Blicktydande i igenkänningens era

Ordlös kommunikation är vardag. Cyklister och bilister kommunicerar ordlöst för att det inte är möjligt för dem att kommunicera hörbart med varandra. Ordlös kommunikation förekommer också i sociala och sexuella sammanhang där man inte är utlämnad åt sådan.

Människor missförstår kommunikation med ord. Varför skulle de då inte missförstå kommunikation utan, kan man fråga sig. Fler borde fråga sig själva det. Framförallt borde de som tror sig vara goda personkännare och blicktydare göra det. Jag vet inte hur många gånger jag har läst en text som utgår från att någon har tittat på textförfattaren på fel sätt. Utifrån detta kan författaren ha dragit långtgående slutsatser, inte bara om den feltittande personens inställning till honom eller henne, utan också om mäns syn på kvinnor för att ta ett aktuellt exempel.

Det händer att personer ber mig kommentera vad någon som skickat ett meddelande till dem kan ha menat. Jag har förstått att en del sociala relationer till stor del kretsar kring att tyda till synes banala textmeddelanden. Det finns som bekant personer som tolkar in saker i var och vartannat ord och då pratar jag inte om personer som läser domskäl.

Jag har ingen aning om varför X ”puffat” dig på Facebook. Kanske vill X ligga, kanske inte. Jag har ingen aning om vad Y menar med att hen har fullt upp till veckan och tyvärr inte kan ses förrän nästa. Troligen menar Y just det, men alldeles oavsett skulle jag inte satsa pengar på att Y uppskattar att bli misstänkliggjord för att hen inte kan ses.

You cannot not communicate brukar man säga, men det gäller att inte läsa in kommunikation där den trots allt inte finns. Hur många gånger har inte personer felaktigt utgått från att någon varit på dåligt humör? I några fall har frågat varför (!) personen är på dåligt humör när de snarare borde fundera på om de inte speglar sig själva i andra.

Hur många gånger har inte personer missat att någon varit nervös till förmån för mer långsökta förklaringar? Om en person inte fick erektion måste det inte bero på någon annan. Det kan ha berott på att personen var nervös av någon anledning som inte måste undersökas närmare. Om inte annat kan det bli svårare för personen att få erektion annars.

För att inte tala om de gånger då personer blivit beskyllda för att ha klätt av någon med blicken utan att nödvändigtvis ha gjort det. Vad svarar man ens på sådana anklagelser? ”Klä av dig med blicken, skulle inte tro det!” kan man inte gärna svara.

Personer lär fortsätta tyda blickar. Tillräckligt många lär också fortsätta tro att de är bra på det väl medvetna om hur dåliga andra är på att läsa av dem. Personer kommer oklädsamt ofta tro att de är centrum i andras universum för att de råkar vara det i sina egna. Det får vi leva med. Däremot behöver vi inte gå med på att personer som tror sig veta vad andra känner och tänker oemotsagda får visa prov på sina färdigheter i media.

Det är enkelt att skriva en krönika om hur någon tittat på en på ”fel” sätt. Enkelheten att göra det och svårigheten att bemöta den sortens beskyllningar lär vara en bidragande orsak till allt blicktydande. Om personer inte kan låta bli att skriva sådana krönikor kan de väl åtminstone vara ödmjuka nog att inse att de kan ha fel, kan man tycka. Det går alldeles utmärkt att skriva utifrån egna erfarenheter och samtidigt var öppen med man kanske inte är någon hejare på att avgöra vad någon med ett visst ansiktsuttryck kände och tänkte där och då.

Jag oroar mig för att jag skulle kunna återge hur någon tittat på mig och tänkt att jag är en hora utan att ha några som helst belägg för det. Jag oroar mig för att jag skulle bli ”delad” om jag gjorde det. Delad av personer som känner igen sig.

Vem kan inte känna igen sig i att ha uppfattat en blick eller ett ansiktsuttryck negativt liksom? Bekvämt då att få bekräftat att andra också har upplevt likande blickar och ansiktsuttryck och haft snarlika funderingar i denna igenkänningens era. Förhoppningsvis skulle någon ifrågasätta min upplevelse, inte minst för mig egen skull. Det lär inte vara något vidare att gå omkring och vara övertygad om att personer har negativa föreställningar om en, särskilt inte om de är tagna ur luften.

Med ett rimligare politiskt klimat skulle färre kunna ägna sig åt blicktydande och dra långtgående slutsatser utifrån det med någon framgång. Blicktydande är enkelt för att det inte kräver några andra belägg än en människas magkänsla och det är tacksamt för att det ofta genererar klick.

Om de som kan tror sig kunna läsa av andras blickar och ansiktsuttryck tillräckligt väl för att uttala sig tvärsäkert om sina blickfångster tänker fortsätta vara lika säkra på den egna synens ofelbarhet återstår bara läsarens tvivel. Man behöver inte ta ifrån människor deras upplevelser, men man kan ta dem med en välbehövlig nypa salt emellanåt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.