Då ville jag bo på Kungsholmen, vid Rådhuset, men jag förstod att det aldrig var ett alternativ. När jag var inne på Stiftelsen Stockholms Studentbostäders hemsida för snart 3 år sedan och insåg att det fanns studentlägenheter i Vasastan tänkte jag att det nästan var Kungsholmen. För första gången hade jag om än tillfälligt ett förstahandskontrakt. Tillfälligt är relativt när man har flyttat runt under en period. Jag skulle ändå bo där under min fortsatta studietid.
Passa på att rensa när du ändå ska flytta läser jag i olika flyttguider. Varje gång jag flyttat inom Stockholm har jag gjort mig av med saker. Flyttar du runt har du inte så mycket val om du inte kan härbärgera dina saker hos någon. När jag flyttade hit flyttade jag från 25 kvadratmeter till en lägenhet med en boyta på 18 kvadratmeter. Då när jag bodde något större var det någon som frågade mig var jag hade mina saker. Det här är allt jag äger utöver en del saker jag har på vinden, svarade jag.
Vi kan kalla det minimalism men det är inte den där självvalda minimalismen. Jag har gjort minimalismen till min för att kunna stå ut med att jag gjort mig av med möbler som personer har skänkt till mig. Det har inte varit drömmar om ett ljust och fräscht hem. Det har varit tyvärr har jag inte plats för dig bokhyllan och även om jag hade haft det hade jag inte kunnat ta med dig. Det har varit hoppas att någon annan tar hand om dig och uppskattar dig lika mycket som jag har gjort trots att du bara är ett ting. Det är inte det att jag inte gillar saker. Jag grät på ett konditori vid Medborgarplatsen när jag insåg att någon hade stulit min cykel som jag hade parkerat längs Götgatan. Stockholms farligaste gata om man ska tro det man läser i medierna.
Nu är det dags att flytta igen. Denna gång 60 mil. Om något är det praktiskt att äga få saker när man ska flytta. Skrivbordet som jag räddade från grovsoprumsdöden får dock följa med. Skrivbordet som är märkt 1979 tar massor av plats relativt den övriga flyttpackningen men jag har inte hjärta att göra mig av med det. Ett skrivbord behöver man.
Om jag någonsin kommer att bosätta mig någonstans mer permanent återstår att se men jag hoppas det. Jag hatar att flytta. Tillsvidare får jag motivera min minimalism av praktiska skäl. Kanske med att jag fäster mig så vid sakerna.
Minimalismen är vår tids konsumistiska estetik, skriver Lisa Magnusson: ”När [Fumio Sasaki] skryter med att han numera kan packa ned hela sitt liv på 40 minuter undrar jag bara: Till vilken nytta då? Varför ska man sträva efter att vara så lätt att radera?” (DN 16/2-18).
”Man ska inte ha skuldkänslor om man inte lämnar dödsboet i perfekt ordning.” Lotta Olsson skriver om att städa dödsboet efter sin far och ”döstädning”: ”Men tanken har faktiskt aldrig slagit mig att pappa borde ha städat innan han dog för att underlätta för sina barn, eller för att framstå som mer välordnad.” (DN 18/1-17)
Olsson fortsätter: ”Det man inte har rensat ut är klassaspekten, för givetvis är det inte de fattigaste som skryter med allt de har slängt bort. Det är de välbeställda som sorterar bort, för de behöver aldrig vara rädda för att inte ha råd att köpa nytt. Men hörni, köp bara bra kvalitet och tidlös design så behöver ni inte så mycket. Städning är en otäck liten klassfråga, och fattigdom handlar ofta om att inte ha råd med kvalitet.”
Så är det förstås. Skrivbordet från 70-talet är förresten av bra kvalitet.