Yttligare 40 kvinnor med inflytande

Nyss hemkommen från Stockholm får jag veta av mor och far att jag blivit omnämnd i Sundsvalls Tidning. Otroligt hedrande att bli omnänd i lokalpressen på självaste kvinnodagen. Har du sett detta Mymlan?

Läs hela artikeln här

Tänkte uppdatera bloggen inom kort, får abstinens av att vara ifrån bloggandet såhär länge, buhu.

Katrine Kielos säger till Dagens Nyheter att ”feminismen behöver enas”

Feminismens stora problem är att den idag betraktas som en enad rörelse utan att vara det. Vad en person säger kan en hel grupp människor komma att sota för, den hetsjakt media bidrivit mot feminismen har verkligen gått hem. Vi har oss själva att skylla i någon mån, flera feminister har velat hävda att feminismen idag är enad och detta har nog bara bidragit till dåliga saker. För det första är det inte sant och för det andra är det inte ens en fin tanke. Den enade rörelsen, den rörelse där alla tycker som varandra, rörelsen där det aldrig öppnas för diskussion eftersom att någon sådan inte behövs då alla ändå tycker som varandra.

Feminister i gemen måste bli bättre på att ta avstånd från galna åsikter, ett problem som uppstår överallt när människor är rädda för att stöta sig med varandra. Ibland blir jag kritiserad för att jag ömsom sågar "feministrörelsen" medan jag annars älskar den. Som om jag måste göra ett val. Jag är ingen partipolitiker, jag är högst oberoende och får inte betalt för att tycka saker. Finns det någonting viktigare än att kunna kritisera det man själv är en del av? Vill man förändra så är inte det viktigaste i världen att kunna hålla sig väl med folk utan att uttrycka sina åsikter. De åsikter som till början varit otroligt provocerande har i slutändan kommit att betyda allra mest. Som jag sagt innan, att ha "fel" åsikter kommer alltid ses som provocerande, men det är viktigt att uttrycka dem ändå även om någon eller några försöker göra allt som står i deras makt för att förlöjliga dig tills du den dagen du ger upp.

Jag skriver feministrörelsen med snuffar för att det inte finns en "feminism" utan flera "feminismer". Vad vi kan ena oss är den så kallade ordboksdefinitionen, men det säger egentligen ingenting om tillvägagångssätt och därmed känns den otroligt förenklad och nästan meningslös i sammanhanget.

Det känns löjligt att ens skriva ut ordet "feministrörelsen", vilken rörelse? Feminism är så ute att motståndarna inte ens behöver argumentera för sitt feministhat.

Avslutningvis undrar jag vad Keilos menar med sitt lighta uttalande.

Kvinnlighet som härskarteknik

"Det är inte bara män som använder sig av härskartekniker. Även kvinnor tar till fula knep för att knipa åt sig makt. Retorikkonsulten Elaine Bergqvist är aktuell med en ny bok i ämnet" skriver Dagens Nyheter.

Kommer genast att tänka på stycket ur Pär Ströms bok "Mansförtryck och kvinnovälde" där han förklarar att kvinnor tjänar på att bejaka sin kvinnlighet. Han låter som en äkta livmodersfeminist. När man läser Pär Ströms tyckanden börjar man undra om inte "kvinnlighet" och härskarteknik är detsamma? Det så kallade "K-vapnet" där "K" står för kvinna.

Att vara kvinna, menar Ström, är positivt. Män håller upp dörren för dig. Män bär ditt bagage enbart för att du är kvinna. Ditt kvinnliga utseende är ingen last, tvärtom kan du få män att göra nästan vad som själv om du bara håller dig inom ramen för hur en kvinna skall/förväntas vara.

Om detta är positivt kan man verkligen diskutera. Jag ställer mig ytterst tveksam till denna sorts resonemang, genom att agera svag och hjälplös kommer jag på kort sikt kunna vinna på det alltså. Eller så förlorar jag mer än vad jag vinner genom att ställea upp på att jag är objekt som inte behöver behandlas utifrån vad jag kan prestera. Visst handlar det om prestation i den mån att det handlar om vem som kan polera fasaden bäst. Hon som är villig att lägga ner längst tid kommer nog kanske heller inte behöva bära några icakassar som på sikt kan ge förslitningsskador. Dessutom är ju kvinnor med muskler fula.

Personligen gillar jag inte hetro-monogami-gulligullet som går ut på att mannen beskyddar och tar hand om kvinnan. Jag klarar mig på egen hand, jag behöver ingen kuk för att känna mig hel. Behöver du? Jag har min "dra-maten" som jag fick av min älskade farmor.

Började läsa Pär Ströms bok, läste 3/4 och sedan glömde jag bort att läsa resten. Tänkte läsa om boken från början, den var otroligt underhållande så det gör ingenting. Duktiga Tanja Suhinina skriver jättemegasuperbra om boken, läs här.

Feministhat

Det pratas alltid om den manshatande feministrörelsen, det finns några saker man måste ta i beaktande. För några år sedan lärde jag känna några feminister, det var oundvikligt att inte höra diskussionerna som ägde rum under denna period. Lånade någon feministisk bok och kunde känna igen mig i mycket av det som stod skrivet. Jag insåg att samhället hade lurat mig. Ingen hade talat om för mig att jag borde ifrågasätta det som skedde i min omgivning. Allting var givet och att allting hade ett syfte hade ingen velat berätta för mig. Det fick jag lära mig den jobbiga vägen när så väl antifeminister och feministhatare började smutskasta feministrörelsen av rädsla att behöva dela med sig.

Kritiska människor kommer alltid att ställa till med problem för den person som gärna anpassar sig efter gällande normer eller den person som måste ge vika av kritiken – förloraren. Om jag bara hade fått veta detta tidigare.

De personer som sitter vid makten vill tysta ned det kritiska tänkandet och tar till alla fula knep som står i deras makt. Genom att blanda bort korten, göra personen osäker, hota och komma med påhittade beskyllningar som i slutänden blir florerande sanningar för allmänheten.

Ett bittert uppvaknande är ingenting som drabbar alla. Hade jag inte börjat läsa feministisk litteratur och börjat bry mig om dessa frågor hade jag kanske varit lyckligt ovetande, vem vet. Den person som inte har några större krav på sin omgivning brukar heller inte ha några större krav på hur personer uppför sig. På gott och ont. Den som heller inte vet att det finns ett bättre alternativ tar dagen som den kommer och är nöjd så länge ingenting försämras markant.

Vi talar alltid om det egna valet och mycket försvaras med motiveringen att det trots allt är ett eget val. Jag har inte valt någonting. Jag valde inte att bli utsmyckad i rosa på grund av mitt sunkigare kön, jag valde inte långt hår, jag ville aldrig gråta som barn, men alla uppmuntrade mig att vara känslomässig enbart för att jag föddes utan kuk. Jag valde inte denna sexualiserade kropp som jag senare skulle få veta begränsade mig på grund av manlig sexuellt lust.

Jag är dömd till detta för att jag föddes med ”fel” kön. Jag har inte alls någon önskan om att vara man, misstolka mig inte. Jag skulle vara mycket mer bekväm med att ”kvinnligheten” vore ett alternativ och ingenting du tvingades leva upp till. Att min kropp begränsar mig är ett faktum även om jag kan välja i någon mån.

Feminism är politik och politik behöver inte nödvändigtvis vara roligt. Det är intressant att träffa begåvad människor som suttit sig ned och tänkt och haft en uppsjö av åsikter men det kräver ofrånkomligen en del av dig. Du kan inte räkna med att inte behöva ta skit från meningsmotståndare. Den som inte blivit utsatt för politiska påhopp såsom att bli kallad ”manshatare” har inte levt.

Expressens kommentatorfunktion bidrar åtminstone till skrattanfall

Expressen publicerade en artikel vilken gjorde det gällande att den svenska mannen är näst sämst i sängen, bäst är de italienska männen. Du behöver inte tro artikeln men kommentarena är underbara, jag ramlar nästan av stolen av skratt (se nedan).

"Tror tjejerna att de är så jävla bra själv förresten? Om de varit bättre hade vi kanske ansträngt oss lite. Men det är väl som vanligt – alltid mannens fel!?"

"Svenska män är så i grunden ifrågasatta och kritiserade från feminitserna sida att man bara snabbt vill klara av det."

"Vad är det som gör en svensk man bra i sängen? Kanske en eldig italienska, får fart på mannen? Jag undrar hur"bra"den svenska kvinnan är på att älska. Det finns ett ordspråk. Man får vad man förtjänar!"

"Som vanligt så ska svenska kvinnor inte behöva ta något ansvar utan de förväntar sig att FÅ orgasm (av mannen) helt utan egen ansträngning. Känns detta igen från övriga samhället? Speciella satsningar på kvinnligt företagande, kvinnlig konst etc etc i all oändlighet. Svenska kvinnor borde själva ta ansvar för sitt (sex)liv, engagera sig mer istället för att bara ligga som mänskliga kåldolmar & förvänta sig att mannen ska göra allt jobb."

"Vilket kvalificerat skitsnack!!!! Hur vore det med en undersökning om vilka kvinnor som har bäst fart på lilla råttan i sängen, som verkligen är med i spelet och inte bara ligger som en livlös hög i sängen? Skulle en sån undersökning komma till stånd (OBS! Vits!) så skulle det bli ett jävulusiskt liv på Schyman o de andra skatorna inom feministnomenklaturan!"

Alltid är det feministernas fel. Flera av de som har kommenterar artikeln påstår att kvinnor själva inte tar något ansvar medan männen själva inte tar till sig av undersökningen utan skyller allt på kvinnorna. Till er där ute, om vi (kvinnor) bara vore snälla och ansträngde oss lite sexuellt skulle dessa män vara helt gudomliga. Det ska ni komma ihåg tills nästa gång sex kommer på tal. Berätta för mig hur det gick.

”Fitta” och ”kuk” är inte tillåtet på vår skola

För några veckor tillverkade min klass egna bildmappar, ett självportätt skulle placeras på mappen resten fick vi utforma själva efter tycke och smak. Sagt och gjort.

Idag kom min bildlärare förbi när jag satt och bloggade i uppehållsrummet under lunchrasten (även känt som biblioteket utan böcker). Henne har jag inte haft några problem med innan, hon har varit bra det lilla jag träffat henne. Hon nämner min mapp och talar om att jag måste tillverka en ny då flera (hon nämner inte vilka) tagit illa vid sig av min mapp. Aldrig frågade jag vilka som hade haft synpunkter gällande min mapp, det borde jag ha gjort. Jag var noga med att tala om att jag gillar orden ”fitta” och ”kuk” för att hon inte skulle inbilla sig någonting annat. Jag är inget vandrande attitydproblem utan ordförråd, jag väljer mina ord bättre om jag blir upprörd och då jag inte har någon önskan om att förnedra någon anser jag detta vara en ickefråga.

Vidare frågade jag henne om hon kunde förstå att jag känner mig kränkt när hon nervärderar min konst. Naturligtvis kunde hon inte det, om människor förstod att de själva bidrog till att kränka andra när de ens började fundera i termer av förbud skulle de nog inte göra det i samma utsträckning. Idag är kränkningar ett alibi för att komma undan med förbud även om de sällan behöver förklaras, allra minst i skolan.

Hennes förklaring var att samhället i stort inte uppskattar de ord jag faktiskt använder. Varpå jag frågade henne rätt ut om hon menar att då samhället är ruttet är detta skäl nog att hindra mig från att uttrycka mig på ett sätt samhället inte uppskattar. Denna anpassningen gör samhället snarare mer ruttet och ännu mer inskränkt. Jag tycker det är högst irrelevant om samhället inte gillar orden (vilket är något av en lögn) då jag anser att alla människor ska ha rätt att uttrycka sig oavsett om samhället godkänner framförandet eller ej. Vi har ingen yttrandefrihet när endast accepterade och oladdade åsikter får spridas i samhället. Inte minst i ett ämne som bild där poängen till mångt och mycket är att vi elever ska lära oss att uttrycka oss på olika sätt. Det var ingenting att prata om ansåg hon, innan hon gick förklarade jag för henne att jag inte känner mig det minsta motiverad att göra en ny mapp.

I skrivande stund känner jag mig otroligt kränkt, samtidigt är jag förvånad över att en lärare vågar agera på detta sätt. Mitt syfte var aldrig att provocera, inte för en sekund trodde jag att detta skulle bli något problem. Min syn på lärare och skolan i övrigt är sämre än någonsin, innan trodde inte jag att det var ens möjligt. Varför ska skolan vara en evig karusell där du måste välja mellan att bita ihop och förlora självrespekten eller protestera och riskera underkänt i ämnen på grund av att läraren ogillar dig eller vad du gör?

Minimikrav på män man har sex med

Kvinnor utan ”sexuella spärrar” brukar prata om hur bra sex de alltid har. Alla män är bra i sängen i deras värld. Att ha minimikrav och åsikter om mäns sexuella beteenden är på gott och ont. Du kanske inte hittar lika många personer att ha sex med men med de få som går att ha i möblerade rum fungerar det väldigt bra med. Du behöver inte tänka tillbaka på dina ungdomsår som rena misären där du hela tiden drog hem sexistiska män som höll en lång monolog om att rätten att kalla kvinnor ”horor” på krogen.

Den medvetna feministkvinnan har möjligtvis en checklista i huvudet över hur män ska bete sig för att få ligga. Egentligen inte krav i strikt mening utan mer minimikrav på hur människor borde bete sig. Det flesta har minimikrav i alla sociala relationer, det behöver inte handla om sex. Vi fikar helst inte med människor som förolämpar oss, är allmänt otrevliga eller bara väldigt påfrestande. Kanske inser du till din sorg att få faller in på din lista beroende på hur lång den är och ”omanlig” den är. Du vill kanske inte ha hem en sexist, en man som kommer på två sekunder och sedan går iväg eller en man som tjatar om sin egen orgasm. Du vill ha hem en person som beter sig helt enkelt och inte gör några direkta konstigheter (vad det innebär är upp till var och en).

Förr påstods det att feminister hade torftiga sexliv, den myten är mer eller mindre död nu. Kvinnor som uppskattar sex, inte bara det fysiska sexet utan är väldigt intresserade i sex i stort hittar jag i feministrörelsen. Precis som samhället är sexet för många väldigt ojämställt och därför är det svårt för mig som feminist att inte vara intresserad av ämnet ”sex”.

Mannens orgasm är den centrala och mannens uthållighet avgör tiden. Att kvinnor har lättare att uppnå orgasm vid oralsex är ingenting att tala om. Förr förväntade jag mig alltid att den mest orgasmfixerade mannen skulle känna lite empati här men nej då.

Sociala eller biologiska skillnader

Vi håller nu på med ett kapitel om genus och kön på engelskan. Majoriteten av klassen menar att skillnaderna mellan könen är biologiska och inte sociala (konstruerade). Bland de som talade om de biologiska skillnaderna könen emellan var det ingenting om att kvinnor är känsligare (ett påstående som alltid brukar dyka upp) utan att vi ser olika ut ? rent biologiskt. Jag tror det är väldigt ytligt och förenklat och dessutom en lögn. Om man inte tror på "typiska kvinnliga egenskaper" förstår jag om fitta och kuk är den stora skillnaden mellan könen (rent biologiskt), men att helt förneka att det skulle finnas sociala skillnader könen emellan är så dumt att det borde ringa en klocka hos de människor som påstår något sådant. Det känns som en lång kamp att förklara kvinnors kortakommanden för att vara ett biologiskt faktum. Jag minns när Aftonbladet ville få det till att anledningen att kvinnor gillar rosa har med biologi att göra. Snart kommer det säkert en diskussion om huruvida smink och högklackat är en biologisk skillnad könen emellan.

Jag minns denna kommentar på antifeministiska samfundets forum som fick mig att nästan ramla av stolen:

"I en stor undersökning av "Biologist Journal" har 25 manliga doktorander undersökt varför kvinnor gillar att gå i högklackat, men inte män. Denna skillnad i skobeklädnad tror forskarna beror på att kvinnor plockade bär, högklackade skor gör att kvinnorna kunde gå omkring i bärbestånden utan att mosa alltför många bär, och eftersom män var jägare passade lågklackade skor mycket bättre för huka sig ner och vänta på bytet, och mindre risk att snubbla vid avgörande "anfallet" mot bytesdjuret.

Annica Dahlström kommenterar, "Så logiskt, tusentals år av evolution kan inte ha fel, high heels rules i bärskogen, och det förklarar ju alla dessa fantastiska skofärger som måste matcha alla våra röda kjolar och rosa toppar när vi trippar i bärskogen."

Kompromissrakarna

Visserligen skrev Kristina Thulin texten jag citerar nedan 2003, men jag tyckte den var så talande för hur kvinnor tänker:

”Jag tillhör kompromissrakarna. Att hälla brännhett vax på benen gör ont. Att raka underlivet till pedofilideal skulle kännas kränkande. Och att hålla på att rycka bort osynliga hårfjun mellan ögonbrynen är smått patetiskt! Men helt fri från hårtuktandet går jag inte. Jag är kanske feg, men jag orkar inte längre göra någon feministisk poäng av att hålla armhålorna längre. Min gräns går vid den så kallade bikinilinjen. Hela begreppet känns så krystat.”

Hon avslutar texten med: ”Just nu pratas om att vi håller på att få en hel generation utbrända kvinnor, men är det något vi borde kunna prioritera bort så är det väl det där överdrivna håransandet? För övrigt är det faktiskt rätt fult med bikinis som visar halva rumpan.”

När jag läste denna text blev jag besviken, hon är inte den första feminist som uttalar sig om sin egen anpassning. Susan Brownmiller berättar i boken ”Kvinnligt – myten och verkligheten” att hon bleker håret istället för att raka bort det. Det som inte syns lider ingen av. Nina Björk skriver i boken”Rosa täcket”:

”Om jag är feminist innehåller min identitet även ett plan som vill bryta med denna min ”kvinnliga identitet” som den ser ut i vårt samhälle, och det kräver på personligt plan en del kompromisser. Ett banalt exempel: när jag rakar mina ben skäms jag. Kvinnor har hår på benen, men på bilden av Kvinnan lyser benen släta – och jag väljer att leva upp till den bilden.”