Okynneskönande leder till felkönande

Barn är mästare på att köna personer och mig felkönar de som regel. De kan prata hörbart om mig med varandra och då är jag han, pojken eller killen. ”Det var en kille”. Någon gång när jag burit kjol eller något för ovanlighetens skull färgglatt plagg har de blivit könsförvirrade. ”Han har kort hår och kjol”. ”Är det en kille?”. Jag är van vid det här laget och kan inte klandra barn för att de lägger märke till min rakade skalle, men inte mina bröst, då det senare anses dåligt och objektifierande. Jag kan dock inte låta bli att undra vilka värderingar de fått av vuxna i sin omgivning. Har de inte lärt barnen grundläggande saker som att personer kan se olika ut? Att hårlängd inte är könsavslöjande? I sammanhanget kan det vara värt att nämna att några av de bebisar jag träffat de senaste åren kallat mig ”mamma”. Någonting händer uppenbarligen på vägen.

Den senaste personen som felkönade mig var en medelålders person. ”Är det inte varmt pojke?”. När jag godtas som kvinna är jag mer van att personer anmärker på att jag har för lite kläder på mig. ”Fryser du inte?”. Jag får inte ens vara en vuxen när vuxna felkönar mig, jag är alltid en pojke eller en kille.

Utan att tänka svarade jag kort ”Jag är en kvinna” och försvann på min cykel. Det ligger inte för mig att få människor att känna sig obekväma, men när jag blivit felkönand två gånger på en vecka vill man inte vara den tredje att felköna mig. För barn som är utom vuxnas rophåll brukar jag ”komma ut” som kvinna då jag inbillar mig att de kan hantera det bättre än vuxna felkönare. Jag föreställer mig också att det är hälsosamt för dem att få träffa en person som förhoppningsvis kan ge dem en tankeställare. Om en förälder som är helt på det klara med att jag är en kvinna är med säger jag som regel ingenting alls. Jag tänker att de antagligen rättar barnet i min frånvaro.

För något år sedan träffade jag kärnfamiljens granne som bott brevid oss så länge jag kan minnas på ortens lokala matvarubutik. Grannen förnamnade mig och sa ”Vad stor du har blivit” som äldre människor gör. Det var bara det att förnamnet var min yngre brors och till saken hör att han vid det laget var avsevärt mycket längre än mig. Han hade inte varit lång alls om han hade varit 163 cm vid den tidpunkten. ”Det är Johanna Sjödin” svarade jag och hon blev genast obekväm.

En transsexuell kvinna beskrev mig som ”modig” för att jag hade ”vågat” raka av mig håret. Hon ville ibland också göra det, men förklarade att hon inte vågade då hon inte ville riskera att sluta passera som kvinna. Personer som inte går i könskorrigeringstankar kan utan vidare blanda kvinnliga och manliga attribut, medan de som känner sig födda i fel kropp måste bevisa att de har en annan könsidentitet för att få genomgå könskorrigering. Detta låter sig göras genom att iklädda sig det ”motsatta könets”.

Om jag som biologiskt född kvinna vill raka av mig håret kommer det för all del att väcka en del uppmärksamhet, men det anses okej och ingen kommer öppet ifrågasätta min könsidentitet. Några kommer tro att jag är homosexuell, men det är inte värre än att någon tror att jag är heterosexuell. Jag har en kvinnlig identitet, men inte en heterosexuell så om någon tar fel på min sexuella läggning rör det inte mig i ryggen.

Om en transsexuell kvinna rakar av sig håret riskerar hon att bli ifrågasatt för att hon inte iträder den kvinnliga rollen ”fullt ut”, trots att det finns massor av biologiskt födda kvinnor som heller inte gör det, och passera som man.

Människor har uppenbarligen ett behov av att köna sin omgivning, men de vill ogärna felköna. Det är genant i stil med att fråga en icke gravid kvinna hur många veckor hon har kvar till förlossningen. Det är bland annat för att undvika denna genans som många föräldrar hjälper sin omgivning på traven med könandet genom att sina barn med könskodade plagg och attribut.

Det är bara det att en del föräldrar försvårar könskategoriserandet av barn genom att i handling motsätta sig att färger könskodats och ikläda sina barn hela paletten. Förr eller senare gör någon med andra ord bort sig, men det får inte vuxna att upphöra med att uttala sig tvärsäkert om vilket tilltalande yttre ”hon” i barnvagnen har. Somliga är förstås klokare och gör som barn och frågar efter namn och håller tummarna för att det inte är en Kim.

En av alla charmiga saker med bebisar är att man inte kan vara helt säker på deras kön om inte föräldrarna med olika medel känner sig tvungna att röja det. Hade det varit meningen att vi skulle den informationen utan att fråga hade det väl synts tänker jag mig.(Blev det en flicka eller en pojke?)

Jag vet inte hur transpersoner känner, men jag blir hellre inte könad alls än felkönad. Jag tänker inte att någon ”ser mig” när de använder rätt könspronomen om mig, men jag kan tänka mig att transpersoner som kämpat för att passera som det kön de anser sig tillhöra känner så.

Mitt främsta problem med könandet är att det sällan fyller någon funktion. ”Är det inte varmt?” hade varit tillräckligt påträngande.

Människor vill som sagt var inte felköna, men det är en ofrånkomlig konsekvens av att köna andra. Rent statistiskt könskategoriserar man antagligen rätt i 9 fall av 10, men om man nödtvunget måste köna människor och därmed också riskera att felköna kan man väl göra det då kön inte är lika relevant som kukstorlek och sliddjup?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

6 reaktioner på ”Okynneskönande leder till felkönande”

  1. Jag hade en period där jag valde att endast klä mig i säckiga jeans, stora t-shirtar och mössa, i samma veva slutade jag sminka mig. Jag orkade inte bry mig och ville egentligen bara klä mig bekvämt. Enligt mig är detta helt vanliga kläder, men min mamma tyckte att jag skulle sluta klä mig som en kille.
    Då blev jag ganska ofta felkönad, vilket jag mest tyckte var underhållande. Om någon ropade på mig som ”Killen!” så svarade jag helt enkelt inte.
    Även om jag förstår att det kan vara väldigt jobbigt att ständigt bli förväxlad som en kille och sedan skapa dålig stämning genom att påpeka att de har fel så kommer det antagligen få människor att tänka.
    Dålig stämning är bland det värsta en svensk kan tänka sig, särskilt om de själva ofrivilligt har skapat den. Antagligen kommer de lägga saken på minnet och tänka efter en extra gång hellre än att riskera att hamna i samma jobbiga situation igen.
    Inte en idealsituation men ändå bättre än ingenting alls.

  2. Johanna:

    Antag att det i ett parallellt universum bor en person vid namn Johan Sjödin, som ser ut, och klär sig, precis som du. Enda skillnaden är att han ser sig som en man, då han är trans istället för cis. Eftersom ni ser likadana ut, så betraktas ni som män respektive kvinnor i precis samma situationer, så när du blir felkönad blir han rättkönad och tvärt om.

    Då kan vi ganska snabbt sluta oss till att Johans situation är mycket beklagligare än din, för om det hade varit viktigt för dig att aldrig bli felkönad så hade du med lätthet kunnat se till att så blir fallet. För Johan skulle det däremot krävas att han tog hormoner etc och liknande (vilket vissa transpersoner vill göra ändå, men andra inte).

    Nu kanske du vill inflika att det du förespråkar ju inte är att bli rättkönad, utan att bli okönad. Men blir man verkligen det? Innebär det inte snarare bara att folk håller tyst om att de könar en? Låt mig utveckla: Antag att Johan flyttar till ett annat parallellt universum, där ”Johan” inte är ett mansnamn (för alla namn är könsneutrala), kort hår inte är en mansfrisyr (för alla frisyrer är könsneutrala), alla kläder är könsneutrala, och det inte finns ord som ”man”, ”kvinna”, ”han” och ”hon”. Vad skulle hända? Jo, alla skulle undermedvetet betrakta Johan som en kvinna iallafall (på grund av sina kroppsliga egenskaper), och eftersom det inte finns ord för detta så han skulle inte ens kunna formulera en protest.

    Så varken en värld där man blir kallad kvinna om man har vissa kroppsliga egenskaper men det finns ord för att klaga, eller en värld där alla kallas könsneutrala, skulle göra Johan glad. För hans del måste det finnas saker som är könskodade som han använda för att bli rättkönad. Och som en följd av detta blir cispersoner ibland felkönade när de använder dessa könskodade saker.

  3. Hej.
    Jag är transsexuell ftm, identifierar mig som queer och inte direkt maskulin om man säger så. En av de enorma fördelarna med att ha genomgått könskorrigeringen är att jag nu kan fjolla loss utan att bli läst som kvinna – när det gäller vuxna. Väldigt få förväntar sig att en transkille ska ha handväska och kajal – då borde jag ju trivts som kvinna! – så de förutsätter att jag är en helt vanlig bög. Ett genusstörande element maskerar ett annat helt enkelt. Jag har passerat i klänning och blivit felkönad i byxor och skjorta.

    Vet inte om det är svårare för transsexuella kvinnor att passera bättre genom att ”butcha till det”, skulle tro det tyvärr. Att gå utanför sin förväntade könsroll på utredningen lär vara riskabelt, olika utredare verkar vara olika stränga med det där. Jag lyckades fjolla mig igenom på något sätt (”jag kan inte vara kvinna, jag är ju bög.” ”Okej.” Hmm.) Så har väl samhället i stort tyvärr lättare att acceptera en ung kille med kajal än en kvinna med rakat huvud. Transkvinnorna verkar ha det jobbigare, de ska vara mer feminina än en genomsnittlig jeanstjej måste vara men får inte se ut som transvestiter eller ha en för campig femininitet för då kan utredaren börja krångla, har jag hört. Men en transkille kan inte vara för maskulin. Det uppfattas ju inte som perverst eller konstlat. Ett gissel är vad det är.

    Barn (mellan fem och femton ungefär) är en annan sak än vuxna. De är sneaky little bastards. Ibland frågar de rätt ut ÄR DU TJEJ ELLER KILLE? Är jag trött svarar jag kille, är jag sugen på att provocera så frågar jag vad de tror själva, och är jag riktigt pepp så hintar jag att man kan vara både och (inget barn har hittills accepterat detta). Ibland säger de bara ”hej”. Oskyldigt kan tänkas, men det omgivande tisslandet och tasslandet tyder på att de försöker avgöra på rösten vad jag är för nåt. Tji får de, min röst är också androgyn.

    Frågan provocerar mig betydligt mer än att bli spontant felkönad eftersom den kräver ett svar. Det är väldigt svårt att ignorera och de gånger jag försökt ignorera det har samma barn (i mitt bostadsområde) upprepat frågorna och börjat skrika efter mig vilket har varit väldigt obehagligt (gäller främst de äldre barnen/tonåringarna).
    Vilket som stör mest har med typen av interaktion att göra. Om det är en person jag samtalar med är det ju bättre om de frågar, men om vi bara råkar vistas på samma torg ett par minuter så tycker jag att de borde hålla käft om sin nyfikenhet. Att bli felkönad är irriterande, men att bli utfrågad är aggressivt. De misslyckas med att köna mig och ställer mig till svars för det. Vissa barn är mest nyfikna men många är verkligen små könspoliser. Speciellt de som säger ”Nej, det är du ju inte” när man svarar. Oavsett vad man svarar.

  4. Vem har kommit på att könsbestämma hårlängd? När jag var barn, på ’70-talet, hette det ”pojkklippning” för oss smågossar. Jag tror att innebörden var att håret inte fick dölja öronen, eller hur det var..? Kort skulle det hur som helst vara. Rent biologiskt kan både män och kvinnor ha tillräckligt långt hår för att det konstant ska vara i vägen, eller rentav trampa/snubbla på det.

    Jag har kommit på mig själv med att felköna (inte kommenterat, bara funderat), helt oberoende av hårlängd; vissa män har ”kvinnliga” drag och vissa kvinnor ”manliga” drag. Vad som nu egentligen menas med det. Jag gissar på åratal av subtil inlärning från föräldrar och andra vuxna, som ska va’ såå jävvla fina förebilder. -Var dig sjäjv! säger de, -låtsas inte vara någon annan, du duger som du är. Varför får man då inte vara sig själv? Vi föds som original, men mobbas till kopior; nakenbadare får inte vara sig själva, hbtq-personer får det tydligen inte heller, liksom snaggade kvinnor. Åtminstone inte där andra kan se… Vilket leder minnet till en annan kommentar/fråga från de vuxna ”förebilderna”: -Vad tror du att *** tycker när du gör så där?

    Skit i Jantelagen, skit i vad andra säger om vad du ska tro att ytterligare andra kanske tycker (??), eller hur fan jag nu menar.

    Jag tycker att det är snyggt med snaggade kvinnor, utan att egentligen kunna säga varför, orkar åtminstone inte formulera ihop lösa filosofiska trådar i ett kommentarsfält; skulle förmodligen bara bli fel.

    Är det inte konstigt förresten, att man inte får vara sig själv fullt ut och bryta kollektivistiska normer i ett samhälle som anklagas för att vara alltför individualistikt?
    (Jo, jag kanske gled lite från huvudfrågan, men det hänger ändå ihop; avviker du från rådande normer kan du bli både felkönad och fel-vadsomhelst)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.