Övervakning som handlingsförlamande normaltillstånd

Har vi förlikat oss med FRA-lagen och datalagningsdirektivet? Har vi slutat bry oss om övervakningssamhället? Har vi glömt Chelsea Manning och Edward Snowden som offrat sin frihet för något de trott på?

Med jämna mellanrum skrivs någon ledare på temat att personer utanför den egna ledarsidan har slutat bry sig om den personliga integriteten, rätten till privatliv, hur övervakningen påverkar vår vardag och vad den gör med vårt sätt att leva tillsammans. Var finns engagemanget frågar sig ledarskribenten mot bakgrund av det engagemang som fanns framtill nyligen.

Personer har nog inte slutat bry sig, men det är klart att man tänker mer sällan på det man tänker mer sällan på. Flera vet inte var de ska engagera sig. Det finns ingen given arena för engagemang. Även om de skulle engagera sig är frågan inte prioriterad. Det ena ger det andra, men det går inte att bortse från att övervakningen har blivit ett handlingsförlamande normaltillstånd.

Det var bara det att de som var engagerade aldrig skulle förlika sig med övervakningen och lagrandet av våra personuppgifter. Aldrig skulle glömma vad som omnämndes som nedmonteringen av våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Vi kommer inte glömma säger bara den som vet med sig att det finns en risk att hen kommer att glömma. Det påminner en del om när man går ut offentligt med att man ska skriva mer, sluta röka eller börja träna. Om jag bara lovar något publikt. Tänk om det vore så enkelt.

Jag kan komma på mig själv med att sätta min tilltro till att Europadomstolen och EU-domstolen ska styra upp allt. Det är en uppgiven förhoppning i brist på annat. Det är förstås lovvärt om staters brott mot de mänskliga rättigheterna uppmärksammas i våra domstolar, men borde det inte vara upp till våra folkvalda att se till att svensk lagstiftning harmonierar med Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och EU:s rättighetsstadga? Man kan tycka det.

I brist på annat engagemang. Läs Bahnhofs vd Jon Karlung.

En reaktion på “Övervakning som handlingsförlamande normaltillstånd”

  1. Jag hamnade i den här bloggen av någon anledning jag inte riktigt minns, och insåg att det bara var att börja läsa den från början. För det var något helt annat än det vanliga, något viktigare, och betydligt mer välformulerat än det allra mesta. Något generad upptäckte jag snart att skribenten inte bara var endast femton år gammal och bodde i någon håla utanför Sundsvall, utan även i det mesta verkade prata och agera som bortåt tio år äldre. Jag kan bara referera till mig själv och min egen umgängeskrets i den åldern.

    Jo, jag har noterat att jag sällar mig till raden av andra medelålders männen här, som är djupt imponerade av detta. Jag får gå tillbaka till, (om du ursäktar), tonårsfylla och Mössgate på din gamla skola, för att hitta det mera vanliga tonårstrotset. Och ändå blev det intressant att se hur skolan reagerade, eller inte reagerade, på det tämligen meningslösa förbudet. Däremot undrar jag var de äldre kvinnorna är som läser din blogg. Har de inget att tillägga, eller är det något som jag har missat?

    Hursomhelst kommenterade jag tidigare under mitt förnamn Magnus, (vilket skiljer sig från den andra Magnus som kommenterade för länge sedan, och använder detta alias.

    Men Skatteverket som sagt, apropå övervakningssamhället. I din länk lär vi oss att Skatteverket begär ut uppgifter från telebolagen, och att uppgiften om volymen skiljer sig kraftigt mellan Skatteverket å ena sidan och operatörerna å den andra. Operatörerna talar om tusentals personer, I den här artikeln från DN, http://www.dn.se/ekonomi/skattefuskare-satts-dit-med-hjalp-av-mobiltrafiken/, talar operatören om tusentals abbonenter, medan Skatteverket beskriver enstaka fall angående vistelse och vem som äger ett abonnemang. Utom plötsligt i slutet av artikeln då de skriver att de kan ta ut uppgifter från just tusentals för att sålla ut de intressanta fallen.

    Det är något djupt oroande i att Skatteverket slentrianmässigt vill veta var en enskild person brukar befinna sig, för att försöka ta reda på var man ska vara skatteskriven. Detta är långt ifrån polisens intressen för att vid exempelvis ett mord, se vilka potentiella gärningsmän, offer eller vittnen som kan ha rört sig inom ett område. Ska Skatteverket fortsätta att söka efter eventuella svartjobbare som kanske verkar befinna sig på en arbetsplats där denne inte har någon inkomst. Kanske kommer Skatteverket att ringa hem och fråga varför man är skriven på en plats, men verkar tillbringa mycket tid på en annan adress som råkar älskarinnans? Enligt lag ska vi som bekant vara skrivna där vi tillbringar vår dygnsvila.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.