När jag läser personer som gör åtskillnad mellan ungdom och vuxen undrar jag om de alltid har gjort det eller om distinktionen blev viktig för dem när de fick upp ögonen för att man kan utvisa ensamkommande ungdomar.
Har ungdomarna blivit yngre eller är det bara de afghanska ungdomarna? Tidigare såg jag en del kommentarer om att ensamkommande (barn och ungdomar utan medföljande förälder eller annan vårdnadshavare till Sverige) inte var barn. Det sas att man skulle kalla saker, i det här fallet en grupp människor, vid dess rätta namn. Det kunde handla om unga som fyllt 18 år och inte räknas som barn enligt barnkonventionen, om unga som har fått sin ålder uppskriven eller om unga med okänd ålder. De senare har inte sällan blivit föremål för privatpersoners åldersbedömningar. ”Det ser vem som helst att det där inte är något barn.”
Om diverse kommentarsfältsherrar, äggkonton och en och en annan språkpolis då kunde nöja sig med att kalla ensamkommande från Afghanistan ”afghanska ungdomar” ser jag nu fler ifrågasätta deras ungdomsskap. Det måste ha varit besvärande för ”Sverigevännerna” som hoppades att svenskar inte kunde känna empati med ungdomar att inse att så inte var fallet. Barn, ungdom eller vuxen? Ung människa i Sverige som saknar nätverk både här och i Afghanistan.
De ensamkommande ungdomarna är inga ungdomar, de är män, kan det låta. Är en svenskfödd 18-åring mer av än ungdom än en afghanskfödd 18-åring? Det verkar inte bättre än att vissa tycker det. Inte minst om den senare har skägg.
Vem som är ungdom är en rätt perifer fråga som inte har särskilt mycket med engagemanget för att stoppa utvisningarna till Afghanistan att göra, men det är intressant hur människor kategoriseras då barn och unga anses vara mer skyddsvärda. Då spelar det roll vilka som inkluderas i barn- och ungdomsgruppen.
Det är därför det är så viktigt för de som engagerar sig för att ensamkommande ska få stanna att betona att det gäller barn och ungdomar, pojkar. Det är därför det är så viktigt för de som stödjer utvisningarna att ensamkommande, som grupp, kan avfärdas som män, och därmed inte lika skyddsvärda.
Är det något att bry sig om att ungdomsåren kryper allt lägre ner i åldrarna? Har de ens gjort det? Är det inte bara anonyma personer utan något som helst inflytande som retar upp sig på de som kan se människan bakom den i förekommande fall okända åldern och härkomsten?
Att hur vi pratar om grupper av människor påverkar hur vi betraktar dem, och hur de i förlängningen behandlas, tvivlar jag inte på. Framförallt tror jag att samtalet om vilka ord vi använder kan påverka hur vi ser på det vi med orden försöker att beskriva.
Det behövs en motvikt till de som pratar om våra barn och andras ungar. Ungdomarna som sittstrejkar och, andra med dem, som uppmärksammar säkerhetsläget i Afghanistan och kräver att utvisningarna till landet stoppas är en sådan motvikt.