Du vet precis vad du vill
Och du vill inte bli en av dom där
Du verkar veta vad du vill med ditt liv, sa hon till mig. Jag har aldrig tänkt att jag vet vad jag vill med mitt liv. Det är en snarare så att jag vet vad jag inte vill med mitt liv. Väljer man bort sådant som det inte är frågan om du ska göra, utan när, till exempel skaffa barn, får man skapa en egen mening med sitt liv. Eller måste man det, måste man veta vad man vill med sitt liv, kan man inte bara ta det som det kommer? Frågan om vad man vill med sitt liv kan också ge intrycket av att livet är något som ska infrias senare, när jag träffat en man, när jag skaffat barn, då börjar livet. Men livet är det som pågår här och nu, med eller utan man och barn.
Du måste veta något om vad du vill med ditt liv. Det finns saker som jag med säkerhet vet att jag vill att mitt liv ska innehålla, saker som är viktiga för att jag ska må bra, men dessa saker låter sig inte bockas av. Det är de ständigt pågående sakerna. Jag vill att mitt liv ska innehålla mycket sex. Jag är lycklig om jag får somna och vakna med någon jag tycker om. Jag tycker om tidiga morgnar och är inte den som bangar morgonsex.
Under en lång period var jag inneboende. När jag fick tillgång till en egen bostad – visserligen i andra hand – var jag till en början tacksam för att jag överhuvudtaget hade någonstans att bo. Att vara inneboende kan också gå ut över sexlivet. Med en egen bostad kunde jag bjuda hem personer. Jag kunde låta vänner som hade vägarna förbi Stockholm sova över hos mig så som vänner hade öppnat sina hem för mig. Det var dags att betala tillbaka. Jag tyckte också om känslan av att jag klarade mig själv. Jag var ensam, det var mina regler som gällde. Jag skulle inte leva jämställt med någon man och reduceras till någon siffra i statistiken över jämställdheten hos par i heterosexuella förhållanden. Jag skulle leva själv. Jag skulle aldrig mer bli kär.
Tids nog avtog känslan av den nyvunna friheten och jag kände att jag ville ha någon att dela vardagen med. Det krävde alldeles för mycket planering att rådda med sovsällskap och jag kände allt mer att jag ville bo med någon. Jag lekte med tanken att det borde finnas varannan vecka-lösningar för vuxna. Jag ville förstås inte bo med vem som helst. Jag hade trots allt vant mig vid mitt singelhushåll, och kände mig ganska bekväm med att bo själv. Jag målade upp olika katastrofscenarion. Tänk att vakna upp med någon som du inte längre har någonting att prata om med, någon som du inte kan utvecklas tillsammans med. Tänk att inte längre känna lust till den du lever med. Det kanske inte är så dumt att bo själv trots allt, kunde jag intala mig.