Har ni funderat på hur det var innan det gjordes sexualvaneundersökningar? Innan det blev mer eller mindre allmänt känt att det framförallt är personer med kuk som får orgasm vid samlag? Jag funderade på det när jag läste Gunilla Thorgrens biografi över Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) för ett tag sedan.
I Ottar & kärleken återges några av de brev som sexualupplysaren och grundaren av RFSU fick från personer som antingen ville ha råd eller bekänna något som var tabubelagt då, att de var homosexuella, onanerade eller hade gjort en för den tiden illegal abort exempelvis.
Om personer i dag undrar om de är normala hade frågorna en något annorlunda karaktär när Ottesen-Jensen var sexualpolitiskt engagerad. Det ska förstås mot bakgrund av att den sexualundervisning som vi i dag tar för given då var förbjuden. Med det sagt hade personer förstås också funderingar som inte var uteslutande upplysningsorienterade. Några brev handlar om orgasm och orgasmsvårigheter.
”Undertecknad anhåller att få framställa följande fråga för upplysning. Jag har varit förlovad i över ett år. Min fästmö är 25 och jag 26 år. Vi är friska båda två. Men det är något som inte är som det ska med min fästmö. Det ”går” inte för henne vid samlag. Ibland känner hon något litet, säger hon. Men så är det som om det skulle gå tillbaka på något vis. Kan hon bli bra från detta? Är det någon sjukdom som inte kan botas? Vi vore eder mycket tacksamma om vi kunde få klarhet i vårt problem. Vi är ej gifta av den orsaken att hon ej får utlösning under samlaget, varför vi anser att det ej kan bli lyckligt i längden.”
”Min fästmö och jag håller av varandra mycket och har tänkt gifta oss så snart vi kan. Men då vi har samlag har jag så svårt att göra henne riktigt lycklig ty min utlösning kommer så fort. Efter endast några rörelser måste jag gå ifrån henne och då är hon givetvis inte nöjd. Det är så tråkigt, ty jag vet ju att ett lyckligt äktenskap är beroende av ett lyckligt sexuellt samliv. Vad skall jag göra för att kunna vara hos henne längre?”
När jag läste ovanstående brev kunde jag inte låta bli att undra om man har den sortens funderingar i dag. Jag har ingen aning om vad dessa bekymrade personer visste om orgasmer. Om frågorna följde samma mönster då som i dag tänkte de antagligen att de själva och/eller deras partners var onormala och att normala par hade orgasm när de hade sex med varandra. Om de bara hade vetat.
I dag vet vi bättre och det finns ingen anledning att fundera på om kvinnor som sällan eller aldrig får orgasm är lyckliga i sina relationer. Om de inte vore lyckliga skulle det innebära att rätt många kvinnor inte är lyckliga och så kan det inte vara. Och om alla som röstar på Sverigedemokraterna är rasister skulle det innebära att minst lika många i Sverige är rasister (det finns rasister utan rösträtt, rasister som inte röstar och rasister som röstar på andra partier) och så kan det inte vara. Det är ett ganska vanligt sätt att resonera på av någon anledning.
Jag funderar på om inte orgasmstatistik och alla artiklar om kvinnors orgasmsvårigheter har normaliserat att kvinnor inte kommer när de har sex. Kvinnors orgasmsvårigheter kan förstås vara individuella svårigheter, men det är lite för vanligt att de inte får orgasm vid sex att det vore olyckligt att tala om det som individuella problem när de mer liknar strukturella problem.
Att vara feminist är att gå omkring i för trånga skor och inse att det inte är fötterna som är för stora utan skorna som är för små, brukar folkpartisten Birgitta Ohlsson säga. Det går att applicera även på sex. Istället för att fråga sig om fittpersoner har svårt att anpassa sig till sex på kukpersoners villkor vore det dags att fråga sig hur länge vi ska tillåta att inte partnersex är mer på fittpersoners villkor.
Det kan vara bra med statistik, men det gäller att den inte befäster bilden att av att det är svårt, för att inte säga omöjligt, för personer med fitta att få orgasm vid partnersex. Om det är svårt eller omöjligt på ett sätt får man prova ett annat.
Innan sexualvaneundersökningarnas orgasmstatistik kunde män som levde med kvinnor som inte hade orgasm fråga sig om det kunde komma i vägen för ett lyckligt äktenskap. I dag vet vi att det finns äktenskap inom vilka det has sex som kvinnor inte nödvändigtvis kommer av, men vi frågar oss inte längre om de är lyckliga. Låt oss inte undersöka den saken. Låt oss istället lugna oss med att om det skulle ligga något i det skulle många äktenskap vara olyckliga och så kan det inte vara, eller hur? ”Det finns fyra miljoner aktiva Facebook-användare i Sverige idag. Har svårt att tro att alla de har ett tråkigt liv” som någon skrev.
Även om vi för att inte bli alltför deprimerade föreställer oss att det går att vara lycklig i sexuellt aktivt relationer som inte kommer med orgasm förefaller det väl ändå rimligt att de inte torde bli mindre lyckliga med delade orgasmer. Det finns en lyckomaximeringspotential här.