Sociala medier i brist på farmödrar

Var är farmor när man behöver henne? Min farmor beklagade sig gärna över sitt hälsotillstånd. Hon hade kronisk ryggvärk och astma. Hon kedjerökte och hade rökhosta. Som barn hatade jag rökare som grupp, men jag gjorde ett undantag för farmor. Vid något tillfälle när vi satt i hennes bruna hörnsoffa i skinn framför TV:n som alltid stod på fattade hon min hand och sa att hon skulle sluta röka. Det kändes högtidligt. Hon hade uppenbarligen snappat upp vad jag tyckte om tobaksrökning. Jag brukade gå och handla åt henne. Vid något tillfälle frågade hon mig om jag också kunde köpa cigaretter åt henne. Jag vägrade. Jag kommer inte ens köpa cigaretter till dig när jag har åldern inne, meddelade jag. Farmor slutade aldrig röka, jag vet inte ens om hon försökte. Vid något tillfälle sa hon till och med ”min rökning är bra för mig”.

En gång önskade farmor sig en duschborste i julklapp. Du får inte önska dig en kortlek, sa barnbarnet. Jag gick till Body Shop. De hade en exklusiv duschborste i trä som kostade 399 kr. Jag gick till en matvarubutik och hittade en badborste i plast för tjugo kronor. Det var kanske lika bra, för min farmor som mindes ransoneringsåren var dålig på att använda exklusiva saker. Den där dyra Body Shop-tvålen jag gav till henne, den kan ha kostat 90 kronor, räckte i flera år. Den använder jag bara vid speciella tillfällen, sa hon. Är det något jag tar med mig är det: använd silvret, låt det inte ligga orört i någon låda.

Farmor ville beklaga sig över sitt hälsotillstånd och utsättas för smärta. Jag skrapade hennes rygg med duschborsten. Hårdare! Du måste ta i! För en stund kände hon ingen smärta. Jag lyssnade när hon beklagade sig. Jag kunde förstås inte sätta mig in i hur hon mådde. Jag hade inte ens upplevt mensvärk. Jag vet bara att jag är likadan när jag är sjuk eller har ont i, jag vill beklaga mig. Jag vet inte om den ”mansförkylda” mannen finns på riktigt, men om han finns är jag som han gånger tre. Eller farmor.

Efter farmors död ringde jag henne någon gång. Några signaler gick fram innan det slog mig att hon inte kunde svara.

I brist på en farmor att beklaga sig för skriver man om sin situation på sociala medier. Det är så synd om en. Som om ingen hade varit sjuk innan (lugn, det är bara influensa). Man stirrar upp i taket. Man drabbas av dödsångest vid läggdags. Tänk om hjärtat skulle stanna. Man har ingen aptit men rent intellektuellt vet man att man borde äta något. Man trycker i sig ett tortillabröd innan man sluter ögonen och gör ett allvarligt försök att somna. Någon energi att göra ordentlig mat finns inte och man hade ändå inte klarat av att äta den. Man tänker också på de som har det värre, som till exempel hemlösa som har feber, skabb eller andra krämpor. Vilket helvete. Man tröstar sig med att man åtminstone har ett hem. Resten är bara mörker en dag i taget.

En reaktion på “Sociala medier i brist på farmödrar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *