I veckan var jag och såg dokumentären ”Hasse & Tage – en kärlekshistoria” i regi av Jane Magnusson. Göran Greider är en av flera medverkande och pratar om humorns förlösande kraft och förändringspotential. Greider är inne på att vi är som mest fria när vi skrattar. När vi inte kan hålla oss för skratt och förlorar kontrollen, eller om det är tvärtom. Jag är beredd att hålla med.
Nog känner jag mig fri när jag inte kan hålla mig för skratt, men mitt bästa skratt är nog när något är så roligt att jag börjar gråta samtidigt, gråtskratta. Eller när jag håller på att ramla av stolen av skratt. Ej använd av nazister är gråtskrattsemojin min favorit. Inte för att jag använder den i någon utsträckning utan för att jag uppskattar gråtskrattet. Artighetsskrattets antites.
Något jag uppskattar med sex är att man zoomar ut och förlorar kontrollen för en stund. Ingenting annat betyder någonting där och då. Och ibland är det så bra att du inte ens kan förstå att det kan vara så bra. Kontrollförlusten blir närmast komisk och du börjar gråtskratta åt situationen.
Det finns en frihet i att inte förhålla sig till det egna utseendet, till sig själv. När jag inte gråtskrattar uppskattar jag att anlägga ett RBF.
”RBF” betyder ”resting bitch face” och förkortningen tar just nu över internet. Den beskriver de kvinnor – alltid kvinnor – som ser sura ut när de slappnar av: ett fejs vars innehavare inte är i sitt ansikte utan tänker på något annat medan mungiporna drar nedåt och ögonen slappar” skrev Matilda Gustavsson i Dagens Nyheter för en tid sedan (7/8-2015 Dagens Nyheter).
Gustavsson skriver roligt om personer som ”under en period plötsligt förstod hela sina liv utifrån att de var ’introverta'”. Utan att vara introvert till identitet är jag medveten om att jag måste hushålla min energi för att saker ska flyta på bra. Jag har viktigare saker för mig än att behaga andra när jag är försjunken i en bok eller bara tänker. ”Forever resting bitch face.”