”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”
Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.
I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.
Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.
Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.
När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.
Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?
Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.