Äntligen förstahandskontrakt!

”Vad funderar du på, Johanna?”. I sociala medier vädrar jag det jag tänker på och under en lång period kunde jag knappt tänka på något annat än min eländiga boendesituation. Jag var nog inte särskilt rolig att följa eller känna. Det var i vart fall inte särskilt roligt att vara jag. Ett tag trodde jag aldrig att jag skulle bli erbjuden ett förstahandskontrakt. Måtte detta få något slut någon gång, annars vet jag inte vad. Jag gick på visning efter visning och fick nej efter nej. Jag blev mer och mer nedstämd och ett tag undrade jag om det ens var någon mening att gå på dem.

När jag väl skrev på ett förstahandskontrakt kände jag någon slags ansvar att berätta det för alla som hade följt mig. Jag kommer att skriva om andra saker hädanefter. Samtidigt, är det inte något positivt att människor skriver om hur det kan vara att inte ha en plats som är hemma? Det är ändå rätt många som hyr i andrahand eller bor med främlingar ofrivilligt.

Jag vet inte ens hur man berättar att man äntligen har ett förstahandskontrakt på något rättvisande sätt, men det har jag och inom kort flyttar jag till en lägenhet med överkomlig hyra i Slottsstaden i centrala Malmö. De som känner mig vet att jag har mått ganska dåligt sedan min pappa dog för 11 månader sedan, men också för att jag varit ofrivilligt inneboende ungefär lika länge. Föreställ dig hur det är att få ett dödsbesked och flytta in i någon slags kollektiv bara tre dagar senare. Du kan inte gråta och bearbeta det som är jobbigt ifred så du gråter utomhus och går undan på jobbet.

Förhoppningsvis kommer jag att må bättre snart när jag får bo själv igen. Jag ser fram emot att kunna vara ifred, laga mat igen som en riktig människa och bjuda hem människor jag tycker om. Kanske kommer även motivationen att skriva tillbaka.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.