”När man trodde att skämtet ’det får man väl inte säga i det här landet’ hade blivit för vanligt för att folk faktiskt skulle använda formuleringen, dök Ulf Adelsohn upp i Expressen.” Så inleder Amanda Björkman en ledare om vad man visst får säga i det här landet. ”Adelsohn misstar, som många andra, rätten att få säga sitt med rätten att slippa bli motsagd.”
Det Björkman skriver borde vara grundläggande, men behovet av att förklara vad yttrandefriheten innebär – och inte innebär – tycks aldrig upphöra. När Adelsohn med flera pratar om sådant man inte får säga tänker jag på när jag var barn och läste på olika förpackningar att de inte fick förvaras åtkomliga för barn. Vadå inte får förvaras åtkomliga för sådana som mig, tänkte jag. Det är klart att man får det, någon har ju uppenbarligen gjort det. Så tänker uppenbarligen inte personer som uttrycker sig rasistiskt och beklagar sig över att de inte får göra det.
Personerna ifråga kan rimligen inte mena att just deras yttrandefrihet skulle vara mer begränsad än någon annans. De måste avse någonting annat med ”får”. Får man verkligen säga något om man inte kan räkna med stående ovationer? Man kanske inte behöver tindra med ögonen, men de ska helst kunna uttrycka sig utan att de får några som helst negativa konsekvenser för dem. Och då tänker jag inte på sådant som att man riskerar att bli uppsagd utan snarare att personer tar bort en som vän på Facebook. Med en sådan definition undrar man om någon ”får” uttrycka saker i det här landet. Helst borde de kunna ge uttryck för sina åsikter utan att någon säger emot, får man anta, men spelar det någon roll för deras upplevelse av att de inte får uttrycka sig?
För att ta ett exempel. Jag dricker kaffe på ett café där ett antal personer den senaste timmen uttryckt sådant som man kan läsa i valfritt kommentarsfält där personer uttrycker sig rasistiskt. Varken någon på caféet eller någon i deras sällskap har sagt emot. Personerna i sällskapet har snarare avslutat varandras meningar.
De har sagt så mycket, men några saker då bara för ta att några exempel: Det var enklare när vi bara var svenskar. Numer är det ”klanernas makt” som gäller och den exkluderar alla som inte är araber. Feminister pratar om våldtäktskultur, men någon svensk sådan finns inte. ”Jag har aldrig våldtagit någon”. Våldtäktskulturen är helt och hållet ”importerad”. Media mörkar fakta om invandringen och invandrares brottslighet. Om en svensk begår brott då hamnar hen i tidningen med namn och bild. För att få reda på ”sanningen” läser de bland annat Avpixlat och Fria Tider.
Detta är bara ett axplock av saker de gett uttryck för. Tror ni det faktum att sällskapet kunnat säga dessa saker oemotsagda förtar deras upplevelse av att de inte får uttrycka dem? Tvärtom! De är övertygade om att de är tystade. Övertygade om att de inte får säga sådant de alldeles nyss sa helt öppet på ett café bland personer med alla möjliga bakgrunder och, för ovanlighetens skull, poliser. Av någon anledning är det alltid poliser på det här caféet.