag passar i rakad skalle, men att de själva inte skulle göra det eftersom att de har fyrkantiga huvuden. Som om jag hade krävt dem på en förklaring till att de inte ser ut som mig. Jag har aldrig varit med om att någon man sagt någonting liknande till mig. Om män jämför sig med mig handlar det om kostval. Det är betydligt vanligare att män förklarar för mig att de inte skulle klara av att avstå döda djur på tallriken efter det att jag har berättat att jag är vegetarian. Inget jag rekommenderar någon att göra för övrigt.

Kvinnor jämför sig oftare med mig än vad män gör och det får nog förklaras med den förlegade tvåkönsmodellen. Om det bara finns två kön och kvinnor och män är varandras motsatser blir det mer intressant som kvinna att jämföra sig med andra kvinnor. Jag vet inte om det är likadant bland män. Talar heterosexuella män om för homosexuella att de aldrig skulle klara av att ha sex med en man exempelvis?

Om kvinnor är mer negativa till tillfälliga sexuella förbindelser har jag svårt att se det skulle ha några som helst biologiska orsaker. Att de i högre grav har negativa erfarenheter av det än vad män i kombination med att de förväntas söka efter kärleken i första hand och sexet i andra hand (det får man ofta på köpet om inte annat) är nog en förklaring som är närmare till hands. Om jag tillåts generalisera handlar en negativ erfarenhet av en tillfällig förbindelse om dåligt sex (med egen orgasm) för en heterosexuell man och om sex med någon som inte behandlade en väl innan, under eller efter sex (de tre faserna) för en heterosexuell kvinna.

Det är en sak att ha dåligt sex med någon för att kommunikationen var sisådär eller för att man upptäckte att man hade olika sexuella preferenser och en annan att inse att den man har (haft) sex med ser ner på en och behandlar en allmänt respektlöst.

Om kvinnor är mer negativa till tillfälliga sexuella förbindelser bör man fråga sig vad det beror på. Personer som beklagar sig över att det är så svårt att få till det med kvinnor kan fundera på hur de själva och andra behandlar kvinnor i sexuella sammanhang. Tror man att vår inställning till sex styrs av biologin går det inte att göra särskilt mycket åt den, i sådana fall får man undvika att ha tillfälligt sex med kvinnor om man nu ska ta fasta på de biologiska skillnaderna mellan könen. Om man däremot tror att vårt förhållande till sex i olika former har andra orsaker går de att förändra till det bättre genom att göra bättre. Som sexpositiv tycker jag att det är en betydligt mer intressant ingång än att konstatera hur någonting är.

Jag tror att de allra flesta oavsett kön skulle vara betydligt mer positiva till tillfälligt sex och sex med flera om det hade en annan inramning och fler hade positiva erfarenheter av det. Träffar man enbart person som kan vittna om hur negativt det är är det enkelt att låta sig påverkas av det. Jag har omgett mig med kvinnor som har både positiva och negativa erfarenheter av att ”knulla runt” och det har säkert påverkat min inställning till det. Det var betydelsefullt för mig att ha kvinnor som var något äldre än mig i min bekantskapskrets när jag var 14 år. De kunde prata om hur det var att ha sex med olika personer utifrån egna erfarenheter utan att framställa det som att det måste vara antingen eller. Något de var bra på var att skilja på företeelsen och personerna. Samtidigt var de på det klara med att det kan vara ofrånkomligt att ens inställning till tillfälligt sex inte påverkas av de individuella erfarenheter. En del tenderar också att komma ihåg det dåliga och bortse från det bra när de ska summera något.

Människor är betydligt bättre på att hålla isär monogami och personer då monogami är norm. Människors negativa erfarenheter av monogami – listan kan göras lång – utan att det för den skull låter dem påverka deras syn på monogami negativt. Tillfälligt eventuellt, men när allt kommer omkring hade de bara inte träffat den rätte.

Relationer och tillfälliga förbindelser har ett klart samband även om de framställs som väsensskilda. Åtskilliga personer har en etablerad relation med någon som bara var en tillfällig förbindelse för dem en gång i tiden. Det är ganska naturligt, det som kan ifrågasättas är att man inte vill veta av händelseförloppet innan personer går in i relationer med varandra.

Det vanliga är att personer har sex innan de blir ihop, vilket är fullt rimligt av olika skäl. Värderar man sex högt kan det vara bra att på förhand veta vad en har att vänta sig sexuellt av en person, inte minst om det råkar vara den enda man ska ha sex med under en oöverskådlig framtid. Den ordningen är ett resultat av att vi har frångått skuldbeläggandet av utomäktenskapligt sex. Att en del sällan blir förälskade i personer de inte har haft sex bör också beaktas. Att bli förälskad är inte nödvändigtvis något man planerar. Man har kanske sex med lite olika personer med ojämna mellanrum och rätt vad det är har man det med någon som man förälskar sig i och blir ihop med. Hade det inte varit för det tillfälliga sexet hade det inte blivit av, men tillräckligt sex är förstås alltjämt negativt.

Att det tillfälliga sexet övergår i monogami betyder inte att det som var innan var något negativt, att övergången beror på det, men inte sällan motiveras monogami med att andra sätt att leva på är negativa. Som ickemonogam är jag sannolikt mer bekant med den motiveringen än monogama som sinsemellan kan dela erfarenheter om hur positivt monogami är på andra sätt utan att känna ett behov av att ta avstånd från oss som lever ickemonogamt.

Jag har inte haft någon monogam relation, men jag har haft flera parallella ickemonogama relationer. Några av dem varade i månader, andra i flera år. Jag tror visserligen inte på monogami, men att jag lever ickemonogamt har främst att göra med att jag ser ett egenvärde i att jag har rätt att använda min kropp för vilka sociala eller sexuella ändamål jag vill utan att fråga någon annan om lov. I bland använder jag den rätten till att ha massor av sex och ibland håller jag mig med några stycken ”säkra kort”. Ickemonogami är inget jag väljer för att det skulle vara det minst dåliga även om öppna relationer kan vara minst lika destruktiva som monogama i de individuella fallen.

Hur gör monogama om de vill ha sex med andra?

Hur gör personer som lever i monogama relationer om de vill ha sex med andra? Hade jag ställt frågor till monogama om hur de hanterar olika omständigheter och situationer hade jag bland annat ställt den frågan. Som öppet ickemonogam får man en del praktiska frågor om hur man lever. Ännu vanligare är frågorna om hur man gör när saker inte går som man hade tänkt sig.

Av någon anledning ställs knappt några motsvarande frågor till personer som lever monogamt. Jag har förstås undrat hur monogama hanterar olika saker, men jag är inte den som ställer frågor om hur människor organiserar sina relationer utan vidare. Jag tror att det skulle bli dålig stämning om jag frågade monogama hur de gör om deras partner vill ha betydligt mindre sex än dem, men visst har jag undrat. Jag tror att det vore bra om alla som har relationer funderade på det.

Frågan som ställs om monogama relationer är den klassiska ”Vad är otrohet?”. Inte sällan är det monogama personer som diskuterar olika gränsdragningar sinsemellan. Det är alltså inte frågan om att ickemonogama frågar ut monogama om varför de inte ens får sova med andra trots att bara lovat varandra att de inte ska ha sex med andra. Har inte ni också undrat?

Det har sagts att monogama som vill ha sex med andra istället för att vara otrogna antingen ska göra slut och ha det sex de vill ha eller – något som förvånansvärt ofta framställs som okomplicerat – berätta för sin partner att en vill ha sex med andra och föreslå ickemonogami. Diskussionen kommer på tal för att någon har varit otrogen och fokus hamnar på vad den otrogna hade kunnat göra annorlunda. Den hade lika gärna kunnat handla om hur det kommer sig att så många inte klarar av att vara monogama. Sällan hör jag några sådana diskussioner utifrån vad som borde vara en självklarhet – att personer som lovat varandra att vara monogama kan komma på andra tankar.

Ickemonogama personer kan få frågor om hur de hanterar om de själva eller deras partner kommer på att ickemonogami inte är något för dem eller hur en ickemonogam person gör om den blir kär i någon som vill ha en monogam relation. Jag undrar hur monogama som vill ligga med andra går tillväga, det torde vara vanligare än att ickemonogama kommer på att de vill (återgå) till monogami. Inte minst med tanke på att monogami är betydligt vanligare.

Kanske ville du bara ha sex med en enda person när du lovade att vara monogam eller så var det någonting du gick med på för att en person krävde det om ni över huvud taget skulle ha någon relation. Med tiden kanske du ångrar att du lovade att vara monogam för att behålla en relation, ändrar dig och kommer på att sexuell exklusivitet inte är något för dig eller så vill ni verkligen leva monogamt tills döden skiljer er åt.

Men hur gör man om man vill sluta vara monogam inom ramen för en relation? Det är som sagt inte så enkelt att föreslå att man vill ha sex med andra. Jag har hört talas om personer som blivit misshandlade för att de ens tagit upp frågan och/eller blivit lämnade. Om vi pratade mer om hur monogama personer kan göra om de ville ha sex med andra och om det gick att prata om det med sin partner utan att riskera att bli lämnad är jag övertygad om att färre skulle vara otrogna, men en sådan frågeställning erkänner ju omständigheter en del monogama inte vill kännas vid.

Spontansex är en monogam konstruktion

Alla människor har begränsat med tid och i någon mån väljer man hur man använder sina timmar. Vissa saker kan man emellertid inte välja bort. Barn kan vara en sådan sak. Man kan invända att föräldraskap är något man väljer, men när man väl satt ett barn till världen hjälper inga krassa konstateranden i världen.

Räknar man bort all tid man måste lägga på olika ”måsten” har man olika mycket tid över till annat och den tiden försöker åtminstone jag göra någonting meningsfullt av. Jag vill ha tid att läsa, engagera mig politiskt, skriva, men också tid till sociala relationer och sex. Av alla saker jag nu räknat upp inklusive de man ”måste” göra är det bara en sak som inte anses oproblematiskt att schemalägga, avsätta tid för, skriva in i kalendern och så vidare.

Sex ska vara spontant. Jag har tänkt en del på hur jag skulle vara tvungen att strukturera mitt liv för att kunna ha ett ”spontant” sexliv och jag vet ärligt talat inte om det går. Inte utan att det vore på bekostnad av allt annat jag vill göra föreställer jag mig. På bekostnad av något annat kommer det förstås alltid att vara, allt är alltid på bekostnad av något annat. Det går inte att komma ifrån utifrån hur saker ser ut i dag, vore det annorlunda skulle vi inte ha en diskussion om ”livspusslet”.

Jag har inte tänkt på hur mitt sexliv skulle kunna vara mer spontant för att det är någonting jag eftersträvat. Jag har däremot intresserat mig för hur personer får ”pusslet” att gå ihop och för de som menar att de inte har så mycket sex som de själva  (eller deras partner) skulle vilja ha för att det helt enkelt inte finns tid.

”Det går inte” var det någon som svarade på frågan ”Hur får du ditt livspussel att gå ihop?”. Livspusslet är ett alldeles utmärkt ord för att beskriva en vuxen persons vardag då vuxna de facto lägger pussel med tiden. Under tonåren är det som regel mindre pusslande med tiden. Tonåringar har mer tid som man kan använda fritt. Alla har förstås inte den möjligheten, många unga är hårt hållna hemifrån och det ska man inte underskatta vare sig vidden eller lidandet av.

Livspussel är omstritt begrepp och det finns en del feministisk kritik mot det som jag mest skakat på huvudet åt. I den mån man pratar om livspusslet pratar man inte om sex. Sex ska vara spontant. Sex låter sig inte pusslas med.

I och med att vi utgår från monogama förhållanden när vi särskiljer ”fint” sex från ”fult” sex kommer det förra ibland, men inte alltid, att vara oförenligt med ickemonogami. Det säger sig självt att den som vill ha sex med flera kommer att få pussla mer än den som har sex med en och samma person, det är inte konstigare än att den som är socialt utåtriktad kommer få pussla mer än den som har en vän som den alltid träffar när den vill tillfredsställa sitt minimala sociala behov. En skillnad här är att det är vanligare att man ringar in flera personer som man har sociala relationer till och träffar vid samma tillfälle än att man ringar in flera personer som man sexuella relationer till och träffar vid samma tillfälle även om det förekommer. Jag har själv ingen vidare erfarenhet av sex på flera, men jag kan tilltalas av tanken eftersom att det går så emot det monogama och spontana sexidealet. Det är klart att spontant gruppsex kan uppstå, men vanligare är att det är planerat. I vart fall om samma personer har det med varandra vid upprepade tillfällen. På samma sätt förhåller det sig med sex på två. Sex på två kan vara hur spontant som helst första gången, men efter några gånger är det svårare att säga att det sex man har bara hände, vilket spontanitet handlar om.

Spontansex är en monogam konstruktion. Spontansex är någonting personer som bor med varandra och har sex mer eller mindre sällan kan ägna sig åt. Det spontana sker någon gång ibland, periodvis riktigt tätt mellan gångerna, periodvis inte alls. Värderar man sex – vilket man kan göra inom alla relationsformer – kommer man sannolikt inte tycka att det är ”fult” att planera in sex. Tvärtom kan man tycka att det är ”fint” prata om vad man vill göra sexuellt, hur man vill göra det, när man vill göra det och betrakta det som en del av sexet.  Ett utdraget förspel kan man säga.

Mitt sexliv är inte särskilt spontant. Jag har inte sex någon gång ibland när det råkar kännas rätt. Det känns för all del rätt, men det är som regel planerat att jag ska träffa någon och uttalat eller underförstått att vi bland annat ska ha sex. Eftersom att jag vill ha sex dagligen blir det ett visst pusslande.  Sex är en del, men det sociala och att vara nära är också viktigt för mig.

Mitt sexliv kan förstås vara spontant i någon mening under den tid jag spenderar med någon. Om jag spenderar en hel dag med någon är det inte givet att vi ska ha sex en viss tid på dagen. Med det sagt är det nog ganska vanligt att personer har sex en viss tid på dagen de dagar de har sex. Innan de ska sova till exempel. Det är kanske allra vanligast i monogama relationer. På kvällen ska man ändå ligga bredvid varandra om man har gemensamt sovrum och då har man förhoppningsvis avklarat alla måsten för dagen och då kan man ägna resterande tid åt det som inte låter sig planeras. Vi kan väl låtsas bort att indirekt planerande förekommer, att en del planerar sitt sex utifrån att de ska kunna intala sig att ”det bara hände”. Att sexliv kan vara spontana på ytan. Tycker man att det kan bli genant efter att man har haft sex med någon – hört talas om personer som SKÄMS inför varandra nakna? – kan det säkert fungera alldeles utmärkt att ha sex innan man ska sova om inte annat.

Om vi lämnar frågan om huruvida ett spontant sexliv är eftersträvansvärt därhän: Kan man ha sex mer eller mindre dagligen utan att ens sexliv upphör att vara spontant? Jag har en idé om att ha sex och gå på caféer flera gånger i veckan. Det blir också av, men när under min ”lediga” tid kan variera. Jag är förstås styrd av saker som när de jag har sex med kan träffa mig, när de caféer jag går till har öppet.

Jag pusslar som sagt med mitt sexliv. Vissa dagar mer än andra. Jag vill också ha helt blanka veckor ibland då jag kan klämma in vad jag vill, men jag klarar ganska sällan av att hålla dem blanka. Får jag höra om ett politiskt seminarium jag vill gå på planerar jag in det. Jag kan inte gärna motivera att sitta hemma och äta glass när en angelägen demonstration pågår.

Jag kan inte se att det skulle vara mer ”fel” att skriva in sex i sina kalender än någonting annat, men om man tycker det bör man i vart fall vara medveten om att andra levnadsförhållanden än sitt eget kan kräva ett visst pusslande för att få sexlivet att gå ihop.

En monogams försvarstal

Aftonbladets krönikör Malin Wollins främsta argument mot flersamhet tycks vara att det är tillräckligt svårt att hitta någon man vill ingå en monogam relation med. Om det är svårt att hitta en, måste det vara ännu svårare att hitta två. Som om hon hade övervägt att prova på flersamhet annars. Jag kan mycket väl tänka mig att det är svårt att hitta någon man vill leva monogamt med då den personen helst ska fylla merparten av ens mellanmänskliga behov, men flersamma har som regel lagt sådana tankegångar på hyllan och ser att människor kan fylla olika behov och  komplettera varandra. Jag tror inte att ickemonogama ställer lägre krav på sina partners, att det är därför de kan hitta flera personer de vill leva med (och som vill leva med dem), men sannolikt andra mer realistiska krav. Att kräva trohet av andra är inte särskilt realistiskt om vi ser till hur många som klarar av att vara monogama. Somliga klarar av det för att de är seriemonogama, går in och ur monogama relationer innan otrohet ens blir en fråga, men sådan monogami framställs inte som eftersträvansvärd även om den anses betydligt mer okej än mer långsiktig ickemonogami. Jag har svårt att föreställa mig att det finns någon som kan fylla alla mina sociala och sexuella behov och ännu svårare att föreställa mig att jag kommer att träffa den personen, men att det skulle vara svårt är inte mitt främsta argument mot monogami, det är snarare ett krasst konstaterande. De flesta kan skriva under på att ha en enda vän inte är något eftersträvansvärt. Jag håller med, men stannar inte vid vänner, eller så är det just det jag gör bara det att jag inte skulle låta bli att ha sex med någon för att denne är min vän, tvärtom, vänner vill jag ha sex med. Malin Wollin tycker att poly låter jobbigt. Jobbigt att ”hålla reda på många viljor och känslor” och att ”gå runt och försöka gissa vad en massa andra människor vill”. Om man tycker att poly låter jobbigt förstår jag inte varför man skaffar barn. Wollin har fyra barn. Har man barn får man också hålla reda på många viljor och känslor och av någon anledning inbillar jag mig att det är mindre krångel att ha relationer med flera än att ha barn. Det är helt okej med mig att en del bara vill ha sex med en person i taget, men när personer som har små barn argumenterar mot flersamhet med att det skulle innebära krångel slutar jag lyssna. Vill du inte ha nära relationer med flera är det bara att låta bli. Svårare än så är det inte. Om du är monogam och lever i enlighet med normen: Sluta låtsas att du måste försvara din relationsform. Om du absolut inte kan låta bli – kom med ett bättre försvar. Relaterat: Ickemonogami den sista garderoben

Ickemonogami den sista garderoben

Heteronormativitet är att utgå från att personer är heterosexuella. Mononormativitet är att utgå från att personer är monogama. Heteronormativa personer har som regel enklare att hantera att någon vill leva med en person av samma kön än vad de har att hantera att en heterosexuell person lever med flera. Mononormen är helt enkelt starkare än heteronormen i Sverige.

Väl medvetna om att alla vi möter inte är monogama är det ändå vanligt att vi utgår från att den som har en etablerad relation och blir påkommen med att ha haft sex med någon annan varit otrogen. Att två personer inte öppet har deklarerat att de har en ickemonogam relation innebär inte att de per automatik har en monogam sådan. Medan homosexuella och bisexuella kommer ut har en del ickemonogama inte en tanke på att komma ut. Någon uttryckte att ickemonogami är den ”sista garderoben” och nog ligger det något i det.

Vi förväntas inte vara öppna med flersamhet på det sätt vi förväntas vara öppna med eventuell bisexualitet eller homosexualitet. Det kan förstås förändras i takt med att vi pratar mer om flersamhet och att det blir vanligare, men en förklaring är att det generellt är enklare att vara flersam i det dolda. Den som tar hem en partner av samma kön vill som regel att dennes familjemedlemmar ska förstå att det är en partner och inte någon som hen har en icke-sexuell relation till. Att komma ut som ickemonogami är inte alls något självklart och det grundar sig säkert delvis i att det förknippas mer med sex med flera än relationer med flera och sex ska vi helst inte tala om. BDSM-utlevnad är på samma sätt heller ingenting vi förväntas vara öppna med även om allt fler är det av politiska och praktiska skäl.

Det finns ingen självklar praktisk funktion med att vara öppen med sin ickemonogami. Det ska väl vara om man har barn och de vet om det. De kan tänkas prata om att föräldrarna lever med flera. Man skulle kunna tänka sig att det vore praktiskt att vara öppen med sin ickemonogami om man inte har någon etablerad relation och har tröttnat på frågor om man inte har träffat någon, men riktigt så enkelt är det inte att skaka av sig de som lägger näsan i blöt.

En ring på ett finger är en ring på ett finger. Dra inga långtgående slutsatser av det. Alla vill inte vara öppna med att de inte är monogama, och en del av dem kommer att få höra att deras partner varit otrogen. Hur hanterar man det om man vill vara ickemonogam i hemlighet? Går man med på att personen ”varit otrogen” eller lägger man korten på bordet? Media drar sig för att skriva om kändisar som har relationer med personer av samma kön om de inte själva kommit ut. Väl medvetna om att de bara kan spekulera i deras sexuella läggning, men också av pressetiska skäl. Tänk om man också kunde sluta utgå från att kända personer som har synts med andra än sin etablerade partners varit otrogna.

Jag är öppen med min ickemonogami av flera skäl, men det finns så många negativa föreställningar om att leva flersamt att jag förstår de som inte är det. Ickemonogama förväntas redogöra för sina relationer och intyga att deras kärlek är på riktigt trots att deras sexuella frihet inte är begränsad till en person. Det är inget konstigt att en del inte har någon energi till det eller ens en önskan om att andra ska förstå. Det går att ha sexuella och romantiska relationer med flera ändå.

Relationslimbo och dubbla måttstockar om sexuell frihet

”Jag vill inte att du har sex med andra”. En vän återgav vad sexpartners hade uttryckt ovetande om hur dennes sexliv artade sig när vi samtalade om sexuell flersamhet vid något tillfälle. Min vän som delvis på grund av våra samtal varit ointresserad av att leva monogamt de senaste åren.

Varför vill de inte att du ska ha sex med andra, undrade jag. Inget svar. Några av dem ska ha upprepat denna önskan utan att de för den skull ha önskat någon monogam relation. De har själva varit sexuella med olika personer parallellt och några har till och med berättat mer eller mindre detaljerat om sina sexuella möten.

Genom sig själv känner man andra. De här personerna kan relatera till att få ut något av att ha sex med olika personer parallellt och inser – om de tänker efter – att andra också kan det, men varför vill de förvägra dem det?

Monogami som krav för fortsatt umgänge anses okej, men det gör inte ensidiga krav på att få vara sexuellt exklusiv för någon. Hade det senare ansetts mer okej hade de kanske krävt det, vad vet jag. Jag vill inte att du har sex med andra, är det något vissa vanemässigt säger till sexpartners de har för avsikt att träffa igen eller något de utsätter enstaka personer för?

Jag har i och för sig träffat flera personer med erfarenhet av monogami som sett ett enda hinder med ickemonogami. Nämligen att ickemonogamin låter ens primära partner ha sex med andra. De skulle inte ha någonting emot den friheten för egen del, tvärtom, men när allt kommer omkring har deras partners trohet ett högre värde och monogami måste man av vara två om. I praktiken torde de vara överrepresenterade bland de som är otrogna.

Vad handlar detta ”hinder” för ickemonogami om? Är det vanlig missunnsamhet som tillåts spilla över på dem vi påstår oss älska eller tänker de att de har kommit längre i sin sexualitet och är ”mogna” att ha sex med andra på ett ansvarsfullt sätt utan att det äventyrar den primära relationen?

Går det inte att ha sex med nya personer utan att förväntningar om ensidig sexuell exklusivitet väcks, undrade min vän. Jag föreställer mig att det går, själv har jag bara en sådan erfarenhet, men egentligen är jag fel person att svara på det då jag är ganska öppen med min ickemonogami. Hur vanlig just denna dubbelstandard är har jag ingen aning om, men i stort är nog att hålla sig med dubbla måttstockar för sin egen och andras sexuella frihet ganska vanligt.

Jag kommer osökt att tänka på att de som kan ha hur mycket sex som helst utan att det finns någon anledning att problematisera deras sexliv medan andras ska problematiseras redan vid ett förhållandevis lågt antal sexpartners. Andra dubbelstandarder kan handla om vilka som har rätt att visa hud och vara ”sexuellt utmanande”. Jag tänker framförallt på de som emellanåt bär urringade plagg som om det vore en självklar rättighet, men har invändningar mot att andra också gör det om urringningarna visar aningen ”för mycket” hud (eller om de inte har överkroppar som ”lämpar” sig för urringade plagg) och uttrycker det som om det vore någon slags objektiv sanning. I deras föreställningsvärld har man tillämpat en måttstock och kommit fram till en logisk slutsats. Den urringningen på den överkroppen är minsann inte okej!

Försvar av monogami är många gånger ett försvar av kontrakt. Vad är det för fel på att antingen komma överens om monogami eller låta bli att göra anspråk på den andres sexuella exklusivitet? Samma sak med personer som förväntar sig en tids sexuell avhållsamhet av personer de brutit upp med. Om man vill fortsätta begränsa någon sexuellt gör man i sådana fall inte slut på en relation inom ramen för vilken det anses tillåtet givet att det finns ett kontrakt.

Säga vad man vill om tanken att man har sex och därefter aningen går in i en monogam relation och fortsätter ha sex eller avstår både relation och fortsatt sex, men den ordningen erbjuder åtminstone inte några överraskningar att tala om. Relationslimbot vissa ägnar sig åt – vi är inte ihop, men du ska inte ha sex med andra – är betydligt mer orättvist och svårnavigerat.

Monogama som har sex som ickemonogama

Jag har ingen polyidentiet. När jag läser om polypersoner i media tänker jag sällan att de representerar mitt sätt att leva på. Polypersonerna kan många gånger utifrån egna erfarenheter berätta om hur det är att leva monogamt. Om hur monogami inte fungerade för dem. Det kan inte jag då jag inte har provat på det. Jag vet inte om jag skulle klara av att leva monogamt om jag gav monogamin en uppriktig chans, jag vet bara jag inte vill ge monogamin någon sådan. Jag är helt ointresserad av att leva monogamt varför jag identifierar mig som ickemonogam.

Ickemonogam är mer talande för hur jag lever än det vida begreppet poly av flera skäl. Jag tror inte att vi är gjorda för att leva monogamt och jag har sex med flera. Det finns polypersoner som ”får” ha sex med andra, men som har sex med en och samma person. Självvald monogami. Polypersoner är ofta inte sena med att påpeka att det är rätten att få ha sex med flera som är det väsentliga, och att den egentligen inte säger någonting alls om huruvida man åtnjuter den eller inte. Jag förstår resonemanget och ställer upp på det i en rad olika sammanhang, men vad gäller ickemonogami vill jag inte bara ha rätten, jag vill också ta del av den.

Att jag är öppen med min ickemonogami beror dels på att jag vill göra min och potentiella sexpartners tillvaro mindre komplicerad. Jag vill inte att någon ska tro att jag kommer att leva monogamt med denne. Jag vill kunna knulla med personer utan att frågan om hur jag ska få använda min kropp tillsammans med andra kommer på tal, och jag kan som regel också det.

Medan polypersoner vill få monopersoner att förstå hur det går till att leva som poly genom samtal kan man säga att jag praktiserar det man talar om. Jag har förstås sex med personer som identiferar sig som poly, men minst lika vanligt är det att jag har sex med personer som tänker sig att de är monogama till sin natur. De har sex med en person, de har sex med några till vid sidan av den personen, och så kan de hålla på utan att reflektera över att de lever ickemonogamt, att det går och att det har sina fördelar. Jag vet inte om personer som levt i monogama parrelationer har en monogam identitet, men om det har det verkar den inte vara det minsta hotad bland monogama (identitet) som ligger med flera.

Behöver vi verkligen fler personer med en polyidentitet som pratar om att det går att leva ickemonogamt i media? Räcker det inte att konstatera att massor av personer med en monogam identitet redan gör det? Kan vi inte låta dem komma till tals? Och då tänker jag inte enbart på de otrogna. Hur går detta ihop, kanske du tänker. Det är inte märkligare än att det finns personer med en heterosexuell identitet som ligger med personer av det egna könet. Man talar ibland om män som har sex med män och kvinnor som har sex med kvinnor just för att illustrera att identifikation och praktik inte alltid går hand i hand.

Om sexuella praktiker vi ägnar oss åt utan att identifiera oss med talar vi ganska sällan. Om personer som identifierar sig som monogama men som lever ickemonogamt. Det finns massor av monogama som ickemonogami fungerar för utan att de någonsin satt ordet på det och det kan de tacka mononormen för. Vi som identifierar oss som ickemonogama eller poly kan förstås göra berörda personer uppmärksamma på detta eller fortsätta ha sex med dem utan att göra någon sak av det. Det kanske räcker att vi vet att ickemonogami också kan fungera alldeles utmärkt för ”monogama” i väntan på mononormens upplösande och deras uppvaknande?

”Ni får med andra ord vara otrogna mot varandra?”

Dejtingsajten Victoria Milan vänder sig till personer som vill ha en affär vid sidan om sin parrelation. Innan sajten grundades kunde man – och kan fortfarande – använda vanliga sexkontaktsajter för att träffa personer för sexuell omväxling. De vanliga sexkontaktsajterna har vanligen gift och sambo som civilstatusalternativ. Man kan förstås vara gift och sambo utan några som helst trohetsanspråk, men de förknippas vanligen med hålla varandra i handen-monogami.

Antagligen använder många som vill ha en affär fortfarande några av de vanliga kostnadsfria sexkontaktsajterna. Om två som är monogama på pappret träffar varandra genom otrohetsdejtingsajten Victoria Milan är de i samma situation och det ligger rimligen i båda personernas intresse att deras affär inte kommer ut. Det kan ses som en fördel, men jag tänker mig att det kan vara krångligare att hemlighålla något för två personer. Det är förstås inte bara två, andra i ens omgivning kan få kännedom om affären och avslöja den.

Det finns personer som är öppna med att de söker efter diskreta träffar. Andra föredrar att påstå att de har en öppen relation som tillåter sex med andra eller att de är singlar. Har man en del sex lär man förr eller senare ligga med någon som man efteråt får reda på var otrogen vid tillfället. Det är inte alla som vill berätta det. En fördel med att berätta att det är en otrohetsaffär man är ute efter är att det blir underförstått att det kan vara problematiskt med annars uppskattade ”Tack för en trevlig natt”-meddelanden då det är ganska vanligt med partners som går igenom varandras privata tillhörigheter. En nackdel med att berätta är, ur den otrognes perspektiv, att alla inte kan tänka sig eller vill lägga ner tid på en sexuell relation med någon som är otrogen.

Om det är krångligt att vara otrogen kan det vara nog så krångligt att ligga med någon som är det. Det kan vara svårt att planera saker och man kan dra sig för att höra av sig till personen förutsatt att det inte ligger i ens intresse att sabotera för relationens fortlevnad. Det kan svårt att sova med personen. Är personer sambo kan du vanligen inte sova hos henom, men det är heller inte säkert att du kan bjuda över personen då det finns monogama som inte får sova över hos andra.

Hur vissa otrogna marknadsför sin otrohet kan ha påverkat mig personligen. Det finns personer som inte har trott mig när jag sagt att jag är singel. Hur kan du vara singel när du bor och delar säng med en person? De får inte ihop det och i de lägena har jag känt att ”Okej, vi behöver inte ligga med varandra för denna övertygade ickemonogam vill verkligen inte bli anklagad för att vara monogam”.

Mig äger ingen!

Det kom ett mejl: ”Du säger att även om du är kär vill du ha sex med andra människor. Är det friheten du värderar eller vad får du ut av att ha sex med olika människor? Jag kan bara gå till mig själv och jag vet att när jag är tillsammans med någon som jag kanske inte riktigt känner för men är väldigt attraherad av och dragen till då skulle jag absolut kunna ha sex med andra människor. Men när jag har djupare känslor än så för någon då har jag inget som helst intresse av att ligga med någon annan än den personen. Det skulle vara kul och höra lite hur du resonerar”.

I korthet: Att jag upplever att jag är fri och i största möjliga mån kan utforma mitt eget liv är otroligt viktigt för mig. Friheten att kunna ha sex med olika personer utan att först höra mig för med någon annan om det går bra är en förutsättning för att jag ska känna mig fri. Friheten att välja om jag vill redogöra för delar av mitt sexliv likaså. Sex angår de inblandande, vill man att de ska angå fler får man vara flera som har sex, om inget annat är överenskommet.

Att jag är fri att ha sex med olika personer innebär förstås inte att jag per automatik kommer att kunna skörda frukterna av den friheten friktionsfritt eller att de jag ligger med kommer att underlätta för mig att ha sex med andra. Den friheten sätts på prov när man har sex med olika personer. Somliga menar att det är viktigare att det går att ha sex med andra friktionsfritt om man vill än att man faktiskt har det. Jag kan förstå tanken bakom det resonemanget, men om jag hade varit sexuellt exklusiv ett halvår kan inte jag säga att det längre skulle vara friktionsfritt för det kan ha förändrats under tidens gång. Det kan ha skapats ett undermedvetet ”vi” under tiden som exkluderar alla andra och det kan frodas undermedvetet just eftersom att det under den perioden aldrig ”sätts på prov”. Jag tror att det kan vara bra att ”använda” friheten även när man har ”djupare känslor” just för att inte skapa förväntningar som man senare kanske inte alls vill leva upp till.