Att vara kvinna är att ständigt gå omkring i för små skor. Att vara feminist är att inse att det inte är fötterna som är för stora, utan skorna som är för små.
En vän undrade hur man blir med större skor. Vad kan man som feminist göra för att töja ut skorna om man inte har råd att köpa ett par i rätt storlek? Svaret känns inte lika givet som frågan. Och jag vet inte om jag är rätt person att besvara den.
Sedan några år tillbaka bor jag själv. Jag vill inte vara jämställd någon man. Jag vill heller inte ha barn då jag inte tror att det går att leva jämställt med en person man har barn med. Jag är för ointresserad av projektet visa att det går att leva jämställt med man och barn. Andra som känner sig manade får gärna försöka.
Kritiserar du ojämställdhet där du möter den får du vara beredd på att bli sedd som ”den jobbiga”. Genom att göra personen som säger ifrån när ojämställdhet, härskartekniker eller vad det månde vara uppdagas till den jobbiga kan man minimera risken för att fler sluter upp bakom kritiken. Genom att ”straffa ut” den jobbiga statuerar man ett exempel. Såhär kan det gå om du är jobbig, var inte jobbig.
Bland alla som inte tar till orda finns som regel de som tycker att den jobbiga är rätt ute utan att själva vara beredda på att förpassas till de jobbiga. Ibland får man sig en tankeställare flera år senare när den jobbiga personen gör sig påmind. För att inte tala om de som inte kan sluta upp bakom en utan att de tvingas outa sig själva.
Se till att ha dina bubblor där du tillåts vara ditt jobbiga jag. Bubblorna inom vilka du bara är en jobbig person i mängden. Utan dem kan det bli ganska ensamt emellanåt. Och se till att ha på fötterna.