”Jag är narcissist och spegelterrorist som kräver mer av livet, mellanbarn som glömts bort i hanteringen. Jag och jag och jag och jag, allting handlar om jag. Men det är mitt liv jag lever dag för dag för dag.”
Det har sagts att selfiekulturen och den ökade användningen av ordet ”jag” i böcker indikerar att personer blivit mer narcissistiska. Att den äldre generationen beklagar sig över den yngre är ingenting nytt, men att den yngre generationen ibland beskrivs som narcissistisk och att det talas om en narcissistisk epidemi bland unga?
Det har för nyansernas skull också sagts att selfiepinnar och mer jag-budskap i sociala medier och på nätdejtingsajter inte kan tas som intäkt för att de narcissistiska egenskaperna har ökat.
Kanske har de narcissistiska dragen alltid funnits, bara det att medvetenheten om dem ökat. Kanske har den tekniska utvecklingen gjort dem mer synliga i den mån egenhändigt tagna självporträtt skulle vara ett uttryck för narcissism. Kanske är det bara så att unga anpassar sig efter samtidens krav på dem, att den kräver personliga ”varumärken” och ett visst mått självförhärligande? Möjligen fanns det andra sätt att vara narcissistisk på när personer tog bilder på sig själva i fotoautomater, eller vad de nu gjorde, eller så har människor renodlat sina narcissistiska drag. Vad vet man. Vad vet jag.
En del har utraderat pronomenet “man” ur sitt språkbruk och ersatt det med “en” av feministiska skäl. För egen del har jag inga problem med att säga “man”. Apropå den ökade användningen av ordet ”jag” ser jag gärna att ”man” ersätts med “jag” när det är befogat. Som när personer pratar om sig själva, uteslutande utgår från sig själva. Tro inte att du kan dölja dina narcissistiska tendenser genom att omformulera dina jag-budskap.
Om människor som tidigare hade gett uttryck för “så där kan man inte göra” övergått till att formulera jag-budskap finner jag det enbart positivt. Inte för att jag tror att människor alltid är medvetna om ifall de menar man eller jag, genom sig själv känner man andra, men det tål att funderas på vad som är “jag” och vad som är “man”.
Fundera på vad som bara är dina egna föreställningar om hur saker och ting borde vara och vad som är mer allmänna föreställningar. Är ”man” i själva verket ett uttryck för hur du vill ha det eller hur du brukar göra? Om du pratar om eller utgår från dig själv (eller någon annan), varför inte betona det? För att det kan vara känsligt att ge uttryck för vad man tycker och tänker. Det har jag all förståelse för och det är en del av problemet. Men det kan också vara ett sätt att skänka sina egna föreställningar legitimitet genom att framställa dem som mer allmänna än vad de är.
Varje gång någon man ska kommentera att män tycker att håriga kvinnor är oattraktiva för att någon hårig kvinna inte haft vett nog att skämmas över sin kropp och publicerat en bild på den tänker jag: Varför inte bara säga att du finner håriga kvinnor oattraktiva? (Det är tillåtet att ha preferenser. Om och hur man bör ge uttryck för dem är en annan diskussion.)
Varför utge sig för att vara någon slags talesperson för kvinnor eller män som grupp om man inte är det? Jag vill inte höra något mer om vad ingen man gillar eller vad ingen kvinna vill. Feminister har ifrågasatt antifeministers många gånger förlegade manssyn. Det är inte feminister som påstått att män inte skulle förstå ett nej eller att män tänker med könsorganet.
Det är tröttsamt när individuella preferenser framställs som allmänna. Jag vet inte hur många gånger män pratat om vad män tycker om kvinnor och jag undrat varför så många män verkar tro att män är tomma på insidan. Som om det bara vore möjligt att vara man på ett visst sätt och att det ingår att ha åsikter om hur kvinnor ska se ut för mäns skull (för kvinnor ser givetvis ut på ett visst sätt för mäns skull och aldrig för sin egen eller för andra kvinnors skull) och vad kvinnor borde och inte borde göra med sina kroppar.
“Det verkar oerhört svårt att ändra på mansrollen. […] Kvinnor kan utforska hela spektrat av att vara människa på något sätt. Det är det som kvinnorörelsen har hållit på med. Att försöka få vara människa, både svag och stark, tuff och hela kittet.” säger Mia Blomgren i andra delen av kortdokumentären Duktiga pojkar och misslyckade män.
Det finns inget rimligt skäl att framställa individuella preferenser som “manliga” eller “kvinnliga” sådana. Det riskerar att begränsa personer vars preferenser inte överensstämmer med de man ”borde ha”. Inte minst riskerar det att begränsa de som inte ens har funderat på vad de tycker. De som ännu inte inte har haft att förhålla sig till att det går att göra saker annorlunda. Barn kanske är de första man tänker på, men det kan lika gärna gälla vuxna som inte kommit i kontakt med det som brukar kallas normkritik.
Det finns säkert personer som är emot denna utveckling av att det kan gå upp för fler att det finns alltifrån personer som inte bryr sig nämnvärt om vad andra gör med sina liv och kroppar till att det finns olika preferenser och fler sätt än två att vara människa. För dem finns det förstås skäl att framställa sina individuella preferenser som allmänna. Du ska inte tro att det också finns plats för sådana som dig.
Det är väl utmärkt att vara en person som går igång på något, tänker jag. Varför blanda in vad andra vill med sina liv? Varför legitimera att du finner någonting utmärkande för ett gott liv, sexigt, intetsägande eller avtändande med vad andra tycker?
För egen del ser jag gärna fler jag-budskap. Det är ganska självupptaget att tro att ens egna preferenser och föreställningar om ett gott liv låter sig generaliseras. Kan jag tycka.