Privatsak vad vi åt till frukost

Det har sagts vid flera tillfällen, det sägs just nu och det kommer med all sannolikhet sägas igen: Vi kan vara privata på Facebook. Ligger det någonting i det påståendet eller är det en klyscha som upprepats så många gånger att vi tror att det är sant?

En god vän till mig kan inte skriva om det han skulle vilja skriva om på Facebook då han vet att det kan utgöra hinder för saker han vill göra i framtiden. Sexrelaterade saker. Det är ingen unik situation, flera kan vittna om att de inte törs skriva vad som helst på nätet i fall att fel personer skulle komma över informationen. Potentiella framtid arbetsgivare till exempel. Det är en obehaglig utveckling att personer som rekryterar anställda söker i människors förflutna i fall att det skulle rymma någonting olämpligt, men vi måste förhålla oss till det. En del censurerar sig själva, andra låter bli.

Vad är det som gör att vi kan vara privata på Facebook, men inte någon annanstans? Det faktum att vi kan begränsa utomståendes möjligheter att se vad vi skriver? Är det plötsligt laddat att skriva om vad vi åt till frukost? Är vi så fastcementerade i ekorrhjulet att vi är privata om vi inte pratar jobb? Och om privat är vad vi åt till frukost – spelar det då någon roll om vi är privata? Vad är det vi ska vara så tacksamma för?

Om jag tillåts ha visioner så hoppas jag att frågan om vad som är privat har spelat ut sin roll om femton år. En del av vårt behov av att kunna vara privata är en direkt konsekvens av att intoleranta människor har haft för mycket att säga till om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.