”För det är väl ändå människan, den hela människan, som är vårt mål? I så fall bör vi inte ägna vår feministiska intellektuella energi åt att fundera på vad som är manligt respektive kvinnligt beteende” skriver Nina Björk i en krönika för Godmorgon, världen.
Om den hela människan är målet bör man fundera över hur man pratar om ”kvinnligt” och ”manligt”. När man pratar om föreställningar om kön och hur de begränsar människor bör det framgå att man avser sociala konstruktioner, däri ligger förändringspotentialen om inte annat. Att befästa beteenden som antingen kvinnliga (och därmed positiva) eller manliga (och därmed negativa) är knappast förenligt med att människan oberoende av sitt kön ska ha frihet att forma sitt liv.
Innan man pratar om ”kvinnligt” och ”manligt” beteende kan det vara värt att fundera på om det över huvud taget finns något fog för att knyta beteendena till – om än sociala – kön. För ganska ofta när jag läser utsagor om hur kvinnor och män är kan jag inte låta bli att undra om det är baserat på hur någons senaste partners av visst kön betedde sig. Särskilt när jag identifierar mig med mannen. Är utsagorna bara baserade på någons senaste flick- eller pojkvänner kan det ifrågasättas om de säger något om kvinnor eller män i allmänhet.
Kanske är det jag som omger mig med toleranta personer, men jag kommer allt mer sällan i kontakt med personer som ger uttryck för att ”ingen kvinna vill” ditten eller datten eller att särskilda sexuella praktiker skulle vara kvinnoförnedrande. Om den spaningen säger mer om samtiden än om min omgivning är det positivt för det mest intressanta med den sortens kategoriska uttalanden är att man får en inblick i vad en del kvinnor på individnivå inte går igång på. Och man slipper vara en sån där inte alla kvinnor-kvinna.
Det kräver en del av en att inte utgå från att andra fungerar som en själv och det måste det få göra då personer är olika. Jag kan inte skriva föregående mening utan att det känns som att slå in en öppen dörr. Just på grund av genom sig själv känner man andra. Det är en sak att förstå att människor vill och väljer olika rent intellektuellt och en annan bejaka det. Det rimmar illa med att människor ska kunna forma sina liv i enlighet med sina preferenser att ifrågasätta dem när de inte överensstämmer med de egna. Eller som Sofia Nerbrand uttryckt det: ”En central del av liberalismen är förmågan att inte bara tala väl om frihet, utan också uppskatta det faktum att människor gör olika val.”
Det finns saker man varken har förhållit sig till eller övervägt att man skulle kunna göra. Skriva en bok till exempel. En bidragande orsak kan vara att ingen man kunnat identifiera sig med har skrivit böcker. Om man däremot har författare i släkten kan det vara närmare till hands att föreställa sig som någon som skriver böcker och faktiskt skrida till verket. Inte för att att vill skriva böcker, men ni förstår nog vart jag vill komma.
En annan sak är att vad människor vill kan variera övertid. Var man ska bo är en sådan sak de flesta förr eller senare måste förhålla sig till och det är också ett användbart exempel när man pratar om att vad man vill kan variera genom livet. Det finns inget självändamål i att aldrig ändra sig eller i att agera som om man inte har ändrat sig som jag ser det, i det här fallet att aldrig flytta.
Färre utsagor om vad som är ”kvinnligt” respektive ”manligt” och vad som ligger i kvinnors respektive mäns intressen vore på tiden. Över huvud taget att se hela människan bortom tvåkönsmodell och könad ram vore något. Får man höra alltifrån ingen kvinna vill till alla kvinnor vill eller alla kvinnor borde är risken att man undermedvetet anpassar sig efter alla utsagor när man hade kunnat stanna upp och funderat över vad man själv vill, vilket kan vara nog så svårt att få klarhet i. När jag inte är säker på vad jag vill brukar jag tänka att ett som är säkert är att i vart fall vet ännu mindre om vad jag vill.
Det är knappast hela världen om människor på individnivå får för sig att alla andra egentligen vill leva som dem. Problematiskt blir det när tillräckligt många med något som helst inflytande är överens om att det sätt de lever på är gott nog åt alla. Då kan det bli aktuellt att andra ska anpassa sina livsstilar i enlighet med deras preferenser, att begränsa människors frihet kort sagt. Antingen straffsanktionerat ovanifrån eller med hjälp av social kontroll och sociala sanktioner såsom utfrysning.
Det är lite som med slut-shaming. På individnivå kan människor ha olika uppfattningar om vad som är lagom med sex eller ett lagom antal sexpartners för dem. Jag har själv någon uppfattning om hur mycket sex jag vill ha. Det är en annan sak när personliga preferenser upphöjs till någon slags standard som begränsar människors, framförallt kvinnors, sexuella frihet. Då är den enda rimliga motreaktionen är att stå upp för sexuell frihet och människors rätt till sexuellt självbestämmande.