Det är inte helt ovanligt att människor vill olika saker i relationer. En del par går igång på olika sorters sex, några har varierande sexlust, somliga har olika behov av egentid och sociala sammanhang. Mycket går säkert att kompromissa med men något som är närmast omöjligt att kompromissa med och där båda sidor har en tendens att hoppas att den andra sidan ska ändra sig är barnfrågan.
Den ena personen hoppas att den andra ska komma på att hen också vill ha barn. Den andra hoppas att den barnlängtande partnern ska inse att den värderar den existerande relationen högre än en relation som inte finns och kanske aldrig kommer att finnas, relationen till ett eget barn.
Barnlängtande kvinnor kan ibland skaffa barn på egen hand, men för kvinnor som vill leva i en kärnfamilj är det förstås inget alternativ. Det är inte ens säkert att IVF-försöken lyckas. Detsamma gäller för en barnlängtande man, han kanske lämnar en relation han värderar högt för att han vill ha barn och i slutändan blir utan både relation och barn. Eller så hittar han en relation som ger mer eller mindre än den tidigare på relationsfronten, men i vart fall resulterar i ett barn.
Föräldrar som separerat brukar ofta kunna landa i att relationen åtminstone inneburit ett barn som de älskar mer än allt annat. Barnlösa par som separerat kan istället ursäkta sin separation med ”Vad bra att jag inte skaffade barn med den där människan” eller ”Vad bra att jag inte är låst till en stad jag inte vill bo”. Alla har sina ursäkter. Den som har lämnat någon som inte vill ha barn kan tänka att hen åtminstone försökte och att den alldeles oavsett inte hade kunnat leva i en relation med vetskapen om att de aldrig skaffade barn.
”Själv lever jag i ett äktenskap där jag vill ha absolut högst 1,5 barn, medan maken snarare föredrar 5 ungar. Hur gör vi? Tar vi fram miniräknaren och börjar trycka: 1,5 + 5 / 2= 3,25. Jamen så bra, då skaffar vi tre barn, samt lånar in ett syskonbarn var fjärde vecka! Nej det går ju inte. Man kan inte kompromissa om barn. Det måste bli den som inte vill som får bestämma, även om det stinker. Hur skulle det annars se ut? ’Okej, darling du får som du vill; jag föder ditt barn, men jag tänker fan inte knyta an till det!’” (Aftonbladet 14/1-2005)
Jag läser en del trådar på temat barnfrihet och titt som tätt är det någon som separerar på grund av barnfrågan. Det kan vara den ena som har insett att hen vill ha barn eller så att de hela tiden varit medvetna om att de velat olika saker men att det tids nog inte fungerar att slå bort detta faktum längre. Det är ganska deprimerande läsning.