Kvällarna tillbragte hon med att skriva. Jag hade önskat att det stämde, att jag var mer produktiv om dagarna. Jag tänker ofta att jag ska ha vägarna förbi något café efter arbetsdagens slut och läsa eller skriva, men det finns annat i livet som lockar. Jag tänker att jag borde återuppta styrketräningen, men jag urskuldar mig med att jag inte har något lyftarvänligt gym i närheten.
Jag vill så väldigt mycket. Men ingenting blir av. Det kan hända att jag överdriver något. Nog gör jag saker, men jag känner för den skull inte att jag får något gjort. Jag är inte typen som klappar mig själv på axeln för att jag strukit åtta skjortor. Finns hon ens?
Tänk om jag hade besökt ett museum, samtalat om något intressant med en vän, kunnat vara behjälplig på något sätt eller gått på ett seminarium, författarsamtal eller en konsert. Det kanske händer massor av intressanta saker i Malmö bara det att jag inte vet var och när?
Jag läser högt för mig själv:
”Enformigheten i de vuxnas tillvaro hade alltid fyllt mig med medömkan; när jag gjorde klart för mig att detta inom kort skulle bli min egen lott, greps jag av ångest. En eftermiddag hjälpte jag mamma med disken, hon diskade och jag torkade. Genom fönstret såg jag muren kring brandstationen och andra fönster där kvinnor stod och gnuggade kastruller eller rensade grönsaker. Varje dag lunch och middag; varje dag disk; dessa timmar som i det oändliga upprepades och som inte leder någonstans skulle jag leva på det sättet?” (s. 122 ur En familjeflickas memoarer av Simone de Beauvoir)
När jag satt där på en av bänkraderna längst fram till vänster i hörsalen på Stockholms universitet visste jag mycket väl att jag skulle se tillbaka på den tiden med saknad. Tänk vilken lycka att mer eller mindre dagligen få lyssna på begåvade människor som har intressanta saker att säga, människor som faktiskt bryr sig om något.