Utan rinnande mascara

För en dryg månad sedan skrev Lena Andersson en kolumn med rubriken ”Med rinnande mascara i spåret” som många reagerade negativt på. Andersson beskrev hur det var i spåren när hon själv tävlade i längdskidåkning: ”För trettio år sedan när jag själv tävlade i grenen skulle jag vid åsynen av något dylikt ha tänkt att där har vi att göra med någon utanför tätstriden och med andra prioriteringar i livet. På den tiden var man antingen ute och tränade eller satt och speglade sig. Så icke längre. Nu tränar man och speglar sig.”

Andersson hade märkt av en förändring och frågade sig vad den beror på: ”Vad säger oss denna förändring? Att individen tillåtits bli mer komplex och gränsöverskridande, eller bara det gamla vanliga, att kvinnan vad hon än ägnar sig åt till sist alltid också har att tänka på hur hon blir betraktad?”

Att fråga sig vad förändringar beror på istället för att bara konstatera att ”på min tid…” och låta det vara underförstått att det var bättre då förefaller rimligt.

”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.” skriver Andersson.

Har det hänt något med skönhetsidealen? Jag var inte med för trettio år sedan, men skulle bli förvånad om något inte hänt. Har det blivit viktigare att lägga ned tid på sådant som knappt syns i tron att det syns? Andersson beskriver en skidåkare som inte syns, men uppenbarligen syns frånvaron av ”skidåkare med slem hängande ur näsa och mun vare sig i målområdet eller längs banan”.

Kanske lägger skidåkare liksom andra ner tid på sådant som inte syns väl medvetna om det? Jag vet personer som rakar benen regelbundet under vår och sommar, men som inte gör det under höst och vinter. Det kallas vinterpäls i folkmun. Den som har lite att göra kan googla ”raka benen på vintern”. Jag vet personer som rakar benen om de har en parter, men också personer som rakar benen om de inte har en partner.

Personer lägger ned tid på massor av saker som andra inte ens lägger märke till utan att syftet är att andra ska lägga märke till dem. Personer kan ha idéer om hur de vill se ut. Jag skulle nog inte bära leopardmönstrade strumpbyxor om jag vore ensam på en öde ö. Men det är inget bra argument emot att jag använder sådana på fastlandet.

Jag föreställer mig att flera av oss skulla vara nakna om vi vore ensamma på en öde ö. Det innebär inte automatiskt att personer tycker att vi borde vara nakna i det offentliga rummet. Hur hade mens skildrats om främst män menstruerade? Det har jag funderat på ibland. Nykterister har funderat på om alkoholkonsumtion hade varit tillåten om alkoholen hade uppfunnits i dag. Miljörättsaktivister har säkert tänkt att privatbilism inte hade varit det och så vidare.

Vad någon skulle ha gjort om förutsättningarna vore annorlunda kan vara intressant att diskutera, men när det blir allt för teoretiskt avtar åtminstone mitt intresse. Framförallt skulle jag inte försvara mens med att det nog hade setts som något positivt om det hade förknippats med manlighet istället för kvinnlighet. Mens är alldeles för positivt för att jag skulle tillåta mig själva att sjunka till den nivån.

”I hela detta resonemang finns ett aber. Fortfarande sminkar sig inte herrarna inför sina lopp i skidor eller ens i friidrott. Och det är här skon alltid klämmer. Ytan, pyntet och ornamenteringen gäller bara kvinnorna. Alltid, alltid.” skriver Andersson.

Rakar kvinnor armhålorna för att de vill ett för att de känner att de måste? Frågan väcktes när en kvinnas håriga armhåla syntes i direktsändning för några år sedan och negativa reaktioner vällde in på sociala medier. Jag funderade en del på varför personer sminkade sig när jag lade ner den verksamheten för snart 10 år sedan. Jag landade i att det inte gav mig någonting och slutade.

”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. Könsrollerna är i högsta grad en samverkansteater.” skriver Andersson. Jag minns att jag tänkte i de banorna när jag var 14 år. Jag ville inte medverka i den teatern. Jag ville att det skulle finnas flera sätt att se ut som en kvinna på. Och det fanns det.

En reaktion på “Utan rinnande mascara”

  1. Jag rakar armhålorna för att jag luktar mindre svett då. Började med det när en killkompis berättade att han rakar armhålorna av just den anledningen, och jag tyckte att han hade en poäng i det. Bryr mig inte annars, och bryr mig verkligen inte om hur andra väljer att styra upp sina armhålor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.