Håriga armhålor ger mer än uttalad normkritik?

Kolla gärna in Hairy Pits Club. Sidan innehåller bilder på kvinnor som visar upp sina håriga armhålor. Konceptet påminner om Kroppsbilder. Personer skickar in bilder på sig själva som publiceras på sidan. Vill du bidra med en bild klicka här, men bli inte förvånad om det dröjer innan bilden publiceras. Hairy Pits Club har någon form av kösystem och en idé om att inte publicera för många bilder åt gången.

Nu har jag redan orakade armhålor och är med i klubben, men det hindrar inte att jag blir på gott humör av bilderna. Jag tror att man många gånger underskattar betydelsen av normbrytande människor som visar att det går att leva annorlunda. Jag tror att man vill underskatta dem för att slå bort tanken att man skulle kräva någonting av sig själv och vara med och påverka i en mer positiv riktning. Jag tror också att de är essentiella för att andra också ska våga bryta mot invanda mönster som vi rättar oss efter utan att reflektera över dem. Med det sagt är jag säkert ganska normativ i hur jag förhåller mig till normkritik.

Det är bra att prata om att det går att göra olika val, att det finns fler valmöjligheter än det finns kön. Men det är minst lika viktigt, om inte viktigare, att det finns livslevande personer som kan exemplifiera att det går att plocka de bitar man gillar från kvinnorollen respektive mansrollen och ytterligare några som inte rymmer de två och para dem. Om jag ser till mig själv inspireras jag mer av personer som begår normbrott än de som pratar om att någon borde göra något och räknar ut sig själva. Det har inte förändrats sedan jag som 14-åring slutade att raka mina armhålor och använda smink.

Du är givetvis fri att vara hur normativ och normkritisk du vill och upprepa att personer borde ta din kritik på allvar, men du kan inte välja vad som inspirerar människor eller vad som uppfattas som trovärdigt. Normbrott kan inspirera andra att välja mer fritt och det vore onekligen tråkigt att vistas i sammanhang där alla anpassade sig efter minsta gemensamma nämnaren?

Somliga feminister har kritiserat förebilden som fenomen. Några menar att den pressar personer, framförallt kvinnor, att vara förebilder, medan andra menar att varken kvinnor eller män behöver sådana. Underhållande nog är det inte sällan samma personer som höjer sina mödrar till skyarna för att de spelat en oumbärlig roll i deras liv. Även om de aldrig använder ordet förebild så är det andemeningen.

Jag tänker inte låtsas att förebilder inte har varit viktiga för mig. Jag tror att det för de flesta är viktigt att ha personer att se upp till och kunna identifiera mig med. Vill du inte vara en god förebild kan du vara ett avskräckande exempel, även de fyller sin funktion i en cynikers tillvaro.

Prat om jämställdhet pressar kvinnor som vill leva ojämställt

”Nästa strukturella hinder är föreställningen att kvinnor i högre utsträckning än män väljer att tacka nej till förfrågningar från medierna. Det är en bild som många journalister för fram, och vi måste fråga oss vad som kan få fler att känna sig trygga i att tacka ja” säger Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen, i en intervju angående den senaste kampanjen Tacka ja.

Ett välkommet initiativ. Medan en del menar att det bara är en föreställning att kvinnor har svårare för att tacka ja, framhåller andra att det är verkligheten. Det är klart att det finns personer som ger upp om att hitta kvinnor som kan tänka sig att tacka ja innan de ens har försökt, men de utesluter inte att det ligger någonting i att kvinnor generellt tackar nej. Det är bara att se sig runtomkring och konstatera att män tar mer plats. Män som ej har någonting att tillföra tar till och med mer plats.

Kvinnor som har värdefulla reflektioner och frågor håller dem inombords under politiska seminarier för att de tänker att de kanske inte är tillräckligt värdefulla. Samtidigt står någon man i publiken med en pappersutskrift i sin hand som han på något vis vill återkoppla till det aktuella ämnet. Han läser högt innantill och det som citeras är irrelevant och för inte diskussionen framåt. Inte ens moderatorn ser road ut.

Hur män och kvinnor är under politiska möten hänger ihop med hur duktiga de är på att ta plats i andra sammanhang. Jag tackade nej till ett framträdande för ett tag sedan för att jag befarade att det skulle skada de sakpolitiska frågor som engagerar mig om jag hade synts i ett sådant sammanhang. Med facit i hand får jag konstatera att det hade varit ofarligt att tacka ja och att jag borde ha gjort det.

Framförallt är det viktigt att tacka ja för att få chansen att tacka ja fler gånger framöver. Den som söker personer för ett uppdrag vill ringa så få samtal som möjligt, har man då en historia av att tacka nej är risken stor att man inte blir aktuell för förfrågan igen. Det är mycket bättre att tacka ja till en intervju och råka säga någonting korttänkt än att tacka nej och inte få en andra chans. Man kommer att säga korttänkta saker i intervjuer och erfarenhet är ingenting man får.

Det tråkiga är när initiativ som vänder sig till framförallt kvinnor får motta kritik av personer som menar att initiativen pressar kvinnor på olika sätt. Som om kvinnor inte kan hantera kvinnotillvända kampanjen utan att må dåligt till följd av dem.

Veckorevyns redaktion som ville förbättra kvinnors självförtroende och fokuserade på kvinnokroppen bidrog i själva verket till att försämra kvinnors självförtroende. Feministiskt Initiativs kampanj Feminister har bättre sex fick feminister att känna sig pressade att ha ett bra sexliv. Sex på kartan pressar unga att sexdebutera tidigt och Manne Forssberg får alla ungdomar att gå hem och pröva analsex. På motsvarande sätt antar jag att initiativet Prataomdet pressar personer som inte alls vill tala ut om gråzonssex. Tror man verkligen på allt detta presskapande eller vill man bara ha en helt unik vinkel?

Tacka ja-kampanjen skapar också någon sorts press eftersom att den inte nämner att det kan vara en styrka att tacka nej. Kanske är det jag som sätter för stor tilltro till mitt könskollektiv, men jag tror att få kvinnor tolkar Tacka ja-kampanjen som en uppmaning till att kvinnor ta mer skit.

Det vore intressant attt kartlägga hur mycket tid kvinnor och män lägger ner på sitt utseende

Om man är kvinna och ser ut som mig får man vara beredd på att personer kommer att ställa frågor om ens utseende. De ställer frågor om mitt korta hår och det faktum att jag inte sminkar mig eller rakar kroppen.

Män är mer tacksamma att förklara för då de oftare kan relatera till att ha riktigt kort hår, att inte raka kroppen och att vara osminkade. Jag kan fråga om de själva skulle vilja spara ut långt hår, börja raka ben och armhålor och sminka sig varje dag. Det vill de aldrig. Det säger väl sig självt att de aldrig skulle hålla på med sådant, är attityden. Om min poäng mot förmodan inte går fram frågar jag varför jag skulle vilja ägna mig åt någonting som vore lika otänkbart för dem som att operera in plastkulor i pungen. De har inget bra svar. Männen som vill ha analsex med kvinnor men själva inte kan tänka sig att bli penetrerade analt har heller inget bra svar när någon kvinna undrar varför kvinnor ska gå med på någonting som toppar många mäns lista över saker de vägrar utsätta sig för.

Det är svårt att inte komma in på hur mycket tid (och pengar) jag sparar genom att se ut som jag gör. Att jag känner att jag sparar tid har att göra med att jag är kvinna och att jag lagt de nämnda tidsödlande sysslorna bakom mig. Män som inte lägger ner den tiden på sitt utseende känner däremot inte att de sparar tid. De sparar tid lika mycket som jag sparar pengar när jag köper en vara till ett nedsatt pris som jag aldrig skulle ha köpt till fullpris.

Män förstår intellektuellt att de lägger ner betydligt mindre tid på sitt utseende än kvinnor, men det är sällan någonting de reflekterar över. Varken det eller att de är osminkade. De gånger de får utstå någon kvinna (inte sällan flickvännen) som fixar sig i timmar inför utgång tycker de att det är jobbigt, men de brukar vara för upptagna med att tycka synd om sig själva att de missar hur mycket kvinnor lägger ner på sitt utseende som män kan lägga på annat. Det kan jag förstå, det är inte helt uppenbart att man är en person som har rätt mycket tid över när man väntar på någon som tycker att det är viktigare att göra sig snygg än att umgås med sina gäster.

Alla som tycker att orgasm är ointressant kan låta bli att ha det

Det sägs med jämna mellanrum att kvinnor kan njuta av sex utan orgasm, men när sägs motsvarande sanning om män? Om kvinnor kan njuta utan orgasm borde män också kunna det. Om kvinnor ska låta bli att fokusera på orgasm kan gott män också göra det.

Kvinnor som kan räkna med orgasm uttrycker ibland att orgasm är överskattat. Det är ungefär som att lyssna på en person med mycket pengar som säger att pengar är ointressant för honom eller henne. Kanske råkar just den personen tycka det, men jag skulle inte hålla det för sannolikt.

När kvinnor med en bra orgasmstatistik tycker att mindre lyckligt lottade kvinnor borde gå med på en ordning utan orgasm slutar jag lyssna. Jag får väl anses lyckligt lottad då jag har regelbundna fontänorgasmer titt som tätt, men jag skulle aldrig drömma om att tala om för någon annan att de gott kan nöja sig med sex utan orgasmer.

Jag har inte samma orgasmskicklighet som de män som kan ta på sig och veta att de kommer att ha orgasm inom någon minut. Jag vill inte ha orgasm med män som försöker stressa mig till att ha orgasm, men jag inbillar mig att män inte lägger locket på om kvinnor stressar dem på motsvarande sätt.

Mitt underliv låser sig av kommentarer på temat ”säg till när du har kommit”. Min erfarenhet säger mig att män som är självsäkra på sexområdet är det utan självinsikt. Alla män som sagt att de älskar att slicka fitta länge, men i praktiken ägnar sig åt det i några minuter, gör sig genast påminda och upphetsningen har genast bytts ut mot en känsla av att bara vilja få det överstökat.

Anna Andersson och Martin Expeleta skriver om orgasmrelativismen och beskriver orgasm som en rättighet. Jag skulle vilja tillägga att de som tycker att orgasm är ointressant kan låta bli att ha det. Något orgasmtvång finns inte.

Heteromän borde föregå med gott exempel!

Hur en del män hanterar män som raggar på dem är ingen vacker historia. Jag tänker på de som känner ett behov av att förklara att de inte är homosexuella. Det är klart att en man kan tacka nej till en invit av en annan man genom att deklarera att han är heterosexuell, men det räcker sällan. Hur många män har inte försökt bevisa att de verkligen är heterosexuella genom att ondgöra sig över homosexuella män? Att bevisa sig som heterosexuell verkar vara ett självändamål för dessa män.

Det händer att kvinnor raggar på mig och jag gissar att det till stor del har att göra med hur jag ser ut då en del personer, män som kvinnor, till och med utgår från att jag är homosexuell. Jag tycker att det är trevligt när personer oavsett kön visar en sexuellt intresse om de gör det på ett artigt sätt.

Jag har aldrig tackat nej till en invit från en kvinna genom att förklara att jag är heterosexuell. Som kvinna har det heller aldrig föresvävat mig att höja rösten åt kvinnor som raggar på mig eller att framställa heterosexualiteten som den överlägsnaste av läggningar. Jag hånglar som regel tillbaka om någon vill hångla. Det är trevligt att hångla med både kvinnor och män och det rimmar inte med hur jag vill vara att tacka nej till hångel med vänliga personer.

Samtidigt som många heteromän inte kan hantera män som visar dem sexuellt intresse på ett artigt sätt så ondgör de sig över kvinnor som inte svarar på deras raggning. Det spelar ingen roll vad man som man gör för det blir ändå alltid fel, kan man höra dem sucka i kör.

Jag inbillar mig att kvinnors sätt att avstyra inviter från män som regel är mycket trevligare än mäns sätt att avstyra inviter från män, men alla borde fundera på hur man tackar nej till inviter. Att bli upprörd av att en person av samma kön raggar på en och tycka att de borde förstå att man inte är intresserad av samkönade sexuella relationer är bara ett av många tecken på hur stark heteronormen är. Ni som inte klarar av när personer av samma kön raggar på er – tycker ni att homo- eller bisexuella först ska fråga vilken sexuell läggning ni har innan de tar kontakt? Om ja, borde det inte också gälla heterosexuella som mycket väl kan råka ragga på homo- eller bisexuella?

Ingen skulle komma på tanken att vara otrevlig mot någon som vill äta middag med en, men av någon anledning har det normaliserats att vara otrevlig mot personer som vill ligga om man inte vill ligga med dem. Enligt vissa är det problematiskt i sig att komma med sexuella förslag. Du har rätt att tacka nej till båda middag och sex, men var trevlig om den som kommer med förslag är det.

Heteromän borde om inte annat för sin egen skull föregå med gott exempel när de tackar nej till inviter från män för tänk om kvinnor lika kategoriskt vore emot män som raggade på dem, det skulle de knappast gilla. Förvänta dig inte att kvinnor kommer att tacka nej till dig på ett trevligt sätt om du tackar nej till män med orden ”rör mig inte din jävel”. Vidare kan man fråga sig hur många kvinnor som vill ligga med män som skriker så åt andra män. De flesta kvinnor visar mig veterligen inga homofoba tendenser.

Det hänger på håret!

Kroppshår är manligt, kroppshår är därmed inte kvinnligt. Mannen och kvinnan är varandras motsatser. Mannen berörs inte sin kroppsbehåring, den är lika given för honom som att ha en näsa. Näsan avlägsnar man inte i första taget.

Kvinnan påverkas negativt sin kroppsbehåring. Man kan verkligen fråga sig hur biologin resonerade när den planterade hårsäckar över kvinnors kroppar då håret ändå ska avlägsnas när det trängt genom huden. Biologin såg åtminstone till att håret stör kvinnan för att öka chanserna för att hon avlägsnar det.

Håriga kvinnor upplever obehag. De tycker inte om att vidröra sin orakade hud, de säger att de producerar mer svett när de är orakade och att de därav luktar illa, håret kliar och är alltjämt ett hinder i deras tillvaro.

Kvinnor menar att de rakar sig själva för att de inte vill lukta illa, ha obehaglig hud och känna sig äckliga. Enligt dem har verkligen inte att göra med någon könsroll som vill ha det till att håriga kvinnor luktar illa, har obehaglig hud och är äckliga.

Somliga feministers evighetsproblem är att de alltid söker svar i den manliga och kvinnliga könsrollen när de upptäcker att män och kvinnor är olika. De ignorerar den biologi som de knappt vill höra talas om.

Det är ett obestritt faktum att håriga kvinnor är obehagliga och kvinnorna själva bedyrar att det inte beror på någon ”könsroll”. Som feminist borde man kanske acceptera att håriga kvinnor är obehagliga och gå vidare?

Då avlägsnande av kroppsbehåring är någonting en kraftig majoritet av kvinnor ägnar sig åt är det knappast ett utslag av individens (kvinnans) önskan. Att alla kvinnor råkar vilja raka bort håret oberoende av varandra förefaller inte rimligt. Det måste finnas en biologisk förklaring. Den som vet hur allting hänger ihop får gärna berätta det för mig. Jag är hur som helst helt övertygad om att den biologiska driften skulle få de flesta kvinnor att avlägsna håret även om de vore fria från yttre påverkan.

Vän av ordning kanske undrar varför kvinnor inte rakade sig i någon stor utsträckning för trettio år sedan. Var de inte obehagliga och luktade de inte illa då? Det är en väl motiverad fråga, men jag vägrar tro att de många kvinnor som inte rakade sig då var något annat än obehagliga. De hade väl helt enkelt inget omdöme på den tiden. Att kvinnor plötsligt skulle gå från att vara fräscha till att bli ofräscha när det hänger på håret det köper jag bara inte.

Det har alltid funnits personer som brutit mot vad biologin föreskriver. Biologin ville aldrig att unga kvinnor skulle låta bli att göra toalettbesök under skoltid, men vad kan biologin göra när kvinnorna lärt sig att hålla sig tills de kommit hem?

Högt pris för pedofilhysterin!

Elisabet Höglund skriver om en morfar som inte vågar hämta sitt barnbarn på förskolan utan att hans fru följer med. Mannen är livrädd för att förskolepersonalen och de andra barnens föräldrar ska tänka att han är en pedofil om han hämtar barnbarnet på egen hand.

Som kvinna funderar jag aldrig över om saker jag gör eller säger kan få andra att tänka tanken att jag kanske är en pedofil, därför är det svårt för mig att relatera till mäns förhållande till sådana misstankar. Jag har aldrig låtit bli att uttrycka en åsikt för att jag är rädd att folk ska tro att jag är en sexualförbrytare och jag känner inget behov av att understryka hur illa jag tycker om personer som förgriper sig på barn. Jag antar att folk utgår från att jag inte är för sexuella övergrepp eller barnsexturism eftersom att jag är kvinna och därmed anses ofarlig.

Kanske har barnbarnets morfar varit med om någonting som givit honom skäl att vara orolig och tänka två gånger eller så är han irrationell. Oavsett förklaring är det aldrig roligt när personer går och oroar sig och låter sig själva begränsas därav.

”Alla goda krafter måste därför sättas in för att få bort stämpeln att män är farliga djur som förgriper sig på små barn. Självklart ska barnen skyddas – men inte mot hjärnspöken utan mot reella hot.”. Så avslutar Höglund sin kolumn.

Jag delar den uppfattningen. Vad de som upprätthåller jakten på dessa hjärnspöken verkar bry sig nämnvärt om är konsekvenserna för vanliga människor. Detsamma gäller personerna som vill slå ett slag för sexuella övergrepp mot kvinnor när de uppmanar kvinnor att inte vistas utomhus efter mörkrets inbrott. De flesta kvinnor råkar inte illa ut när de rör sig utomhus, att påstå att kvinnor tar en stor risk i mäns sällskap begränsar kvinnor och sprider en felaktig bild av män. Män som grupp är i allra högsta grad delaktiga i att upprätthålla den felaktiga synen på män som farliga för kvinnor när de helt grundlöst uppmanar kvinnor att låta bli att göra vissa saker.

De som vill skydda barn från påstådda hot till vilket pris som helst bidrar till ett otryggare och otrevligare samhälle. Media är i allra högsta grad delaktiga när de skriver om ”pedofiler” som medverkat i sexuella sammanhang tillsammas med femtonåringar och när de benämner tonåringar som flickor och pojkar. Pedofiler är personer som främst eller uteslutande känner sexuell attraktion till barn som ej har genomgått puberteten. När media skriver om fjortonåringar och pedofiler i samma mening ger det en felaktig bild av så väl fjortonåringa som pedofiler. Jag menstruerade för första gången när jag var tolv. Huruvida pedofiler tänder på mens kan ni fundera på.

Elisabet Höglund har en till viktig poäng, nämligen: ”I dag möter små barn under sina första levnadsår nästan bara kvinnor. Först är det mamma som är hemma under större delen av föräldraledigheten. Sedan är det dagis, där 97 procent av personalen är kvinnor. När barnen sen börjar skolan möter de betydligt fler kvinnliga lärare än manliga. Är sedan mamman ensamstående, vilket inte är ovanligt, så ser barnen inte ens till någon pappa på kvällarna.”

Vill man underlätta för män att kunna vistas i miljöer med barn utan kvinnliga alibin som ”bekräftar” att de inte är pedofiler eller sexualförbrytare fungerar det inte att upprätthålla rädslan för påstådda män som springer runt i bostadsområden och lockar till sig barn med sötsaker.

Pedofiler är tacksamma för personer som vill motivera integritetskränkningar av diverse slag men pedofilskräcken har negativa konsekvenser. Minskad jämställdhet, misstänkliggjorda män och barn som begränsas på grund av rädda föräldrar är några. För att inte tala om den obefogade oro många vuxna bär på. Den oro som upprätthålls från politiskt håll för att kunna implementera lagstiftning som få annars hade accepterat. Barnen, jämställdheten och integriteten får betala priset.

Diskussion om humor i jämställdhetens namn

Har ni läst den feministiska tidskriften Bangs senaste humornummer? Om inte rekommenderar jag er att göra det. När jag först läste numret var jag negativ. Ett helt nummer bara om humor, suckade jag för mig själv, men jag har svängt. Det är helt briljant.

Det briljanta med Bangs nummer är att det tar upp någonting nytt som de flesta kan känna igen sig i men som man knappt pratat om tidigare. Flera av det jag pratar med numret om har regerat med ett ”oj, det hade jag inte ens tänkt på” apropå att vi inte finner kvinnor roliga och inte skrattar åt deras skämt (ens om de är skrivna av män). Den mediala uppmärksamheten numret fått är också positiv.

Elin Grelsson
som medverkar i numret med en superbra text har en debattartikel i Aftonbladet idag om diskussionen efter Bangs humortema. Hennes svar till Jan-Olov, som menar att kvinnor måste våga ta plats, är att ge kvinnor plats.

Frågan om utrymme angränsar till så många andra viktiga frågor. Om hur vi pratar till varandra och vad vi pratar om. Det går inte att konversera med någon som vägrar ge plats. Det är fullständigt omöjligt. Detta torde alla kunna enas om. Jag tänker på hur vissa män för sig i debatter, de behöver inte anstränga sig för att låta genom hela rummet, och kvinnor som ”skriker sig in” för att få en syl i vädret. Eller den välgörande männen som gör allting så rätt men ändå inte: ”Grabbar vi måste låta Johanna prata också, höhö”.

Läs också Linna Johansson som inte tänker utplåna sig själv för barnets skull. Det gillar vi. Lev och låt leva!

Klart män kan vara lucior

En man som fick flest röster av luciakandidaterna på en skola förvägrades vara lucia och ställde sig frågandes till varför han överhuvudtaget blev antagen som kandidat. Det kan man verkligen fråga sig.

Rektorn Birgitta Wessmans försvar är helt briljant: "Det här har inget med kön att göra". Det handlar om att bevara fina traditioner. Men kära idiot till rektor sedan när kan inte traditioner vara kopplade till kön? Det är helt uppenbart att det har med kön att göra.

Könsdiskriminering är aldrig könsdiskriminiering, det är bara uttryck för viljan att bevara normerna, anständigheten och gamla fina traditioner.

Skolans påstådda likabehandling är och förblir ett skämt. Malin Uhlander fick rätt.

Att blogga under lunchrasten

Ofta beskylls media (med all rätt) för att rapportera nyheter med lågt nyhetsvärde. Av någon anledning fann jag denna artikel om Carina Bergs nya frisyr. Berg har rakat av sig allt hår på huvudet. Att Aftonbladet väljer att skriva om detta förvånar mig inte det minsta, när Britney Spears gjorde detsamma vaknade omvärlden till liv. För mig har dessa nyheter noll nyhetsvärde, allmänintresset kan jag inte förneka.

Aftonbladet är förlåtna, det finns ingenting som gör mig på lika glatt humör som rakade kvinnor och det är inte svårt att förstå för den som tvingas lyssna till diskussioner om hår och vilka hårprodukter som är ”must have””. Det räcker inte, det brukar bli en lång monolog om hur jobbigt hår är, ni vet när man vaknar och håret inte ser ut som man önskar. Katastrofen som toppar listan över vad som bara inte får hända kan man tro när man hör dessa hårälskande människor prata. Trots att hår är jobbigt, fruktansvärt, dyrt (man måste ha en miljon hårprodukter för att vara fett cool) envisas de flesta med att spara ut sitt hår. Därför blir jag glad när kvinnor rakar av sig håret.