Om några dagar åker jag utomlands på egen hand. Jag tilltalas av att kunna åka bort utan att fråga någon om lov, utan att vara låst till andra personer, vanligen partner och/eller barn.
En del uppskattar känslan av att vara behövda, vetskapen om att någon väntar på dem när de kommer hem. Jag kan också uppskatta att se fram emot att träffa människor jag tycker om men jag har närmare till saknad av personer som jag inte bor nära inpå (jämför varannan vecka-föräldrarnas saknad av sina barn). Jag kan vara full av förväntan inför någon jag ska träffa men jag kan inte uppbåda det engagemanget inför någon om det blir vardag att jag väntar på personen ifråga. Jag vill heller inte att personer väntar på mig ifall någon undrar varför jag håller tider.
Frihet för mig är att inte jämt och ständigt behöva fråga om lov och förhålla sig till andra vad man än gör. Om allt går åt helvete i mitt liv ska det helst drabba mig, bara mig, ingen annan. Och det ska heller inte gå åt helvete på grund av någon annan som satt hemma och väntade på mig.