Om sexuella övergrepp har med sex att göra eller inte har diskuterats. ”Det är genom vaginan som kvinnan penetreras och befruktas, den blir erotiskt centrum endast genom ett ingrepp från mannen, vilket alltid blir ett slags våldtäkt.” (s. 225) och ”Hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget ändå alltid en våldtäkt.” (s. 234) skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet från 1949. Jag delar inte de Beauvoirs beskrivning av vaginala samlag, men det är tråkigt när den ena förenklingen bemöts med den andra; våldtäkt har inget med sex att göra.
”Under de senaste kanske tio åren har själva sexet petats ut ur våldtäktsförståelsen. Vi har fått lära oss att våldtäkt handlar om makt och våld. Som för att rädda sexualiteten har våldtäkten kopplats loss från mäns lust. Men visst handlar det också om män som väljer att knulla på sina villkor. Med hjälp av patriarkatets makt åt den enskilde.” skriver Malin Ullgren under rubriken ”Våldtäkt är också sex”.
Jag känner igen mig i Ullgrens beskrivning av hur man pratat om våldtäkt, men kanske ser vi en förändring. När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp.
”För att tydliggöra att sexualbrottens skyddsintresse framför allt är den sexuella integriteten föreslår vi att kapitelrubriken ändras till Om brott mot den sexuella integriteten m.m.”
Sexualbrottskommitténs förslag har i sin helhet tagits emot väl. Flera av de förändringar som kommittén förslår är sådana som efterfrågats av olika intresseorganisationer, bland annat sådana som arbetar mot sexuellt våld. En annan anledning till att vi besparats en diskussion om våldtäkt torde vara kommitténs övertygande motivering.
”När vi nu föreslår en sexualbrottslagstiftning som inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar finns det anledning att överväga om inte vissa brottsbeteckningar – i första hand våldtäkt och sexuellt tvång – samtidigt bör ändras.”
”Betydelsen av att ändra brottets beteckning ska inte underskattas. Från rent språkliga utgångspunkter kan det ifrågasättas om rubriceringen våldtäkt inte borde ha ändrats redan när utnyttjandefallen lades till i bestämmelsen i och med 2005 års reform. Redan då upphörde i praktiken kravet på våld eller hot från gärningsmannens sida. När vi nu överväger en övergång till en lagstiftning som drar gränsen mellan straffri och straffbar gärning vid om deltagandet har varit frivilligt eller inte är skälen för att ändra brottsbeteckningen ännu starkare. En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld. Om avsikten med förändringen dessutom är att ge uttryck för ett tydligt normativt budskap finns det ännu större anledning att överväga en ny rubricering för de allvarligaste sexualbrotten.” (s. 188, SOU 2016:60)
Sexualbrotten regleras i brottsbalkens sjätte kapitel.
”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”
Utan att veta om de är ute efter en moralisk eller juridisk diskussion om våldtäkt finns det fortfarande de som menar att en våldtäkt kräver ett visst mått av våld. Rent juridiskt finns det inget stöd för det. Av våldtäktsbestämmelsens andra stycke framgår att våldtäkt inte heller kräver något som överensstämmer med den ”vardagliga” förståelsen av vad våld:
”Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”
Den som menar att våldtäkt inte har med sex att göra får problem när inledningsvis önskat och ömsesidigt sex upphör att vara det. Vem som helst borde förstå att frivilligt sex som övergår i sexuella handlingar någon inblandad inte vill delta i byter karaktär. Genom att påstå att sex inte har någonting med sexuella övergrepp att göra behöver den som inleder frivilligt sex med någon aldrig ens fundera över det fortsatta innehållet, om det är inom ramen för samtycket eller inte. För att undvika att personer fastnar för att sex som inleds frivilligt aldrig kan övergå i sexuella övergrepp är det bättre att betrakta sex som ett händelseförlopp där sex blir vad vi tillsammans, eller personer var för sig, gör det till och att vara tydlig med att samtycke till sex inte betyder att man samtyckt till något ”paket” av sexuella handlingar. Också utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den till skillnad från våldtäkt inte är laddad med någon särskild innebörd på samma sätt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – kanske tog de initiativ till sexet som sedan fick en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de utsatts för något brottsligt.
Den vardagliga förståelsen av våld är restriktiv beroende på vilka kommentarsfält man läser. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter och sex med deras döttrar som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013, som även omfattar passiva offer, har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.
En del menar att våldtäktsbegreppet är bra för att det är negativt laddat. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver sådant som utgör en våldtäkt i juridisk mening utan att använda ordet våldtäkt är det inte säkert att personer ser några problem med det.
Sexualbrottskommittén skriver vidare:
”Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. I verkligheten utgör den typen av våldtäkt en mycket liten andel av alla våldtäkter som sker varje år.”
Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte hädanefter kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp, vilket borde vara tillräckligt för att markera allvaret. Men så tillhör en del av oss den minoritet som ser allvarligt på kränkningar också.