Föräldrapenning betalas ut i 480 dagar, av dessa kan 90 dagar inte överlåtas till den andra vårdnadshavaren, eller till någon annan för den delen. Dagarna som inte kan överlåtas brukar kallas pappamånader mot bakgrund av att det framförallt är pappor som överlåter sina dagar. I praktiken tar mammor ut 75 procent av alla dagar med föräldrapenning. Mammor tar ut nästan 90 procent av dagarna innan barnet fyller 2 år.
I dag får vårdnadshavare 180 dagar var om de inte aktivt avstår sina dagar. Därför menar en del att föräldraförsäkringen redan är individualiserad.
Regeringen har föreslagit att 5 månader inte ska kunna överlåtas och även föreslagit att vardera vårdnadshavare ska kunna överlåta 30 dagar till någon annan, exempelvis en släkting.
Pappamånaderna har diskuterats fram och tillbaka. En del vill avskaffa pappamånaderna, andra vill se fler av dem och några vill över huvud taget inte prata om pappamånader utan reservera hälften av dagarna för vardera vårdnadshavare.
Hanne Köller ställde en intressant fråga om syftet med föräldraförsäkringen i Godmorgon, världen! Köller menade att hur man ser på föräldraförsäkringen är avgörande för hur man ställer sig till fler dagar med föräldrapenning som inte kan överlåtas. Frågan var intressant eftersom syftet med föräldraförsäkringen ofta hamnar i skymundan när personer diskuterar antalet pappamånader. Intressant nog är utgångspunkten alltid att föräldrar ska få ut någon form av ekonomisk ersättning för att de tar hand om sina barn.
Handlar föräldraförsäkringen om barnomsorg eller om föräldraskap? Köller menade att om föräldraförsäkringen handlar om barnomsorg borde politikerna inte lägga sig i vem som ger barnet omsorg, det borde kunna vara någon annan än barnets föräldrar. Handlar föräldraförsäkringen om att trygga föräldrars relation till sina barn kanske man istället landar i att det är två föräldrarelationer som ska tryggas där den ena inte är mindre viktig än den andra.
Att ekonomiska ersättningar är villkorade och inte kan överlåtas hur som helst är i sig ingenting märkvärdigt sett till hur andra ekonomiska ersättningar fungerar. En del brukar jämföra föräldraförsäkringen med pensionen.
Jag läste häromdagen att fler pappamånader är en dålig idé eftersom att vi lever i ett ojämställt samhälle. Fler pappamånader kommer inte att bidra till en ökad jämställdhet, var budskapet. Det är istället kvinnosynen (och manssynen) som är hindret för jämställdhet. Synen på kvinnors och mäns föräldraskap.
Vi pratar inte om mammamånader. Vi pratar om pappaledighet och tvång i samma mening. Pappan ska inte tvingas vara hemma med Tindra ett helt halvår. Nog finns problem med hur vi ser på kvinnors och mäns föräldraskap, men jag förstår inte hur det är ett argument emot en individualiserad föräldraförsäkring. Tvärtom är en förhoppning att mäns ökade uttag av föräldraledighet – det är fortfarande frivilligt – ska förändra synen på pappor som någon slags halvföräldrar.
Ett annat argument emot fler pappamånader är att de skulle kunna gå ut över kvinnor som lever i våldsamma och destruktiva relationer. Det sägs att våldsamma män kan använda sina pappamånader för att kontrollera kvinnor de lever med. Redan i dag kan pappor, våldsamma eller inte, avstå från att överlåta sina dagar, visserligen bara 3 månader, så det argumentet ger jag inte särskilt mycket för.
I och med att oppositionen är emot att fler dagar reserveras till vardera vårdnadshavare lär regeringens förslag ändå inte gå igenom.
Det är nog ingen som tror att en individualiserad föräldraförsäkring i sig skulle göra oss jämställda. Det är en av flera tänkbara åtgärder för ökad jämställdhet. Jämställdhet är inte av eller på. Det är en relation, som Schyman skulle ha sagt.
En åtgärd som fattas, oavsett föräldraförsäkringens utformning, apropå våldsamma och destruktiva relationer, är att det måste vara enklare att lämna sådana relationer. Det finns kvinnor som misshandlats och till och med dödats av sina män för att de försökt lämna dem. Dessa kvinnor behöver ingen lagstadgad betänketid för att skilja sig.
I dag är betänketiden när det finns barn under 16 år i hushållet, eller när endast den ena maken vill skilja sig, 6 månader.
Tycker man att en person är kapabel att överlåta sina dagar med föräldrapenning borde man rimligen också tycka att hen vet om och när det är dags att skilja sig.
Jag antar att betänketiden syftar till att förhindra okynnesskilsmässor och få äkta makar att hålla ihop ”för barnens skull”. Jag antar också att människor är förmögna att ge sig själva betänketider. Jag skulle gissa att en inre eller gemensam betänketid föregår den lagstadgade som triggas av att det finns barn med i bilden.
Vänsterpartister har vid flera tillfällen motionerat om att avskaffa betänketiden.
”Vänsterpartiet anser att bestämmelsen om betänketid vid äktenskapsskillnad utsätter människor för ett onödigt lidande. Betänketiden drar ut på processen och människor tvingas kvarstanna i oönskade relationer. Kvinnor som utsätts för våld i hemmet befinner sig ofta i en särskilt svår situation. För de kvinnor och barn som utsätts för våld av mannen i äktenskapet kan den nuvarande betänketiden vara livshotande. Vänsterpartiet anser att det är stötande att dessa kvinnor tvingas att uthärda betänketid innan ett destruktivt äktenskap kan avslutas.”
Jag tror inte att en avskaffad betänketid löser problemet med våld i nära relationer, men det är en viktig pusselbit i att göra det något lättare att lämna en partner som utövar våld.