Maria Maunsbach skriver om Malmös korta avstånd i en krönika i Sydsvenskan.
”Just det här är en lyx jag ibland glömmer bort att uppskatta tillräckligt. Att mina vänner, sällan är mer än tio minuter bort är ett faktum inpräntat i mig, som många gånger styr mitt rörelsemönster.”
En av sakerna jag uppskattar med Malmö är att det är en relativt stor stad, i vart fall med svenska mått mätt, som det går alldeles utmärkt att leva i utan bil. Det passar mig som varken har bil, körkort eller några planer på att framföra något motorfordon som inte är självkörande. I Malmö finns det hyfsat bra cykelbanor och det går att cykla i princip överallt. Vid behov finns bussar och tåg.
Jag har inte en handfull vänner i Slottstaden ännu, men jag uppskattar att jag kan höra av mig till någon jag känner härnere och föreslå att vi ska ta en promenad eller dricka kaffe någonstans, och få vara med om att det faktiskt blir av. Helt spontant!
Skulle jag mot förmodan glömma bort att uppskatta denna lyx kan jag ta tåget till Stockholm. Jag kan sakna Stockholm emellanåt, men jag saknar aldrig att vara beroende av kollektivtrafikens tidtabeller eller att behöva vänta i 11 minuter på pendeltåget för att sedan byta till tunnelbana och därefter promenera en halv kilometer.
I Malmö är det jag som bestämmer när jag vill bege mig hemifrån. Vi ses om 15 minuter!
För övrigt har jag blivit en riktig Malmöbo och tecknat livets första prenumeration på en dagstidning. Fredagar, lördagar och söndagar dimper Sydsvenskan ned i brevlådan.