Vanja, Reinfeldt och Johanna, 12 år.

Män i media får vara sina efternamn till skillnad från kvinnor som i större utsträckning är sina förnamn. Mona och Vanja. Reinfeldt och Borg. Att vi inte har kommit längre är förvånande, de mest extrema fallen är när män och kvinnor i samma artikeln behandlas olika.

Under högstadiet var jag stolt när flera i klassen (främst män) kallade mig Sjödin. Det hade aldrig hänt tidigare att en kvinna fick heta sitt efternamn, men däremot var det vanligt att männen gjorde det. Att jag fick heta Sjödin berodde nog uteslutande på mina klasskamraters naiva förhoppning om att jag var släkt med hockeyspelaren Tommy Sjödin. Nu var det inte så, men jag var glad i allafall.

För några dagar sedan blev jag lite stolt igen när jag och ett par för mig okända unga kvinnor tillverkade egna pins. Alla skrev sina förnamn på sina så jag ville inte vara sämre. Jag skrev dock ut hela mitt namn och efter det var det flera som gjorde detsamma. Det var glädjande då man som ung får lära sig att man är sitt förnamn. Jag tror att långt i från alla reflekterar över detta eller att det finns en skillnad i vilka namn vi tillskriver män och kvinnor. När någonting blir vardag tänker vi inte på det. Jag vet inte hur många gånger jag som fjortonåring presenterade mig med både för- och efternamn och enbart mitt förnamn antecknades.

13 thoughts on “Vanja, Reinfeldt och Johanna, 12 år.

  1. Om man pratar om Mona vet alla vem som menas. The Mona. Det är rätt stort, det innebär att man har profilerat sig rätt bra. Och profilerar sig som Mona, Maud o.s.v. gör de också.

    Dels har det att göra med att kvinnor föredrar en mer personlig framtoning, och att män (likväl som kvinnor) följer denna kutym.

    Men det kan också finnas ett inslag av att vilja förminska kvinnor, kanske inte medvetet, men som en del av den patriarkala kultur som finns.

    Dig kallar man Sjödin eller Johanna Sjödin, för att det finns fler Johannor i gebitet (exempelvis Nylander). Det beror på kontexten: finns det bara en med ett visst förnamn är efternamnet överflödigt. Heter man Carl-Jan (Granqvist) behövs på det hela taget ingen precisering.

    Det är för övrigt inte bara Silvia som tilltalas med förnamn, det gäller även hans majonäs knugen Carl-Gustaf, liksom deras prinsar och prinsessor. Carl-Philip.

  2. Jag tror delvis att det är en tradition och som du säger sker det inte nödvändigtvis medvetet, men det är likväl ett problem för de kvinnor som trots att det är en tradition inte känner sig bekväma med att förminskas.

    Min poäng med att skriva detta är att de som läst mitt inlägg ska fundera över sin egen delaktighet/om de själva behandlar män annorlunda kvinnor. Även om det kan vara trevligt att folk som håller med mig i 99% av fallen läser min blogg vore den ganska meningslös om jag inte hade större visioner med den…

  3. Kul att Arbetaren tar upp detta, iofs över tio år för sent:-|

    När jag var barn hette vi alla pojkbarn ursprungligen våra förnamn eller smeknamn baserade på dessa, någon gång mellan 10-13årsålden övergick merparten av pojkarna till att bli tilltalade med sina efternamn. Även om ingen sa det rakt ut så var det nog mycket av en vuxenhetsritual att skaffa sig rätten att bli tilltalad med sitt efternamn. Efternamnet krävde respekt och förnamnet indikerade följaktligen att du sannolikt var någon som av olika skäl inte behövde respekteras. Att vi blivit, grubbström, andersson och backlund provocerade förvånansvärt ofta vuxenvärlden som med detta (förmodligen alldeles korrekt) läste in en önskan om att vara vuxen.

    Det går naturligtvis tillbaka till detta att det är respektfullt att tilltala någon man nyss mött som Herr Erikson och att det är man själv som avgör när läget är tillräckligt avslappnat för att det kan vara dags att lägga bort titlarna och man kan förvandlas till ”Lasse”. Den möjligheten äger kvinnor, barn (och djur) i mycket liten utsträckning.

    Det finns till exempel ingen tradition att ta hänsyn till barn på det sättet, barn får man uppmana och skrika till och de har inte en given stadsfäst integritet som måste respekteras. Vad folk inte gärna vill ta till sig är väl att detsamma gäller kvinnor.

    Det där med unika namn äger säkert sitt mått av riktighet, men betydligt oftare handlar det om att ett fåtal män undantagsvis, frivilligt och medvetet lagt bort titlarna med folk, eller tvingats att göra det på grund av sådan där folklighet. Men samtidigt kan man ju se att Person profilerade sig väl men aldrig någonsin blev Göran med folket och hur Malm blev aldrig Stig och hur populär och folklig gamle Olof än må ha varit fick han allt som oftast heta Palme.

    Sedan tror inte jag heller att det är några speciellt medvetna kränkningar, men det är ju just därför man pratar om strukturer, inte om några ondskefulla män på individnivå som har en medveten ideologi som går ut på att ta ned kvinnor på jorden (även om det i enstaka fall säkert kan förekomma).

    Sedan är det ju kanske som mest beklämmande att kvinnor socialiserats in i detta så hårt att de nästan blir förvånade när de tilltalas med sitt fulla namn. Jag minns till exempel hur jag kunde sitta i jämställdhetsdiskusen på den liberala forat nubbs och haspla ur mig något om att; ”då påstår Christian Juntunen och Maja Anderson att…” följt av en förvånad fråga från Anderson om varför jag kallade henne vid hennes hela namn trots att det bara fanns en Maja i diskussionen.

  4. Blogge: När man talar om Persson vet man också exakt vem det är, fastän det säkert finns hundratusentals Persson i Sverige, många fler än vad det finns Mona.

    Varken Silvia Sommerlath eller Carl Gustaf Bernadotte har för övrigt något efternamn, så att tilltala dem med efternamn skulle vara jättekonstigtt. Däremot är det intressant att det nästan alltid heter Kungen & Silvia, ibland Kungen och Drottningen men aldrig CG & Silvia eller CG & Drottningen

  5. Intressant, från början är det ju en feministisk landvinning. Efternamn representerar familjen och förnamnet en frigörelse som egen individ – inte en ägodel till familjen.

    För var det fru Nilsson och fröken Olsson… Eller till och med makens titel: Konsulinnan Rosenberg…

    Men det kanske är förminskande nu… Själv tänker jag på det militära där folk reduceras till nummer och efternamn och känner ganska tvärt om.

  6. Menar ni på fullaste allvar att det skulle vara ett tecken på respekt att behandla alla likadant?!

  7. Samtidigt så kan jag tycka att det är synd att det alltid är den manliga normen som ska framställas som det åtråvärda. Efternamn ses som distansierat och seriöst, som bilden av mannen. Förnamn ses som varmt och inbjudande, som bilden av kvinnan. Jag har alltid blivit omnämnd som Fridén i större utsträckning än Hanna. Jag har, precis som du, gillat det. Jag har också varit medveten om att det är ovanligt att man gör det här med kvinnor – och precis som du har jag varit stolt. Men ska vi vara stolta för att vi uppnår en manlig norm, eller ska vi kanske börja ifrågasätta oss själva och fråga oss om vi kanske inte borde omvärdera det hela och lära oss att uppskatta den kvinnliga normen och försöka göra DET till norm? Att mannen alltid ska ha normen gör mig trött. Speciellt när jag inser att jag också påverkas.

  8. Efternamn i offentliga sammanhang, tilltalsnamn i personliga sammanhang (dit räknar jag bloggkomentarer, förrutom gällande de man inte ssåt på vänskaplig fot med). Om efternamnet inte är unikt nog för ett offentligt sammanhang använder man båda det och förnamnet. Bra regler.

    Jag gillar det eftersom efternamnet oftare är mer unikt (inte just Persson då) och dessutom kan säga en del om släktskapsförhållanden som man kanske missar annars.

    Hanna (titta, jag ser det som ett vänskapligt förhållande i ett privat sammanhang här), jag tycker nog man ska ha ett visst avstånd i offentliga sammanhang. I politik eller företag ska man inte fatta beslut på vänskapsförållanden utan efter fakta. Och man ska ha avstånd från de man granskar.

  9. Jag tycker att Hanna Fridén i båda sina texter lyckas missa vad det handlar om. Det är knappast frågan om huruvida tilltal med efternamn eller förnamn är bättre. I valet mellan till exempel det gamla "ni" och det nyare "du" föredrar de allra flesta människor du. MEN, OM man tilltalar alla män med "ni" (vilket då betyder ett extra mått av hänsyn) så är det ofrånkomligen ett förminskade av de undantagna som inte ges denna hänsyn och detta även om denna uppvisade extra hänsyn i optimaltillståndet kanske inte borde finnas alls…

  10. På högstadiet och gymnasiet och även tidigare var det ett antal lärare som kallade mig enbart vid efternamn, dels för att vi var så många Marior och dels för att jag har ett efternamn som folk av någon förbannad anledning gillar att använda. Jag hatade det, jag tyckte att jag skiljde ut mig tillräckligt utan att dessutom bli kallad vid ett jävla efternamn, som ett jävla UFO.

    Man brukar säga att Selma Lagerlöf får heta Selma och det är sant att det i princip aldrig förekommer att hon kallas Lagerlöf medan Strindberg… men när det gäller gamla döda författare sätts den regeln ofta ur spel så att August i de trängre kretsarna får heta August, om än inte i mer allmänna sammanhang. Som Verner (von Heidenstam) får heta Verner. Jag antar att det har att göra med att man har en personlig relation till deras verk. Det blir ett slags kamratskap. Som jag är Bob med Dylan och Neil med Young och Lou med Reed.

    Det förekommer att Mona går under benämningen Sahlin. Man får vara glad för det lilla. Eller kanske inte. Glad bara för det stora.

    Annars ense med Hampus (titta, jag är också familjär) att det är en god regel med likabehandling av kvinnor och män i offentligheten.

  11. När jag gick i högstadiet och mina klasskamrater gång på gång gjorde om misstaget att kalla Selma Lagerlöf för Selma och August Strindberg för Strindberg, röt min underbara lärare i svenska en gång för alla, till! Att förminska kvinnliga författare var inget som min lärare kunde acceptera.

  12. Jag håller nog inte med om att det har med personliga relationer till författarnas verk att göra, inte bara. Heidenstam är alltid Heidenstam och Strindberg kan på sin höjd vara Ågust i en skämtsam ton, när man talar om honom som en respekterad författare är han definitivt sitt efternamn. Däremot tänker jag på Lagerlöf som Selma.

    Det är lite kul att jämföra med sina universitetslärare också. Ett gäng av mina kallas i samtal mellan elever: Cullhed, Zillén, Spens (män), Eva Spens, Inger, Sara, Karin Junefeldt och Rune Palm. Lite blandat, även om ingen av männen omnämns med bara förnamn medan ingen av kvinnorna har bara efternamnet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.