Vägarna ledde till Myrorna för att införskaffa en bok. Denna gång tog jag bara med mig en bok till Malmö med alla resor där jag släpat runt på böcker som förblivit olästa i färskt minne. Jag sveper med ögonen över bokryggarna utan att hitta någon bok som jag tänkt att jag vill läsa. Jag är alldeles för dålig på att chansa när det kommer till romaner. Jag önskar att jag var bättre på att provläsa, men jag tar ofta någon bok som jag skymtat i något skyltfönster eller i vart fall hört talas om. Jag hinner fundera på om jag hade läst vad huset har att erbjuda om jag hade varit inlåst på institution. Jag ser en bok av och om Lena Dunham, läser baksidestexten och ställer tillbaka den igen. Jag kanske hittar något mer tilltalande. Janouch trängs som vanligt bland Drougge och Guillou. Jag hittade inget mer tilltalande, inte ens något av Thorvall eller Oates. Det fick bli Dunhams Not that kind of girl. Inte så mycket för boken, men henne har jag i alla fall hört talas om. Jag har till och med ett vagt minne av att jag sett några avsnitt av TV-serien Girls.
För mig är Dunham en sån där kvinna som man som feminist förväntas ha en åsikt om utan att jag vet riktigt varför. Jag har förstått att hon ska ha en kropp som inte ser ut som idealkroppen, för det har ju varenda jävel annars, och att hon gillar sex.
Är det något jag önskar mig av feminismen är det att den slutar upp med alla snackiskvinnor: kvinnor som man som feminist förväntas ha en åsikt om. Jag kan inte minnas någon man som jag som feminist förväntats ha en åsikt om. Få nu inga idéer!
Jag minns när någon bloggläsare undrade vad jag tyckte om Miley Cyrus och det slutade med att Wrecking ball gick på upprepning i några veckor hemma hos mig. Jag visste knappt vem hon var mer än någon slags artist. Lite som Bieber. Jag hade hört någonting om Cyrus bakdel, ungefär som man alltid har snappat upp något om någon kvinnlig artists kropp, Bieber sägs visserligen vara vältränad och ha stor kuk, men jag kommer inte ihåg vad det var med den cyruska bakdelen förutom att personer spekulerade om eventuella implantat, eller om det var någon annan kvinnlig artist. Jag vet inte. Jag bryr mig inte.
Jag skaffade ingen åsikt om kvinna man som feminist förväntas ha en åsikt om på beställning. Frågan om vad jag tyckte om Miley Cyrus förblev obesvarad. Såhär i efterhand borde jag förstås ha svarat att Wrecking ball var en riktigt bra låt.
Det andas inte systerskap att delta i det kollektiva stämplandet av någon kvinna som bra eller dålig. Vidare rimmar det dåligt med somliga feministers hjärtefråga att ingen kvinna ska behöva bära oket av att förväntas vara en “god förebild”. Idén om den goda förebilden förutsätter nämligen idén om den dåliga.