Vad som ankommer på kommunen att göra är en politisk och juridisk fråga. Det går att diskutera om äventyrsbad är en kommunal angelägenhet eller om kommunen borde erbjuda familjerådgivning. Sedan 1995 är kommunerna skyldiga att erbjuda familjerådgivning, men det är på intet sätt hugget i sten. Den kommunala familjerådgivningen ökar och någon politisk vilja att frångå kommunernas skyldighet att tillhandahålla sådana tycks dock inte finnas. Jämför med ett land som Danmark. ”I Danmark finns ingen subventionerad, kommunal familjerådgivning som i Sverige. Relationsproblem ses som en privat angelägenhet som samhället inte ska lägga sig i.”
Enligt kommunallagen får kommuner själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Medlem av en kommun är den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller ska betala kommunalskatt där.
Svårigheten kan vara att bedöma om en angelägenhet är av allmänt intresse och har tillräcklig anknytning till kommunens område och medlemmar. Det finns ingen förteckning över vilka angelägenheter som är av allmänt intresse eller liknande, men den kommunala familjerådgivningen kan få illustrera att kommunerna har vissa skyldigheter som i kraft av sådana får ses som kommunala angelägenheter.
Det är viktigt att göra en distinktion mellan angelägenheter som är av allmänt intresse och sådana som är av enskilt intresse då kommunen inte får ge understöd åt enskilda ”eftersom det i princip inte kan vara ett allmänt intresse att sådant understöd lämnas” (prop. 1990/91:117, s. 28). För att en angelägenhet ska vara av allmänt intresse ska den framstå som gemensam för alla medlemmarna i kommunen eller i varje fall för det stora flertalet av dem kan man läsa i lagkommentarerna. Det innebär inte att en majoritet av kommunens medlemmar har något behov av den. Det leder fel om ni tänker i procentsatser som en professor i offentlig rätt sa under en föreläsning.
Den kommunala kompetensen omfattar till exempel namnsättning av enskilda vägar enligt praxis (RÅ 2012 ref. 12). Frågan om det utgjorde en angelägenhet av allmänt intresse i kommunallagens mening bedömdes i enlighet med förarbetena till kommunallagen utifrån om det var lämpligt, ändamålsenligt och skäligt att kommunen ägnade sig åt det. Högsta förvaltningsdomstolen fann att så var fallet.
Sverige är indelat i 290 kommuner som kan ha olika uppfattning om vad som är av allmänt intresse för kommunens medlemmar. Graffitimålarnas behov av säkra och bra väggar är en kommunal angelägenhet i Malmö, men i Stockholm tillåts inte ens privata företag att beställa en graffitimålning som syns från allmän plats. Samhället bemöter graffiti och gatukonst olika beroende på var i landet man befinner sig. Detta enligt Kolbjörn Guwallius som skrivit en del om kommunpolitikers inställning till graffiti och lagliga väggar men också om vaktbolags arbete (och ibland även olagliga metoder) för att stävja förekomsten av olaglig graffiti.
”Bra tidsfördriv för individer eller inkörsport till kriminella aktiviteter som exempelvis skadegörelse? Jag lägger inga personliga värderingar i själva förekomsten av att måla graffiti. Däremot ställer jag mig emot att en kommun skall agera medlare för denna sort av aktivitet, oavsett om det leder till dåliga beteenden eller ej. Graffitiväggen är helt enkelt inte, på det sättet, en kommunal angelägenhet.” skrev Felipe Sanhueza, moderat politiker i Sigtuna kommun, på sin blogg år 2012. Annorlunda resonerade Jenny Sjödin som menade att lagliga väggar var en kommunal angelägenhet när hon kandiderade till kommunfullmäktige i Sundsvall för Folkpartiet år 2006.
Om ett beslut fattat av kommunen är av allmänt intresse i kommunalrättslig mening blir en bedömningsfråga ifall någon kommunmedlem klagar på det. Den kommunmedlem som ställer sig frågande till om kommunfullmäktige har beslutat om något som är en kommunal angelägenhet kan klaga på det hos förvaltningsrätten (laglighetsprövning). Om domstolen finner att ett beslut fattat av ett kommunalt organ är olagligt för att det hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen ska det upphävas. Domstolen får inte sätta något annat beslut i det överklagade beslutets ställe och ska inte pröva beslutets lämplighet. Annorlunda förhåller det sig om en enskild överklagar ett beslut fattat av en statlig myndighet (förvaltningsbesvär). Då prövar förvaltningsrätten både beslutets laglighet och lämplighet och domstolen kan upphäva, ändra eller ersätta ett överklagat beslut med ett nytt beslut. Detta eftersom beslut som överklagas genom förvaltningsbesvär typiskt sett innebär myndighetsutövning mot enskild.