”Man ska inte behöva välja mellan att vara mamma och minister.” Minns ni när Birgitta Ohlsson blev EU-minister? Ohlsson var gravid när medierna rapporterade om utnämningen. Ohlsson fick frågor om hur tillökningen skulle påverka hennes nya uppdrag då svenska ministrar inte kan vara föräldralediga (det utses inte någon ersättare).
Jag minns skriverierna om att Ohlsson ifrågasattes för att hon tackat ja till ett sådant jobb när hon var gravid, men jag mindes knappt att hon faktiskt ifrågasattes. Det sades att man aldrig hade ifrågasatt om en man tog på sig ett ministeruppdrag trots att hans partner väntade barn. Det stämmer säkert att man inte hade oroat sig över att en manlig minister inte skulle kunna vara föräldraledig/närvarande i sitt föräldraskap, men gör man inte en höna av en fjäder, tänkte jag då.
Vågar människor verkligen ifrågasätta en gravid kvinna för att hon tar på sig ett ministeruppdrag? Är det inte lite som när en feminist får hundra grattis-kommentarer till familjens nya tillskott och låter stackaren som undrar om barnet är en flicka eller en pojke veta att hen lever. Det är väl den sortens reaktioner man älskar som feminist, att kunna göra en stor sak av att någon ställde en obetänksam fråga? (Vill någon ”avslöja” sitt barns kön kan du utgå från att personen kommer att göra det. Det mest underhållande är dessa feminister som hemlighåller barnets kön i någon vecka genom att inte använda könsbundna pronomen och så fort barnets förmodade kön är röjt nämna könet i var och varannan uppdatering om barnet.)
Nyligen läste jag Ohlssons bok Duktiga flickors revansch som innehåller några utdrag av den kritik hon fick när hon som gravid utnämndes till EU-minister. Bland annat nämner hon kritik från Dagens Nyheters ledarsida (hittar tyvärr ingen länk). För 8 år sedan fanns det alltså personer på ledarplats som vågade ifrågasätta en havande kvinna som tackade ja till en ministerpost.
”Ingen skulle ifrågasätta en man i motsvarande position” och ”Om män vore…” är somliga feminister älsklingsdebattknep. Ärligt talat kan jag bli ganska trött på den sortens argumentation. Inte för att jag misstror deras spaningar utan för att det är ett sätt att flytta fokus från det som är viktigt för att man så gärna vill göra en feministisk poäng. Vi ska inte ha en fullgod förlossningsvård för att vi kanske hade haft det om cismän födde barn. Vi ska ha en fullgod förlossningsvård punkt.
Men så kom den dag då en man, visserligen inte havande, blev ifrågasatt för att han inte var närvarande när hans barn var nyfött. I en krönika i Expressen av tidningens biträdande kulturchef Jens Liljestrand. Kulturchefen uppmanade Andreas Granqvist att avstå åttondelsfestivalen för att ”visa vad en riktig man kan vara” . Var hemma med barnet var budskapet. Att Granqvists partner enligt uppgift var av en annan uppfattning spelade ingen roll.
Andreas Granqvist är en hjälte. Som kapten i det landslag som i morgon spelar en smått drömlik kvartsfinal i fotbolls-VM är han redan för alltid inskriven i historieböckerna.
Men historieböckerna klarar sig utmärkt utan ännu en match av Granqvist. Därhemma har hans barn nyss kommit till världen. Ett barn som behöver honom mer.
[…]
Så åk hem, Granen. Bara gör det. Gå rakryggad fram till Janne och säg att det räcker nu, du har gjort dit. Visa oss vad en riktig man kan vara. Visa oss vad en hjälte är. Visa hela världen att en svensk pappa är bäst när det gäller.
Liljestrand gav oss svart på vitt att även män kan ifrågasättas för att inte vara närvarande i sitt föräldraskap, men han fick mig veterligen knappt något medhåll. Kanske för att det gällde en man eller så har vi blivit så moderna i vårt synsätt att vi inte tycker att det är vår sak att moralisera över andras föräldraskap?
Granqvist fick liksom Ohlsson massor av sympati. Om jag inte missminner mig var det fler som stödde Ohlsson i hennes beslut att kombinera föräldraskap och ministeruppdrag än som ifrågasatte det.
Gissningsvis tycker fler att det är coolare att representera Sverige i egenskap av fotbollsspelare för det svenska landslaget än som ledamot för en parlamentarisk församling. VM pågår dessutom under en mer begränsad tid än en mandatperdiod i EU-parlamentet. Icke desto mindre var det positivt att personer sa ifrån och backade Granqvist.
Såhär 8 år senare tror jag att färre skulle ifrågasätta att en gravid person tar på sig ett ministeruppdrag även om förställlningar om kvinnan som primär förälder, och mannen som sekundär, fortfarande präglar vår syn på föräldraskap i alltför hög grad.