Moderaterna kan bli ihågkomna som en stark drivkraft för rösträtt

Moderaternas pressekreterare Sofia Arkelsten förfalskar historien. I en intervju med Dagens Nyheter påstår hon att Moderaterna var med och genomförde fri och lika rösträtt för 90 år sedan. När Arkelsten blir ifrågasatt kan hon förstås inte belägga sitt påstående, vilket inte är särskilt förvånande i och med att det är falskt. Det är onekligen mycket enklare att tala sanning än att ljuga. Frågan är varför Moderaterna överhuvudtaget påstår att de ”varit en stark drivkraft för rösträtt” i sitt nyligen antagna och uppdaterade idéprogram.

Jag har all förståelse för att det för en del kan ta emot att vara medlem i och ha förtroendeuppdrag för ett parti som för 90 år sedan motarbetade kvinnlig rösträtt. När Arkelsten konfronteras med att hon reviderar partiets historia svarar hon att hon arbetar för Nya Moderaterna.

Det är klart att man kan vara med i ett parti med en betungande historia, vilket parti har inte det, men att å ena sidan vilja framställa partiets historia som betydligt mindre fläckfri än vad den är och att å andra sidan – när ens historieförfalskning synas – påstå att historien är tämligen irrelevant gör mig uppriktigt förbannad.

Som kvinna känner jag mig otroligt dumförklarad av moderaternas pressekreterare. Kampen för kvinnlig rösträtt är inte bara en historisk parentes. Vilka som kämpade för allmän rösträtt är inte föremål för tyckanden och går heller inte att förändra genom några beslut på någon partistämma.

Vill Moderaterna bli ihågkomna för att ha varit en stark drivkraft för rösträtt på egna meriter går det förstås alldeles utmärkt att bli det. Det finns personer i detta land som inte är röstberättigade. Antingen för att de anses vara för unga för att rösta eller för att de hade oturen att födas sent på året. Bara ett tips i all välmening.

2 reaktioner på ”Moderaterna kan bli ihågkomna som en stark drivkraft för rösträtt”

  1. Det som är sant är att Allmänna valmansförbundet, under Arvid Lindman, gick med på att införa allmän rösträtt för män. Det är dessutom sant att Hjalmar Branting och Karl Staff röstade emot förslaget. Man skulle kunna dra slutsatsen att högern alltså införde fri rösträtt (för män) och att liberalerna och socialdemokraterna var emot.

    Så var det givetvis inte.

    Fri och lika rösträtt för män hade föreslagits av den liberala regeringen redan 1906, men röstades ner. Karl Staafs anrda ministär föreslog detsamma för kvinnor redan 1912 – återigen röstades man ner.

    Kampen mellan liberalerna/socialdemokraterna och de konservativa gällde i själva verket det proportionella systemet (den s.k. Påbodalinjen). De förra ville ha majoritetsval i enmansvalkretsar, som i England. De konservativa insåg att detta kunde leda till att de ställdes utanför Riksdagen och ställde sig därför hellre bakom ett förslag om proportionell representation, trots att de egentligen inte ville ha allmän rösträtt över huvud taget.

    Så kom det sig att den allmänna rösträttens främsta förespråkare röstade emot det viktigaste beslutet i rösträttens historia i Sverige (ett förslag som också gav kvinnor rösträtt i kommunala val). Och så kom det sig också att den store förloraren, Arvid Lindman, kom att framstå som segrare i striden och den store vinnaren, Karl Staaf, kände sig som en förlorare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.